Mary är tio år, oönskad och oälskad och därmed ett inte så värst trevligt barn. När hennes föräldrar dör, vilket lämnar henne ganska oberörd, skickas från sitt hem i Indien till sin farbror i England.
Han bor ute på en hed, i ett stort hus omgivet av trädgårdar. Här möter Mary, inte bara människor, utan fåglar, djur och växter, solen och vinden, som väcker liv i hennes hjärta. Och så är det den trädgård dit ingen får gå. Trädgården omgärdad av murgrönetäckta murar, med den låsta dörren och nedgrävda nyckeln.
Den här klassikern läste jag när jag var liten men kom inte ihåg mycket av den. Jag kan dock inte tänka mig annat än att jag älskade den. Jag som då, kanske ännu mer än nu, var en djur och naturälskare.
Nu tycker jag i alla fall mycket om den. Den är vacker och det är ju något med författare kring sekelskiftet som jag gillar. Det att det inte är några omskrivningar eller förmildringar. Mary beskrivs som ett fult och själviskt barn. Jag tror inte att någon författare idag skulle skriva så. Men det är ju just vad Mary är, samtidigt som Burnett på ett naturligt och inte övertydligt sätt förklarar hur hon har blivit sådan.
Hon visar också så fint med sin berättelse att skönheten kommer inifrån. Att någon som älskar sig själv och andra och som blir älskad tillbaka blir till en vacker person.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag bara älskar den boken! Helt underbar!
Ja! Jag kan även tänka mig att för dom som ser (vilket jag då inte gör) kan ha glädje av illustrationerna. Det skulle vara kul att känna någon som jag kunde ge nyutgåvan till i present.
Skicka en kommentar