En alltför högljudd ensamhet, av Bohumil Hrabal

I 35 år har Hanta tagit emot papper, tidskrifter och böcker som han pressat till blar i sin returpapperspress.
I en smutsig källare tillsammans med mängder av möss har han utfört sitt arbete och mot sin vilja blivit bildad av alla de böcker som trillat ner genom taket till honom.
Med omsorg pressar han sina balar till konstverk genom att välja ut böcker och illustrationer som han lägger i botten och på toppen av högen innan han trycker på maskinens knapp.
Och nästa nvarje dag har han böcker med sig hem i sin portfölj. Böcker som han inte velat offra till pressen, och som han fyller hela sitt hem med tills han nästan kvävs av dom.

Det här är på en och samma gång en ljus och tragisk liten bok om en liten man med ett stort inre.
Jag både äcklas av och älskar Hanta, hans källare, hans lägenhet, hans liv.
Hanta är en person som få i hans omgivning finner någon glädje i men som jag är så glad och tacksam över att jag har fått lära känna.
Så finns där en sorts makaber humor som är helt i min smak.

Faktum är att han påminner mig om någon... Någon som undviker det där med hygien och som fyller hela sitt rum med böcker till den grad att det faktiskt är fara för livet...
Den som bor eller ha rbott på samma ställe som jag en gång gjorde vet vem jag menar...

(Finns inte som ljudbok.)