Mörker

Det håller dig i ett skruvstäd
Och det sträcker sig efter mig
Mörkret i ditt liv

Och jag tänker att jag borde gå
Borde lämna dig stående där med övergivenheten
Den övergivenhet som drabbar en människa som inte längre orkar ge

Gå
För att bespara mig din smärta som är min
För att undfly mörkret
För att inte duka under av medkänsla om ömhet
Borde avstå från din vänskap
Och din närvaro i mitt liv

Men det går inte
Det är lika omöjligt som att med vilje få hjärtat att sluta slå
För jag vet vad ensamhet är
Och jag känner igen konturerna av det där mörkret
Det som funnits också i mitt liv
Det som aldrig får tillåtas att segra

Och jag stannar
För det är att vara människa
Att dela bördors tyngd
Att våga hålla kvar, med mjuka händer
Att tycka om, om, om