Självransakelse kring ordet "mena"

Dagens skrivövning från SkrivPuff
Jag har en föreställning om mig själv att jag är så fantastiskt tydlig. Att jag säger det jag menar och menar det jag säger. Lika förvånad blir jag varje gång som jag inser att någon missuppfattat mig.
Jag traskar många steg inuti min självgoda hjärna innan jag kommer fram till att jag faktiskt varit luddig och otydlig. Att det jag sagt faktiskt kan uppfattas just så som det uppfattats.

Först tänker jag att personen i fråga helt enkelt inte hört vad jag sagt. Ibland, det måste jag ge mig själv, kan detta stämma då jag rör mig i sammanhang där hörapparaterna glömts att sättas på, om de över huvud taget införskaffats. Men för det mesta har människor i min omgivning inga som helst problem med sin hörsel.
Då tänker jag att människan måste ha glömt hur samtalet förlupit.
När detaljerna framträder inser jag att hen visst minns. Då tänker jag att hen kanske bara glömt vissa delar och fyllt i luckorna med eget material.
När inte det heller håller återstår bara en sak –den här personen måste vara dum i huvudet.

Det är där jag stannar upp. Så tänker en inte om sina medmänniskor. Inte utan att rannsaka sig själv först. Så gör jag det. Går igenom samtalet i mitt huvud. Vad sa jag egentligen? Nja, jag minns nog faktiskt inte riktigt. Eller jo, nu minns jag, det var ju så jag sa. Vad sa hen då? Eh, jag vet inte om jag riktig hörde det eftersom jag hade så fullt upp med att lyssna på mig själv. Vad var det jag menade egentligen? Jag menade så här, men var det vad jag sa? Å ena sidan, ja absolut! Å andra sidan, inte nödvändigtvis.
Så plötsligt känner jag mig väldigt, väldigt dum.