Allt jag fått lära mig, av Tara Westover

Tara Westover berättar om sin uppväxt i en stor familj på en gård i Idaho. Familjen är, liksom de flesta andra, mormoner. Men de flesta andra är som folk är mest och det är inte Taras familj. Flera av barnen ”finns inte” eftersom de fötts i hemmet och deras födelse inte registrerats. Tara är ett av dom. Hon får bristfällig hemundervisning av sin mamma, hjälper till med att lägga in frukt och grönsaker som bunkras inför undergången och arbetar, med fara för sitt liv, på faderns skrotupplag. Hon lever isolerad från andra barn och under missförhållanden som så småningom utmynnar i misshandel.

Westover skriver i sitt förord något i stil med att den här boken inte handlar om mormoner eller mormonism. Och det gör den verkligen inte heller. Den handlar om en dysfunktionell familj med en fader som lider av psykisk sjukdom. En sjukdom som blir allt värre med åren och som tar sig allt mer extrema uttryck. Om en broder som, om möjligt är ännu sjukare och om resten av familjen som antingen flyr eller blundar. Blundar för att inte bli utesluten från familjegemenskapen. Den handlar om smärtan i att inse att världen är en annan än det en fått lära sig. Smärtan i att tvingas välja mellan sin familj och sin egen överlevnad. Kampen att bryta sig loss från hårt knutna men förvridna kärleksband. Kampen att försöka fungera i en ny värld. Och om modet att våga berätta.
Nej, den här boken handlar inte om mormoner. Familjen råkar vara det men hade lika gärna kunnat vara något helt annat, någon annanstans.

Jag vet egentligen inte varför jag ens läste den här boken. Den är så fruktansvärd och smärtsam och vedervärdig. Vad är det som gör att vi vill gröta ner oss i andra människors lidande? Jag vet inte. För vissa kan det nog vara till hjälp i sina egna processer och bearbetning efter övergrepp av olika slag. För oss andra kanske det kan (förutom vanlig, snaskig sensationslystnad) handla om en önskan att förstå olika mekanismer och vad det är som driver och formar människor. Kanske är det behovet av att känna hopp. För visst är det hoppfullt när människor tar sig ur misär, hittar vägen till sig själv, hittar styrkan. Framför allt tänker jag att en berättelse, vilken den än är, måste få berättas och då måste det också finnas en mottagare. Till den här starka och självutlämnande berättelsen blev jag en av mottagarna.