Igelkottens elegans, av Muriel Barbery

Renée är änka och arbetar som portvakt i en fastighet i Paris välbärgade kvarter.
Hon har inte fått mycket till utbildning men slukar allt hon kommer åt av konst, litteratur och kultur.
Hon är en intelligent och förfinad person men för att inte provocera och väcka anstöt hos de fina, rika familjerna i huset gör hon allt för att dölja vem hon är.

Paloma är en överbegåvad tolvåring. Även hon försöker dölja sin höga intelligens för att smälta in bland sina jämnåriga.
Hon vill inte veta av vuxenlivet och har stora planer för sin trettonårsdag.

Så flyttar en någon in på plan fyra i huset. Någon som är rik som alla andra men som ser som ingen annan. Någon som inte låter konventioner styra och som sammanför Renée och Paloma och förändrar deras liv.

Vilken bok!
Jag har tänkt att läsa den i många år. Ja, enda sedan den kom 2009 och det skrevs varmt om den på olika bokbloggar.
Framför allt Lyran återkommer ofta till den här boken.

Äntligen har jag läst den och jag vet knappt vad jag ska säga om den.
Den är så vacker!
Jag har skrattat och jag har gråtit och jag har i ärlighetens namn blivit helt lost i vissa filosofiska partier. Den är fenomenal! Ibland då till, för mig, obegriplighet, men det gör inget!

Kerstin Anderssons uppläsning är underbar!
Likaså språket. Jag kan liksom höra franskan genom svenskan på något sätt. Det borde väl vara ett tecken på en god översättarinsats.
Fast… Hur gör en för att ”snörpa” på näsan? En rynkar väl på näsan och snörper på munnen.
Det kanske är någon fransk grej. Vad vet jag.

Kärleksbrev

Dagens skrivövning från SkrivPuff

”Undermedveten”

Han var säker på att hon älskade honom. Helt säker. Hur kunde det vara på något annat sätt?
Hon måste ju se och förstå hur väl de passade för varandra. Hur de var skapta för varandra. Hörde ihop
Visst älskade hon honom. Långt där inne någonstans gjorde hon det. Hon visste bara inte om det.
Hon trodde att hon var lyckligt gift. Precis som han trodde innan han träffade henne. Men i själva verket var de båda djupt olyckliga. Han hade förstått det, hon hade det inte. Inte än.

Det var så det började. En tanke som blev till två, till tre. En känsla som började gro och som växte sig allt starkare. Tanke och känsla blev till övertygelse och han skrev det första brevet.
Ett brev fyllt av kärlek och en gnutta mörker.
Ett brev utan underskrift. Varför skulle det behövas en underskrift? Hon skulle förstå.
Hon skulle förstå och känna igen honom, sin själsfrände.

Men varje gång de träffades var allt som vanligt. Hon visade ingenting.
Middagarna avlöste varandra. Gemensamt valborgsfirande, midsommarfirande, kräftfest och storäppelkok följde på varandra som om ingenting pågick mellan dom.
I takt med årstidernas växlingar ökade hans desperation. I takt med höstmörkrets intåg mörknade hans brev allt mer.

Så en dag, när hans familj åt middag hos hennes berättade hon att hon fick så konstiga brev. Obehagliga, skrämmande brev. Stor bestörtning kring bordet och frågor om hon visste vem det kunde vara. Hon sa att hon inte hade en aning men att det måste vara en sjuk person. Alla höll med. En sjuk person måste det vara.
Det var då det vända på riktigt. Det var då som besattheten på allvar satte klorna i honom. Det var då det inte längre gick att skilja mellan kärlek och hat.

Han fortsatte skriva och fortsatte leva sitt liv. Livet som make och far, granne, klasspappa, arbetskamrat och vän. Ingen av dom anade något. Ingen.
Och så gick det på, år efter år, brev efter brev. Tills en dag.

Någon, en vän till henne, en arbetskamrat till honom på sjukhuset, fick se ett av breven. Hon hade visat det för henne som då direkt känt igen handstilen och kontaktat polisen.
Polisen som tidigare stått handfallen kunde nu raskt spåra den skyldige.
Den skyldige. Den sjuka, sjuka människan.

Nu lever han ensam, i en annan stad, i en annan del av landet. Han lät frun få huset och gjorde inga anspråk på barnen. Det spelade ingen roll. Det var ändå inte äkta och på riktigt. Det äkta hade han med henne.
Hon som han nu aldrig skulle få se igen.
Om hon bara hade släppt taget. Bara erkänt för sig själv att det var honom hon skulle vara hos.
Då hade allt varit annorlunda nu.

Bildlös blogg

Jag fattar ju att en blogg full med bilder är mer attraktiv än enutan.
Själv älskar jag ju bildlöst men jag fattar att ni som ser känner annorlunda.
Men eftersom jag inte ser behöver jag ha hjälp både med att ta själva bilden och med att lägga in den (eftersom blogger inte direkt ligger i framkant när det gäller tillgänglighet).
Så det här är helt enkelt en blogg där en bild möjligen kan dyka upp som en liten bonus någon gång ibland.

Jag tänker ändå att det nog inte är något jättebekymmer.
Jag skulle tro att större delen av er som har något intresse av min blogg är människor som tycker om text.
Kan en läsa långa oillustrerade romaner utan bilder så kan en väl läsa korta bildlösa blogginlägg. Eller hur?!

Hustrun, av Angela Susan Ann Harrison

Jodi och Todd har levt tillsammans i över tjugo år.
Deras liv tillsammans är tryggt, bekvämt och välordnat med fasta rutiner och oskrivna regler.
Jodi ägnar sitt liv åt att vara deltidsterapeut, träna, träffa vänner, men framför allt åt att pyssla om hemmet och Todd.
Todd ägnar sig åt sin firma, sina vänner och sina otrohetsaffärer.

Passionen som en gång fanns mellan Jodi och Todd har övergått i en kärlek och vänskap som i hög grad bygger på trygghet och beroende.
Jodi är fullt medveten om Todds ständiga otrohet men finner sig så länge han inte ljuger henne rakt upp i ansiktet och så länge han kommer hem till henne.
Men plötsligt träffar Todd någon som förändrar allt.
Den invanda, inrutade tillvaro Jodi och Todd har byggt upp och levt i så länge vänds upp och ned och hela livet kommer ur balans.

Egentligen skulle jag inte ha läst den här utan en annan ”Hustrun”. Men när jag sökte efter den på Storytel så fanns den inte där utan istället den här. Så det fick bli den helt enkelt.

Jag gillar den! Den är fascinerande och välskriven och jag gillar slutet.
Relationer är alltid intressant och det går nästan alltid att hitta beröringspunkter i sitt eget liv.
Det gör jag även här eftersom jag ju lever i en relation. Men det är framför allt en annan trevlig känsla som jag drabbas av.
Karaktärerna och historien är så tillspetsade att de genom större delen av boken känns väldigt avlägsna från mig själv och mitt liv. Och jag kan då gotta mig i att känna mig som en så mycket bättre person och partner än de där två. Det är härligt!

Det är en sådan där bok som det inte händer så väldigt mycket i egentligen. Det är Jodi och Todds liv och relation som står i centrum. Ändå blir jag aldrig uttråkad och jag får aldrig lust att lägga ner boken.
Det är inte direkt en bok som stannar kvar hos mig men absolut inget jag vill ha oläst. Den var bra! En stark trea skulle jag nog säga. Av fem då alltså.
Alexandra Rapaports uppläsning gör verkligen boken rättvisa.
Rätt person på rätt bok så att säga.

Skrivövning - smärta bortom förstånd

Dagens skrivövning från SkrivPuff

”Mörk sjö av smärta”

När han vaknar förstår han först inte vad det är som gör så ont.
Det tar ett par sekunder innan han minns. Och då sveper smärtan in med full kraft. Våg efter våg, efter våg.

Minnesbilderna blixtrar förbi.
Vattnet, det kalla, grå novembervattnet.
Den röda mössan som flyter på ytan. Och kroppen. Den lilla kroppen som bara ligger där i vattnet.
Det är ju inte ens djupt där vid stranden. Men ett litet barn som mister fotfästet och hamnar under vattnet slutar att fungera. Inget sprattlande, inget försök att nå botten, bara stillhet.
Det vet han. Det har han själv sett. Då var det lillebror som låg där och flöt. Fast då fanns pappa där. En pappa som lyfte upp sitt varma, levande barn innan döden ens fått upp vittringen. Lyfte upp sitt barn, upp till livet, upp i famnen.

Ambulansen, ambulanspersonalen, kampen att försöka återuppleva den lilla, kalla kroppen.
Sjukhusväggar, sjukhusgolv, sjukhustak, dörrar, springande fötter och vita rockar.
Läkarens mun som rör sig utan att några ord når hans öron. Han hör inte eftersom han redan förstått, sett det i läkarens blick.

Smärtan är outhärdlig.
Aldrig mer. Aldrig mer ska han få hålla sitt barn tätt intill.
Aldrig mer höra små, snusande andetag bredvid sig i sängen.
Aldrig mer skratt. Aldrig mer gråt.
Aldrig mer små vantar som ska träs på krångliga små fingrar.
Ingen mer utspilld mjölk. Inga små händer i hans hår.
Inget mer ”jag älskar dig pappa”.
För han fanns inte där.
Ingen pappa fanns där och lyfte upp. Inte förens det var för sent.
Alldeles för sent.

Något att tala om

Dagens skrivövning från SkrivPuff

"Tala om"

Det är så mycket som jag skulle vilja tala om för dig.
Allt det som du inte lät mig säga.
Och en massa andra saker, skulle jag vilja tala om.

Så mycket som jag vill tala om, som vi borde tala om.
Eller, som jag ville tala om, som jag ville att vi skulle tala om.
Som vi borde ha talat om, då.

Nu vill jag inte längre tänka på det.
Vill inte längre snärja in mig i tankesamtal. Inte skriva oändliga brev inuti mitt huvud.
Jag har talat om det.
Nu räcker det.
Till den dag kommer, då du är beredd att tala, om, det.

Gustav III checkar in - alltså näej..

Visste ni att Gustav III aldrig blev mördad?
Det var inte han som befann sig på maskerad utan hans ersättare Filip. Kungen själv låg neddrogad och sovande i sin rådgivares lägenhet.
Så blir även rådgivaren mördad och eftersom ingen annan känner till den sovande kungen blir han bortglömd.
Drygt tvåhundra år senare vaknar han förvirrad i lägenheten som nu tillhör Nils
Nils blir övertygad om kungens äkthet och tar sig an honom.

Det här är alltså en av serierna ur Storytel Original som jag entusiastiskt skrev om här om dagen. Den är skriven av Christian Holmqvist.
Nu har jag lyssnat på ca tre och ett halvt avsnitt och känner att det räcker.
Nu gör inte Storytel anspråk på att dessa serier ska vara några litterära mästerverk. De ska mer vara som spännande och underhållande följetongar som en bara vill ha mer av.
Det lyckas de inte med. I alla fall passar det inte mig.

Grejen med just den här serien ska nog vara humor. Och visst är den lite smårolig. Men inte så rolig att jag vill ägna trettiofem timmar åt den eller vad det kan vara. Inte heller särskilt spännande. Och rätt tjatig eftersom Nils hela tiden måste förklara väldigt grundläggande saker om vår nutid för konungen.
När kungen ”frågar” utan att faktiskt ställa någon fråga, och någon vill bli av med ”känslan som är etsad på hornhinnan” ger jag upp.
Hallå korrekturläsaren! Vad har du pysslat med?! Inte läst korrektur i alla fall.

Men om du gillar lättläst, småroligt och inte har problem med språkliga missar tycker jag ändå att du ska ge det här en chans.
För platt för mig kan mycket väl vara lättsam sommarläsning för dig!

Jag ska ändå pröva någon av de andra serierna innan jag avfärdar Storytel Original helt och hållet. Nu när jag ändå har abonnemang på Storytel.
Men innan dess ska jag läsa helt andra saker en stund.

Just ja! Jag måste ändå säga att uppläsare Fredrik Berling gör ett bra jobb!