Mannen som föll i glömska, av Mia Ajvide

Jack är lyckligt gift och har ett arbete som han trivs oerhört bra med. Men så händer något. Det smyger sig på. Han blir ”glömd”. Hans fru, mamma och arbetskamrater känner inte igen honom och varje gång han pratar med någon är han glömd i samma stund som denne vänder bort blicken från honom.
Den ende som fortfarande känner igen honom är en farbror som bor granne med Jacks mamma.
Han träffar Marie som inte heller glömmer honom eftersom hon själv är glömd och det finns fler glömda. Jack måste till slut acceptera att han aldrig mer kommer att kunna återvända till sitt gamla liv och påbörjar motvilligt ett nytt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Den är välskriven och lättillgänglig men gav mig inte så väldigt mycket. Jag tänker mig att författaren vill spegla och spetsa till ett samhälle där det finns många människor som inte syns. Människor som vi möter och glömmer i samma stund som mötet är över. Men jag vet inte… I så fall får hon fram det i berättelsen. Enda anledningen till att jag tror att det är så beror på att hon i sitt tack nämner någon som berättat om hur det är att vara ”glömd”.
Men eftersom detta, som sagt, inte framkommer blir berättelsen substanslös och gör inget större intryck på mig.

Sedan så är ju Författaren Mia Ajvide gift med den fantastiska skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist. Jag gillar honom jättemycket och kan tyvärr inte låta bli att jämföra dom båda. Dessutom vet jag, genom intervjuer med John, att de två läser varandras manus och ger respons. Med dessa båda vetskaper i bagaget lyser författarens make igenom texten måste jag säga. Det finns en ajvideisk anda i romanen som dessutom har inslag av skräck. Samtidigt är det inte ren skräck utan det känns som att författaren vill något annat med sin bok. Vad det nu är. Det blir liksom varken hackat eller malet.
Det är ändå tydligt att romanidén helt och hållet är författarens egen men sorgligt nog så ger boken ett blekt intryck i jämförelse med John Ajvide Lindqvists mustiga berättelser.
Det är synd för författaren kan verkligen berätta en berättelse och det kan inte vara lätt att skriva i skuggan av sin man. Uppenbarligen inte eftersom jag läser i ljuset av det. Jag tror att hon skulle tjäna mycket på att skriva i en helt annan genre.

Nu är det här Ajvides debutroman och jag vet inte om hon skrivit något mer efter den här. Om någon läst något annat av henne så hojta till och säg vad du tyckte om det. Jag är fullt beredd att ge henne ännu en chans.
Jag kan ändå rekommendera den här romanen om du är sugen på något lättsmält och lite småspännande. Jag tänker mig att den nog kan uppskattas av andra än mig.