Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie

För ett par år sedan blev jag ivrigt tipsad om den här boken. Tipsaren har med jämna mellanrum frågat mig om jag läst den än och jag har beklagande fått säga nej.
Så upptäckte jag att det är samma författare som till En halv gul sol som jag tyckte så oerhört mycket tom.
Det dröjde ännu en tid men nu är den äntligen läst!

Romanen utspelar sig i Nigeria och berättaren är tonårsflickan Kambilis.
Hon lever i ett välbärgat hem tillsammans med sin bror, sin mor och sin nitiskt religiöse far.
Det är kring denne far de tre andras tillvaro kretsar. Han är centrum och deras allt.
De ägnar all sin energi åt att göra honom nöjd. Gör allt för att vinna hans kärlek och uppskattning. Barnen följer de scheman han gjort åt dom, kämpar för att alltid hamna etta i allt i sin klass, ber rosenkransen och lyssnar efter hans steg, hans röst.
När de misslyckas tar de straffet.
Vad modern egentligen gör framgår inte riktigt. Men hon, liksom barnen, gör allt hon kan för att hemmet och hennes makes liv ska vara till belåtenhet. Lyckas hon inte får barnen lyssna till dunkar och dunsar från föräldrarnas sovrum.
Men plötsligt dyker barnens faster upp och förändrar allt genom att ta dem med till sitt fattiga hem några mil bort. Några mil bort från hemmet och från faderns ständiga närvaro.

Det här är författarens debutroman och en fantastisk sådan. Hon fängslar och berör och drar en in i berättelsen så att det känns som en är där, mitt ibland människorna. Som att en känner solens hetta och störtregnets tunga droppar mot huden. Hör skratten, känner slagen. Upplever den smärta som kärlek kan framkalla. Det mest fascinerande och skrämmande är porträttet av fadern. Denne djupt fromme man som är en hjälte i mogivningens ögon, som gör så mycket gott för samhället och som står upp för det han tror på.
Denne make och far som ömsom kramar och kysser, ömsom skadar sina barn och sin hustru. Som efteråt, och ibland under tiden, gråter. Som är förmögen att visa så mycket kärlek och värme och så mycket hänsynslöshet. Det är så mycket lättare med romankaraktärer som är okomplicerade och enkelspåriga. Som bara är ”onda”. Det blir så mycket mer komplext och även så mycket vidrigare med sådana som Kambilis far. Kanske för att det är så människor i verkligheten är. Kanske för att det, utan att vi förstår det, finns sådana människor i vår omgivning.

Trots all smärta är det här inte en rakt igenom plågsam läsning. Där finns hopp, värme och kärlek utan slag. Och där finns ett ganska oväntat slut. Det gillar jag!

Jag har ännu en bok av Chimamanda på min läslista - Americanah. Får se hur lång tid det tar innan jag får den läst. Mindre än två år troligtvis.