Kärleksbrev

Dagens skrivövning från SkrivPuff

”Undermedveten”

Han var säker på att hon älskade honom. Helt säker. Hur kunde det vara på något annat sätt?
Hon måste ju se och förstå hur väl de passade för varandra. Hur de var skapta för varandra. Hörde ihop
Visst älskade hon honom. Långt där inne någonstans gjorde hon det. Hon visste bara inte om det.
Hon trodde att hon var lyckligt gift. Precis som han trodde innan han träffade henne. Men i själva verket var de båda djupt olyckliga. Han hade förstått det, hon hade det inte. Inte än.

Det var så det började. En tanke som blev till två, till tre. En känsla som började gro och som växte sig allt starkare. Tanke och känsla blev till övertygelse och han skrev det första brevet.
Ett brev fyllt av kärlek och en gnutta mörker.
Ett brev utan underskrift. Varför skulle det behövas en underskrift? Hon skulle förstå.
Hon skulle förstå och känna igen honom, sin själsfrände.

Men varje gång de träffades var allt som vanligt. Hon visade ingenting.
Middagarna avlöste varandra. Gemensamt valborgsfirande, midsommarfirande, kräftfest och storäppelkok följde på varandra som om ingenting pågick mellan dom.
I takt med årstidernas växlingar ökade hans desperation. I takt med höstmörkrets intåg mörknade hans brev allt mer.

Så en dag, när hans familj åt middag hos hennes berättade hon att hon fick så konstiga brev. Obehagliga, skrämmande brev. Stor bestörtning kring bordet och frågor om hon visste vem det kunde vara. Hon sa att hon inte hade en aning men att det måste vara en sjuk person. Alla höll med. En sjuk person måste det vara.
Det var då det vända på riktigt. Det var då som besattheten på allvar satte klorna i honom. Det var då det inte längre gick att skilja mellan kärlek och hat.

Han fortsatte skriva och fortsatte leva sitt liv. Livet som make och far, granne, klasspappa, arbetskamrat och vän. Ingen av dom anade något. Ingen.
Och så gick det på, år efter år, brev efter brev. Tills en dag.

Någon, en vän till henne, en arbetskamrat till honom på sjukhuset, fick se ett av breven. Hon hade visat det för henne som då direkt känt igen handstilen och kontaktat polisen.
Polisen som tidigare stått handfallen kunde nu raskt spåra den skyldige.
Den skyldige. Den sjuka, sjuka människan.

Nu lever han ensam, i en annan stad, i en annan del av landet. Han lät frun få huset och gjorde inga anspråk på barnen. Det spelade ingen roll. Det var ändå inte äkta och på riktigt. Det äkta hade han med henne.
Hon som han nu aldrig skulle få se igen.
Om hon bara hade släppt taget. Bara erkänt för sig själv att det var honom hon skulle vara hos.
Då hade allt varit annorlunda nu.