När tal och skrift krockar samt ett nytt podcastavsnitt

För er som inte känner till detta så drog jag och vännen Henrik Möllberg igång en podcast vid namn ”På sängkanten” förra hösten.
Ett otroligt roligt projekt på många sätt. Inte minst för att vi gör det tillsammans men också för att jag får vara kreativ på ett nytt sätt. Jag lär mig även väldigt mycket. Särskilt efteråt när vi redigerar.

Sedan jag lärde mig att skriva har jag alltid haft lättare för att uttrycka mig i skrift än i tal. Även då när det begav sig och jag satt och skrev på den extremt otympliga punktskrivmaskinen tyckte jag det.
Därför är jag en sådan person, eller framför allt präst, som alltid vill ha manus om jag ska framföra något form av prat längre än två minuter.

Under de första avsnitten av podden hade jag inget manus. Det jag ville prata om hade jag i mitt huvud. Detta innebar en hel del svammel och väldigt långa och svårklippta inspelningar. Så jag började skriva manus. Det blev nog i bådas vårt tycke bättre men mindre spontant förstås. Och för mig en stor utmaning. För jag är ju väldigt van vid att ha manus men inte alls van vid att någon avbryter mig i mina framföranden. Så när Henrik bryter in med oväntade frågor och kommentarer kastas jag ut ur min manusvärld in i en värld av oförbereddhet. En krock som verkligen får mig ur balans. Jag hanterar det inget vidare. Min värld har alltid bestått av antingen det skrivna - läst eller uppläst - eller det talade ordet. Aldrig har jag behövt kombinera det. I alla fall inte så här tydligt och utanför min kontroll.
Det är spännande!

Det är också otroligt nyttigt att lyssna på sig själv. Jag hör alla märkligheter jag håller på med. Hur jag påbörjar meningar utan att avsluta dom och hur jag har en oerhört irriterande tendens att avbryta min samtalspartner.
Jag tror att podden gör mig till en mycket bättre människa!

Hur som helst i helgen klippte vi det senaste avsnittet och om någon vill lyssna så finns det på Itunes (där man hjärtans, hjärtans gärna får lämna ett betyg) eller här!

Avd. för grubblerier av Jenny Offill

Ska jag berätta om en bok bör jag egentligen göra det direkt efter att jag läst den. Det är då jag kan fånga känslan och hålla kvar den en stund. Det är då jag minns detaljerna.
Men den här boken, som jag läste för ett tag sedan, vill jag verkligen tipsa om. Bättre en mindre välskriven recension än ingen alls av en så läsvärd bok!
En man och en kvinna, Kvinnan är berättaren. De blir ett par och gör som par ofta gör, flyttar ihop gifter sig och reproducerar sig. En relation bland andra relationer. En bit livsberättelse bland andra berättelser. Men berättad på ett helt fantastiskt och ganska annorlunda sätt.

När jag hörde talas om den här boken fick jag för mig att den skulle vara ganska tung. Det är den absolut inte. Den har ett allvar och ett djup men är även väldigt rolig. I alla fall enligt mina preferenser. En humor helt i min smak.
Boken är dessutom inte särskilt lång vilket stärker den ännu mer. Egentligen vill jag ju ha långa böcker. Den här skulle i vanliga fall vara i absolut kortaste laget men den hade troligtvis inte hållit hela vägen om den varit längre. Den är alldeles perfekt och utsökt så som den är!
Man eller kvinna, yngre eller äldre, läs och njut!

En dålig dag

Dagens skrivövning från SkrivPuff

Hjärtat sjönk som en sten när hon klev in i lunchrummet.
Det började redan i morse när hon och sambon skulle iväg till jobbet. Eller redan innan dess. Hon vaknade ledsen, men visste inte varför. Kanske var det något hon drömt. Ledsen var hon hur som helst. Tystnaden vid frukosten. Den tystnad som annars brukar kännas så trivsam var nu kompakt och tryckande. Hon hade så gärna velat få en kram men fick bara ett kort ”hej då” från sambon innan han försvann ut genom dörren.
Sedan var det bussen. Hon rev förtvivlat i fickorna och i väskan efter busskortet. Hon kände medresenärernas blickar och hörde deras irriterade suckar. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, hittade hon det och chauffören körde iväg med ett ryck så att hon flög genom gången och ramlade nästan i knät på en äldre herre som muttrade något ohörbart. Hon visste att hon gjorde det med flit, chauffören. Hon förstod till och med att det skulle hända när hon såg det där hånfulla leendet.

Så var det morgonmötet. Vad hon än sa fick hon mothugg. Inget av det hon hade att komma med dög. Alla hennes tankar, förslag och idéer avfärdades med fnysningar och huvudskakningar.
Och så nu, tystnaden i personalens lunchrum. Tystnaden som bara kan bero på att hon just klivit över tröskeln.
Hon sätter sig i ett hört och äter snabbt upp sin mat så att hon får återgå till sitt arbete så snart som möjligt.
Det gick på en kvart. Bra, då kan hon flexa ut lite tidigare idag.
Men tiden går ändå så otroligt långsamt. Hon får inte något riktigt gjort och hon orkar inte ringa det där telefonsamtalet som hon borde ringa. Orkar inte med fler avsnäsningar, fler irriterade röster.
Det vibrerar i mobilen. Ett sms! Äntligen! Svar från bästa vännen som hon skickade ett meddelande till igår. Men nej, det är reklam från något skönhetsföretag som hon råkat handla av någon gång för evigheter sedan.
Hon ger upp, packar ihop sina saker och åker hem.

I lägenheten är det ekande tomt. Sambon skulle visst på after work idag ja. Det brukar han inte hänga med på men nu skulle ju förstås den där nya, roliga och kvinnliga arbetskamraten med…
Hon sjunker ned i soffan och ringer sin mamma. ”Hej! Vet du, jag kan faktiskt inte prata nu. Jag och pappa ska just iväg. Men jag ringer lite senare”. Hon känner hur det brister. Hon lägger sig ned, drar filten över huvudet och låter tårarna rinna. Gråter och gråter tills hon somnar.

När hon vaknar känner hon den, värken. Känner hur den rör sig, buffar, etablerar sig, längst ned till höger i magen. Hur den lägger sig till rätta och börjar stråla ut i ryggen.
Hon drar upp knäna mot magen och ler.
Imorgon kommer allt vara bra igen. Imorgon kommer hon att veta att hela världen faktiskt inte tycker att hon är totalt värdelös.
Om hon nu bara kunde försöka komma ihåg det här till nästa gång. Det kommer hon garanterat inte att göra.

Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett

Mary är tio år, oönskad och oälskad och därmed ett inte så värst trevligt barn. När hennes föräldrar dör, vilket lämnar henne ganska oberörd, skickas från sitt hem i Indien till sin farbror i England.
Han bor ute på en hed, i ett stort hus omgivet av trädgårdar. Här möter Mary, inte bara människor, utan fåglar, djur och växter, solen och vinden, som väcker liv i hennes hjärta. Och så är det den trädgård dit ingen får gå. Trädgården omgärdad av murgrönetäckta murar, med den låsta dörren och nedgrävda nyckeln.

Den här klassikern läste jag när jag var liten men kom inte ihåg mycket av den. Jag kan dock inte tänka mig annat än att jag älskade den. Jag som då, kanske ännu mer än nu, var en djur och naturälskare.
Nu tycker jag i alla fall mycket om den. Den är vacker och det är ju något med författare kring sekelskiftet som jag gillar. Det att det inte är några omskrivningar eller förmildringar. Mary beskrivs som ett fult och själviskt barn. Jag tror inte att någon författare idag skulle skriva så. Men det är ju just vad Mary är, samtidigt som Burnett på ett naturligt och inte övertydligt sätt förklarar hur hon har blivit sådan.
Hon visar också så fint med sin berättelse att skönheten kommer inifrån. Att någon som älskar sig själv och andra och som blir älskad tillbaka blir till en vacker person.

Vattnet drar av Madeleine Bäcks

Några ungdomar gör inbrott i en kyrka och en av dom hittar av en slump en underlig sten. Han tar den med sig och drar i och med det igång mörka och skrämmande krafter.

Ja, nej, jag vet faktiskt inte.
Numera har jag för vana att lägga ner böcker jag inte gillar. Jag har kommit till den insikten att jag inte vill kasta bort min tid med att läsa dåliga böcker när det finns oändligt med underbar läsning som bara väntar. Den här funderade jag aldrig ens på att lägga ner. Men den lämnade inte kvar någonting hos mig heller.
Den var underhållande och lite småspännande men inte så mycket mer. Lite en mellan-böckerna-bok om ni fattar vad jag menar.

Den är ganska välskriven och dialogerna är rätt trovärdiga. Men det är någonting med böcker där författarna försöker ge karaktärerna ett ”modernt” språk. Hon lyckas egentligen bra men det ligger lite på gränsen och svajar.
Historien är ok och håller nästan. Inte så genuin. Kan hon möjligen ha inspirerats av t ex John Aivide Lindqvist. Jag tycker även att jag ser vissa drag av Süskinds Parfymen. En riktigt bra bok får mig inte att fundera på vilka andra författare som varit inspirationskälla.
Jag funderar också över slutet. Jag undrar under historiens gång om Bäcks själv har koll på läget. Om hon riktigt vet var hon är på väg. Och slutet får mig att undra ännu mer. Har hon tänkt göra en uppföljning eller fick hon helt enkelt inte ihop det?

Så sammanfattningsvis: Varken bra eller dålig. Ingen läsning jag ångrar men jag hade också kunnat vara utan den. En lättläst debut- och spänningsroman som jag skulle ge en svag trea av fem möjliga.

Nordkorea - ge mig boktips!

Jag har länge velat läsa något om Nordkorea av en nordkoreansk författare.
Jag har fått några tips då och då men sedan glömt bort dom.
Så om du har några tips på bra böcker, romaner eller dokumentär, som berättar om hur det på riktigt är att leva i Nordkorea - ge mig!

Bokbloggsjerka 20 - 23 maj

Det här hoppar jag på! Bokbloggsjerka

Pest eller kolera: Att bara få läsa en bok per år eller att få läsa så mycket du vill men aldrig avsluta böckerna?

Det var verkligen inga roliga alternativ.
Men eftersom jag för det mesta har stor separationsångest när en bok eller en bokserie tagit slut, och jag måste lämna de karaktärer jag lärt mig att älska, så vore det outhärdligt att aldrig få läsa en bok till slut.
En bok om året får det bli. Men tack och lov att detta inte är på riktigt!