Dagens skrivövning från
SkrivPuff
När de var unga bredde framtiden ut sig framför dem, som ett oändligt slättlandskap. Åren löpte som en väg framför hennes fötter och försvann i horisonten. Med förväntan såg hon fram emot att vandra den vägen, över den slätten med honom vid sin sida. Och att någonstans där framme i det ovissa bli gammal tillsammans med honom.
Sedan kom barnen. Fyra i snabb följd och hon kunde längta. Längta till den dag då det bara var de två igen. Ja, till och med till den dag, kunde hon längta, då de skulle gå i pension. Då när tiden skulle bli deras egen att rå över. Då de skulle ha tid för varandra och sig själva. Då de skulle kunna äta frukost klockan tolv och napoleonbakelse till kvällsmat. Då när en dålig nattsömn kunde kompenseras med en ordentlig middagslur. Som hon kunde längta, ibland.
Nu sitter hon här och ser på sin man. Stelnad i ett evigt leende. Fångad i en evig ålder.
Hade hon bara vetat då. Hade hon bara anat vad som fanns vid den där horisonten. Då hade hon inte längtat. Då hade hon tagit vara på varje stund. Varit närvarande i varje samtal, varje smekning, varje kyss, varje gräl, varje grå vardagstimme. Då hade hon aldrig somnat på sin egen sida av sängen. Aldrig gått till jobbet utan en hej-då-puss.
Då hade hon skrivit dagbok och tagit så många fler fotografier.
Hon ser återigen på hans ansikte. På ett av de sista fotografierna som togs av honom. 64 år gammal.
torsdag 2 juni 2016
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är viktigt att ta vara på livet här och nu.
Skicka en kommentar