Jungfrulandet, av Charlotte Perkins Gilman

Tänka sig. Här kommer jag inte dragande på ännu en dystopi (men tro mig, det kommer snart igen) utan en utopi. Den första utopi som jag kan påminna mig att jag har läst i vuxenbokssammanhang. Och i ärlighetens namn är det nog inte riktigt min grej, utopier. Men den var väldigt fascinerande och läsvärd ändå.

Tre unga, välutbildade män är på resa och får nys om att det ska finnas en plats där det enbart bor kvinnor. De bestämmer sig för att leta reda på denna plats och gör upp planer som sätts i verket med liv och lust. På vägen dit har de vilda diskussioner kring hur det måste vara där bland alla damer. De är inte alls överens men alla tre utgår från sina egna bilder av vad kvinnlighet är och innebär. De är alla tre förstås övertygade om att det såklart ändå måste finnas män där på något sätt.
När de når ”Jungfrulandet” möts de av en otroligt väl utvecklad civilisation med ett genomvänligt, klokt och intellektuellt folk bestående enbart av kvinnor. I två tusen år har denna befolkning funnits och på något sätt genomgått en mutation så att de kan självbefrukta sig. Eftersom de har en begränsad yta att leva på har de även lärt sig att bemästra havandeskapsblivandet så att de inte överbefolkas.

De tre männen får konfronteras och göra upp med sina egna kvinnoideal och lyckas mer eller mindre bra. Likaså med att anpassa sig till ett samhälle som inte bygger på manliga normer och där kvinnor inte på något sätt intresserar sig för dem för att de är män utan för att de är människor som kommer från en värld som kvinnorna inte känner till. De får även kvickt erfara att de här kvinnorna inte spelar några könsrollsspel och att det varken går att vinna dem eller att underkuva dem. Och det här är kvinnor som inte har något inlärt beteende att behaga.

Det finns massor att skriva om innehållet i den här intressanta romanen men jag låter såklart bli. Mycket bättre att läsa originalet för den som blir nyfiken. Men ett par tankar till måste jag dela.
Det är ju knepigt med utopier. Kanske mest för att det är så svårt att föreställa sig att en sådan harmonisk värld skulle kunna finnas och det lätt blir logiska luckor. Ändå lyckas författaren få det mesta att gå ihop. Frågor som väcktes hos mig gav hon svar på svar på. T ex reagerade jag just på den harmoniska tillvaron fritt från intriger. Mina erfarenheter av kvinnor har långt ifrån varit goda och jag väljer mina kvinnliga vänner med stor omsorg. Ja, faktiskt, feministisk lagd som jag ändå är. Författaren ger det självklara svaret: När det inte finns några män finns varken den patriarkala maktstrukturen eller den kvinnliga konkurrensen. Utan mannen behöver kvinnan inte hävda sig mot vare sig män eller andra kvinnor, eller slåss om mannens gunst. Då tänker säkert du som jag att maktbegär och egoism skulle det finnas även i ett samhälle bestående av enbart kvinnor. Ja visst, men det har författaren löst genom avel. Alla sådana tendenser har helt enkelt avlats bort. Liksom allt kriminellt beteende. Jag vet, jag vet, overkligt, men det är trots allt en utopi.

Nu är det så här att det mest fantastiska med den här boken är att den utkom 1915. Det är alltså ingen modern feminism utan en mycket tidig. Jungfrulandet måste ha varit oerhört kontroversiell på sin tid. Den publicerades först som en följetång i författarens egen tidskrift. Hon verkar ha varit en otrolig kvinna!
Språket är alltså lite gammaldags men inte särskilt stolpigt eller krångligt. En måste också förstås läsa boken utifrån dess tids sammanhang med de könsroller och den samhällsstruktur som rådde då. Och ändå är den på flera sätt fortfarande mycket aktuell, exempelvis när det gäller tankar kring sociala konstruktioner.
Jag tänker att Jungfrulandet är helt perfekt som läsning i en bokcirkel. Eller i en samtalsgrupp, exempelvis manlig… Vilka diskussioner det skulle kunna bli!