Nu finns Antologin Gåshud att köpa på vulkan.se!
I den boken finns min text "kärleksundret" som blev en av de 21 utvalda texterna bland över 250 tävlingsbidrag.
Stolt och glad är jag!
Ni som bor i närheten glömmer väl inte att besöka
Bok galleriet
imorgon klockan 11?!
Då läser nämligen min grymma syster
Marica
dikter, noveller och krönikor som hon själv författat.
Fika och gratis inträde utlovas!
Jaha, om ni undrat över mitt ganska intensiva bloggande på sistone så är det så att imorn far jag iväg till Frankrike på en veckas pilgrimsresa. Alltså måste jag ju blogga lite extra innan det lilla uppehållet.
Det är en resa som anordnas av Linköpings stift och Svenska kyrkans unga i Linköpings stift.
Även om jag inte själv kommer blogga under veckan så kan den som vill följa vår färd genom min kollega (och även genom några av ungdomarna som är med tror jag) via pilgrimsbloggen
Pilgrimsliv.
Åh, vad jag ser fram emot den här veckan!
Jag hoppas på sol, härliga upplevelser, goda samtal, trevligt sällskap, andlig uppbyggelse och lite fransk mat.
Så kommer jag ha många långa timmar i buss som jag kan ägna åt läsande. Toppen!
Visst har jag ett ganska bra jobb? :)
Jag önskar er alla en solig och härlig sommarvecka.
(Men ta inte all sol. Jag vill ha lite svensk sommarvärme kvar när jag kommer hem...)
fredag 26 juni 2009
Skriet från vildmarken
Av Jack London
Bucks mamma är fårhund, pappan st bernard. Till fyra års ålder lever han ett tryggt och behagligt liv på en gård i södra Amerika. Men en dag kidnappas han av den förädiska och giriga trädgårdsarbetaren.
Han säljs och förs till Alaska där han får börja arbeta som draghund.
Buck får på den hårda vägen lära sig hur människor och livet fungerar utanför familjehundslivet. Han får lära sig "påkens och tandens lag", arbetsglädje och osviklig lojalitet. Han får uthärda hugg och slag, svält, slagsmål och kampen för livet. Men han får också lära sig vad verklig kärlek innebär.
Och så får han möta sitt ursprung. Ett ursprung som ropar, lockar och kallar från vildmarken.
Boken är skriven i början av 1900-talet och jag tror det är den här sortens böcker som kallas "ett klassiskt äventyr".
och vilket äventyr sen. Jag har under det senaste dygnet sprungit med Bucks tassar, luktat med hans näsa, viftat med hans svans, sett genom hans ögon, kämpat i slädsåret med honom, tagit emot slagen och stridit med honom.
Och jag har gråtit. Oj, vad jag har gråtit. Djur är verkligen min svaga punkt och sånt här får mitt hjärta att brista.
En helt underbart bra liten bok alltså!
Torsten Wahlund är inte en av mina favorituppläsare men han gör alltid ett mycket bra jobb. Likaså i den här uppläsningen. Han lyckas alltid lyfta fram allvaret i texten vilket, i de känsligare partierna, lockar mina tårar att droppa på lite till.
Bucks mamma är fårhund, pappan st bernard. Till fyra års ålder lever han ett tryggt och behagligt liv på en gård i södra Amerika. Men en dag kidnappas han av den förädiska och giriga trädgårdsarbetaren.
Han säljs och förs till Alaska där han får börja arbeta som draghund.
Buck får på den hårda vägen lära sig hur människor och livet fungerar utanför familjehundslivet. Han får lära sig "påkens och tandens lag", arbetsglädje och osviklig lojalitet. Han får uthärda hugg och slag, svält, slagsmål och kampen för livet. Men han får också lära sig vad verklig kärlek innebär.
Och så får han möta sitt ursprung. Ett ursprung som ropar, lockar och kallar från vildmarken.
Boken är skriven i början av 1900-talet och jag tror det är den här sortens böcker som kallas "ett klassiskt äventyr".
och vilket äventyr sen. Jag har under det senaste dygnet sprungit med Bucks tassar, luktat med hans näsa, viftat med hans svans, sett genom hans ögon, kämpat i slädsåret med honom, tagit emot slagen och stridit med honom.
Och jag har gråtit. Oj, vad jag har gråtit. Djur är verkligen min svaga punkt och sånt här får mitt hjärta att brista.
En helt underbart bra liten bok alltså!
Torsten Wahlund är inte en av mina favorituppläsare men han gör alltid ett mycket bra jobb. Likaså i den här uppläsningen. Han lyckas alltid lyfta fram allvaret i texten vilket, i de känsligare partierna, lockar mina tårar att droppa på lite till.
torsdag 25 juni 2009
Bloggtips!
Jag måste ju bara göra reklam för en så spännande blogg som jag hittade ikväll.
Det är bloggen
Dumpster Grrl
som skrivs av en frigan.
För den som inte vet så innebär friganism att man plockar mat ur mataffärernas sopcontainrar.
Mat affärer slänger hur mycket färsk och användbar mat som helst. Helt idiotiskt men helt fantastiskt att det finns människor som tar steget längre en de flesta andra och gör något åt saken.
Den här friganen - liksom förmodligen många andra - fyndar även i andra sopcontainrar där människor har slängt fullt användbara grejer.
Jag har naturligtvis lagt till den här bloggen på min blogglista och kommer följa den med spänning.
Det är bloggen
Dumpster Grrl
som skrivs av en frigan.
För den som inte vet så innebär friganism att man plockar mat ur mataffärernas sopcontainrar.
Mat affärer slänger hur mycket färsk och användbar mat som helst. Helt idiotiskt men helt fantastiskt att det finns människor som tar steget längre en de flesta andra och gör något åt saken.
Den här friganen - liksom förmodligen många andra - fyndar även i andra sopcontainrar där människor har slängt fullt användbara grejer.
Jag har naturligtvis lagt till den här bloggen på min blogglista och kommer följa den med spänning.
Sharon och min svärmor - Dagbok från Ramallah
Av Suad Amiry
Nu är nästa etapp på jordenruntresan, anordnad av
Lyran,
avklarad.
Den här månaden bar det av till Palestina. Ett resmål som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Särskilt givande var denna läsning eftersom jag var i Israel/Palestina fysiskt en fantastisk vecka i höstas.
"Sharon och min svärmor" är en självbiografisk bok som till stor del bygger på Suads dagboksanteckningar.
Hon delger sitt liv genom små episoder, olika händelser och ögonblick.
Hon ger oss en inblick i hur det är att leva som ett ockuperat folk. Hur det är att alltid vara beredd på att vara bevakad, styrd och kontrollerad. Hur det är att sitta i bur.
Vi får genom hennes ögon betrakta det som oftast är helt obegripligt.
Och vi får veta hur man klarar av att leva med altihop - genom skratt och humor, gråt och sorg och en smula galenskap.
Jag slukade verkligen den här boken. Den var faktiskt ganska fantastisk. För det är på riktigt. Jag är ju annars inte så förtjust i verklighetsskildringar men när det gäller Israel/Palestina så behövs ingen fiktion. Det är overkligt som det är.
Det är så svårt att förstå att det här är på riktigt. Att människor verkligen lever i det här. Utsätter varandra för det här.
Jag tror att min studieresa till Israel i höstas, då jag fick tillfälle att sätta mig in i konflikten lite mer, har gjort att jag kunnat tillgodose mig boken mycket bättre än vad jag skulle ha gjort annars. Under vår resa fick vi förmånen att möta både palestinier och israeler samt inflyttade europeéer. Vi deltog även i ett par dagar i en fredskonferens där människor från hela världen deltog.
På det viset kan jag känna igen begrepp, situationer, mönster och tankesätt i boken.
Suad är mycket politisk men är ändå ganska nyanserad i sin bok. Så nyanserad man nu kan vara. Det tycker jag är väldigt skönt.
Boken är inte tänkt som något politiskt manifest mot Israel. Den är en beskrivning av hur många palestinier har det. Ett delande av livsöde.
(Finns inte som ljudbok.)
Nu är nästa etapp på jordenruntresan, anordnad av
Lyran,
avklarad.
Den här månaden bar det av till Palestina. Ett resmål som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Särskilt givande var denna läsning eftersom jag var i Israel/Palestina fysiskt en fantastisk vecka i höstas.
"Sharon och min svärmor" är en självbiografisk bok som till stor del bygger på Suads dagboksanteckningar.
Hon delger sitt liv genom små episoder, olika händelser och ögonblick.
Hon ger oss en inblick i hur det är att leva som ett ockuperat folk. Hur det är att alltid vara beredd på att vara bevakad, styrd och kontrollerad. Hur det är att sitta i bur.
Vi får genom hennes ögon betrakta det som oftast är helt obegripligt.
Och vi får veta hur man klarar av att leva med altihop - genom skratt och humor, gråt och sorg och en smula galenskap.
Jag slukade verkligen den här boken. Den var faktiskt ganska fantastisk. För det är på riktigt. Jag är ju annars inte så förtjust i verklighetsskildringar men när det gäller Israel/Palestina så behövs ingen fiktion. Det är overkligt som det är.
Det är så svårt att förstå att det här är på riktigt. Att människor verkligen lever i det här. Utsätter varandra för det här.
Jag tror att min studieresa till Israel i höstas, då jag fick tillfälle att sätta mig in i konflikten lite mer, har gjort att jag kunnat tillgodose mig boken mycket bättre än vad jag skulle ha gjort annars. Under vår resa fick vi förmånen att möta både palestinier och israeler samt inflyttade europeéer. Vi deltog även i ett par dagar i en fredskonferens där människor från hela världen deltog.
På det viset kan jag känna igen begrepp, situationer, mönster och tankesätt i boken.
Suad är mycket politisk men är ändå ganska nyanserad i sin bok. Så nyanserad man nu kan vara. Det tycker jag är väldigt skönt.
Boken är inte tänkt som något politiskt manifest mot Israel. Den är en beskrivning av hur många palestinier har det. Ett delande av livsöde.
(Finns inte som ljudbok.)
onsdag 24 juni 2009
Skrivutmaning 175 - det som skrämmer
Dagens skrivövning från
SkrivPuff:
"Skriv om det som skrämmer"
Igår för exakt ett år sedan var jag med om en svår ridolycka.
Jag har skrivit lite om den i ett
tidigare inlägg.
Följande (oredigerade) text skrev jag ett par dagar efter att jag kommit hem från sjukhuset, för att bearbeta det som hänt och som ett försök att dämpa ångesten.
SkrivPuff:
"Skriv om det som skrämmer"
Igår för exakt ett år sedan var jag med om en svår ridolycka.
Jag har skrivit lite om den i ett
tidigare inlägg.
Följande (oredigerade) text skrev jag ett par dagar efter att jag kommit hem från sjukhuset, för att bearbeta det som hänt och som ett försök att dämpa ångesten.
För en och en halv vecka sen (måndag) ramlade jag av hästen, höll kvar i
tyglarna, hamnade under honom och blev trampad av hans ena framhov.
Skräck,
smärta, svårt at andas. Evigheter innan ambulansen kom. Snälla människor.
Lustgas som inte fungerade eftersom jag knappt kunde andas in den. Ljuvlig
smärtlindring och lugnande medel i den krängande ambulansen.
Sjukhus. Mer smärtlindring. Fler snälla människor med snälla röster och
varma händer. Mamma och hennes tårar. Pappa och hans tystnad. Rose-Marie och
hennes förtvivlan. Ord om kyla som jag inte kände. Så till slut Jonatan som
gjorde mig varm och fick mig att skratta så det gjorde ont. Väntan på röntken.
Röntken... Smärtlindringen hade släppt och de ville få mig att lägga mig
på bordet själv. Jag försökte lägga mig på rygg och smärtan återkom med full
kraft. Panik. Ingen luft. Djupaste skräck. Tårar, skräck, smärta, ingen luft,
tårar, skräck, smärta, ingen luft, tårar, skräck, smärta, ingen luft. Mammas
kyssar och jag tror också jag kände hennes tårar. Återigen varma och snälla
röster och händer. Smärtlindring. Lite lättare att andas. Mammas hand i min,
pappas händer om mina fötter, Jonatans händer i mitt hår. Snälla doktorns arga
röst som skälelr på röntkenpersonalen.
Så till slut röntken
igen.
Kollapsad lunga. "Vi måste sätta in ett drän". Skräck igen. Mamma,
pappa, Jonatan. Jonatan, mamma, pappa.
Så var det dags på
narkosavdelningen.
Jag får mer smärtlindring och dom säger att jag kommer
sova. Jag klamrar mig fast vid sköterskans hand (Torbjörn tror jag han heter)
och doktorn sätter igång. Hon säger nästan inget men TOrbjörn berättar.
Lokalbedövning. Öppnande av ingångshål. Känns inget men jag är helt vaken. Sen
in med slangen. Fortfarande vaken. Skräck och ohyglig smärta. Jag är bara
medveten om det, skräcken, smärtan. Och så händerna och rösten. Den ena handen
som jag klamrar mig fast vid, den andra som stryker mig över håret, och så hans
röst som försöker lugna och trösta. Så är det över. Pappa, mamma, Jonatan. Och
så är dom borta.
Natt. Vakna, somna, vakna, somna. Smärta, skräck,
smärtlindring.
Morgon, illamående, kan inte kissa, tappning med hjälp av
kateter. Mamma och lillasyster kommer mitt i röran. Jag har slangar över allt
och Marica gråter.
Röntken för att kolla min lever och mjälte och sånt. Ingen fara. Tillbaks
till narkosen i väntan på att bli förd till avdelning.
Till slut har de
fixat ett eget rum till mig. Ensamhet. Skönt men obehagligt. Kräm med mjölk.
Jonatan. Kräkas upp krämen och mjölken. Tvätta mig. Udnerbart! Jonatan måste
hjälpa. Borsta tänderna. Kräkas lite till. Lägga mig. Jonatan.
Ännu en natt
men med mera sömn.
Onsdag är det nu. Vad hände då. Jo först Elin, sen
Rose-Marie, så David, så Jonatan och så mamma och pappa. Jonatan är kvar
länge.
Torsdag. Dränet stängs av. Röntken efter några timmar men luften
har åter fyllts på med 2,5 cm. På med dränet igen.Jonatan kommer efter lunch,
mamma och pappa och David på kvällen. Börjar få otroligt ont av
dränet.
Fredag. Mer smärta av dränet. Det stängs av och tas bort. Vi tror
att jag ska få åka hem. Röntken. 4,5 cm luft. Kanske kan jag i alla fall få gå
på lillasysters bröllop imorn... Mamma åker hem utan mig. David kommer på
kvällen. Stor saknad efter Jonatan som rest bort.
Lördag. Mer luft i
lungan. Inget bröllop. Mamma får åter igen åka hem utan mig. Ta med sig min fina
klännign och mina silverskor och lämna mig. Gråt, gråt, gråt. Får höra vigseln
genom telefonen. Gråt, gråt, gråt.
De äter förrätt, jag tvingar i mig gröt.
Huvudrätten, svårt att andas.
Ungefär vid bröllopstårtan ligger jag åter igen på narkosen för att få en
ny slang inkkört i bröstkorgen.
Vansinnig skräck. Inte en gång till! Inte
en gång till! Gråt, snälla händer och röster. "Den här gången ska du få sova.
Det ska vi se till". En doktor som får mig att le genom tårarna.
Smärtlindring/sömnmedel i armen, lokalbedövning i bröstet. Öppningshålet skärs
ut. Sen sover jag plöttsligt och drömmer om Jonatan. Vaknar och det är klart! Så
sätts dränet på och smärtan tar i av all kraft. Inget jag var beredd på alls.
Ytlig ytlig andning men jag har syrgas så det går bra. Mamma ringer flera gånger
men jag kan inte prata. Efter evigheter släpper smärtan något och jag kan
somna.
Röntken vid tjugo över två. Allts er fint ut. Tillbaka till
avdelningen.
Söndag. En lång dag med ganska mycket smärta.Jonatan ringer!
mamma och
pappa kommer med smörgåstårta som jag lyckas äta ganska mycket av. Det älskade
brudparet kommer också en stund. På kvällen kommer David och Veronica.
En
natt med våldsamt illamående. Motmedicin som inte riktigt hjälper.
Måndag morgon kräks jag och det gör så fruktansvärt ont. Dräntet stängs av
igen. Röntken som inte visar någon som helst luft! Dräntet tas bort. Räddsla.
Tänk om det måste sättas dit igen!
Tisdag. Röntken. Oförändrat läge! Åka hem!
Åka hem, åka ham, åka hem!
Nu mår jag inte fantastiskt bra men betydligt
bättre förstås. Men jag har ångest. Våldsam ångest. Tänk om lungan inte klarar
av det här. Tänk om den säckar ihop igen. Jag vill inte börja om! Jag vill itne
tillbaka till sjukhuset! Inget mer illamående, ingen mer sjukhusmat, inga mer
slangar och nålar i kroppen, ingen mer förstoppning, inga mer sår efter tejp,
inge mer snälla röster och händer!
Revbenen gör ont men det gör inget. Jag
mår väldigt illa också. Troligen eftersom magen inte är som den ska och efter
allt morfin jag och sköterskorna pumpat i mig. Kroppen är väl på avgiftning typ
antar jag. Men inget av det spelar särskilt stor roll. Bara min lunga är som den
ska. Bara jag slipper åka tillbaka på sjukhuset och få den där tjocka vidriga
slangen inkörd i mig igen...
Punktskrift
Idag är årets första sommarcafé är i S:t Johannes församling.
Och solen skiner som en galning. Helt ljuvligt!
Och så är det jag som är dagens gäst.
Förutom att jag får sitta ute i solen och fika så ska jag också berätta lite om "Att läsa med fingrar".
Det är faktiskt första gången jag berättar om punkskrift och punktksriftsläsande på det här viset och jag tänkte börja det hela med lite historia. Bara det att när jag skulle sätta mig och förbereda insåg jag att historien har jag verkligen ingen koll på. Punktskrift har varit en så naturlig del av mitt liv så jag har inte funderat särskilt mycket på dess ursprung. Jag visste att det var nån snubbe vid namn Braille som uppfann det på 1800-talet. Det duger inte när man ska hålla föredrag.
Så det fick bli lite googlande.
Det visade sig att den här snubben Braille var en riktigt häftig och intressant person.
Han var bara 16 år när han introducerade den punktskrift som inte blev världsberömd förns efter hans död.
Ni kan läsa mer om honom
här på Wikipedia,
samt
här
på punktskriftsnämndens hemsida där man också kan ladda hem en liten biografisk skrift om Louis Braille.
En lite längre artikel om honom hittar ni
här.
Om någon är nyfiken på hur själva punktskriftsystemet funkar så har wikipedia en bra artikel
här.
Skulle man vilja gå så långt som till att beställa ett eget punktskriftsalfabet eller biografin om Louis Braille som tryckt bok så kan man göra det
här
på Talboks- och punktskriftsbiblioteket.
God läsning!
Och solen skiner som en galning. Helt ljuvligt!
Och så är det jag som är dagens gäst.
Förutom att jag får sitta ute i solen och fika så ska jag också berätta lite om "Att läsa med fingrar".
Det är faktiskt första gången jag berättar om punkskrift och punktksriftsläsande på det här viset och jag tänkte börja det hela med lite historia. Bara det att när jag skulle sätta mig och förbereda insåg jag att historien har jag verkligen ingen koll på. Punktskrift har varit en så naturlig del av mitt liv så jag har inte funderat särskilt mycket på dess ursprung. Jag visste att det var nån snubbe vid namn Braille som uppfann det på 1800-talet. Det duger inte när man ska hålla föredrag.
Så det fick bli lite googlande.
Det visade sig att den här snubben Braille var en riktigt häftig och intressant person.
Han var bara 16 år när han introducerade den punktskrift som inte blev världsberömd förns efter hans död.
Ni kan läsa mer om honom
här på Wikipedia,
samt
här
på punktskriftsnämndens hemsida där man också kan ladda hem en liten biografisk skrift om Louis Braille.
En lite längre artikel om honom hittar ni
här.
Om någon är nyfiken på hur själva punktskriftsystemet funkar så har wikipedia en bra artikel
här.
Skulle man vilja gå så långt som till att beställa ett eget punktskriftsalfabet eller biografin om Louis Braille som tryckt bok så kan man göra det
här
på Talboks- och punktskriftsbiblioteket.
God läsning!
tisdag 23 juni 2009
Mästaren och Margarita
Av Michail Bulgakov
Moskva får besök. Besök av en mycket märklig man med en liten samling mycket märkliga karaktärer i släptåg - en chackruting herre, en naken flicka, en stor svart katt som går på bakbenen samt en rödhårig man med en utståeende hörntand...
Hela staden vänds upp och ned. Framför allt i de litterära och kulturella kretsarna.
Pengar, saker och människor dyker upp och försvinner hur som helst.
Någon får huvudet avryckt och tillbakasatt igen. En annan blir på ett ögonblick förflyttad många, många mil bort från Moskva. En tredje bir över en nat en vithårig gammal gubbe.
Ja, saker och ting blir allt absurdare och absurdare.
Men allt har ju sina naturliga förklaringar... Eller hur?
Wow, vilken bok! Jag är väldigt förtjust i såna här absurda grejer.
Men det får inte bli för mycket. Det skulle det vara i den här boken om det inte vore för att den blandas upp av ett mycket djupt allvar.
Paralellt med den helsjuka och humoristiska men skarpa och samhällskritiska berättelsen om vad som händer i Moskva finns två berättelser.
Den ena om Pontsius Pilatus. En otroligt gripande och intressant berättelse där både Pilatus och Jesus beskrivs på, et för mig, nytt och fascinerande sätt.
Och så har vi den vackra kärleksberättelsen om Mästaren och Margarita.
De här tre berättelserna vävs samman och bildar en underbar, förvirrande och absurd helhet.
Jag tror sällan jag läst en bok där humor och allvar finns sida vid sida på ett så vackert vis.
Jag var lite orolig att hela historien bara skulle mynna ut i ett ingenting, där trådar bara blev hängande i luften och där man som läsare bara lämnas helt förvirrad.
Det behöver man dock inte alls oroa sig för.
Den här boken kräver omläsning och när jag gör det så ska jag bara njuta i fulla drag.
Tomas Bolme gör en mycket god uppläsning. Han gör till och med lite röster. Det har jag inte hört honom göra i någon annan uppläsning av vuxenböcker men det fungerar jättebra. Lagom mycket och väldigt karaktäristiskt.
Moskva får besök. Besök av en mycket märklig man med en liten samling mycket märkliga karaktärer i släptåg - en chackruting herre, en naken flicka, en stor svart katt som går på bakbenen samt en rödhårig man med en utståeende hörntand...
Hela staden vänds upp och ned. Framför allt i de litterära och kulturella kretsarna.
Pengar, saker och människor dyker upp och försvinner hur som helst.
Någon får huvudet avryckt och tillbakasatt igen. En annan blir på ett ögonblick förflyttad många, många mil bort från Moskva. En tredje bir över en nat en vithårig gammal gubbe.
Ja, saker och ting blir allt absurdare och absurdare.
Men allt har ju sina naturliga förklaringar... Eller hur?
Wow, vilken bok! Jag är väldigt förtjust i såna här absurda grejer.
Men det får inte bli för mycket. Det skulle det vara i den här boken om det inte vore för att den blandas upp av ett mycket djupt allvar.
Paralellt med den helsjuka och humoristiska men skarpa och samhällskritiska berättelsen om vad som händer i Moskva finns två berättelser.
Den ena om Pontsius Pilatus. En otroligt gripande och intressant berättelse där både Pilatus och Jesus beskrivs på, et för mig, nytt och fascinerande sätt.
Och så har vi den vackra kärleksberättelsen om Mästaren och Margarita.
De här tre berättelserna vävs samman och bildar en underbar, förvirrande och absurd helhet.
Jag tror sällan jag läst en bok där humor och allvar finns sida vid sida på ett så vackert vis.
Jag var lite orolig att hela historien bara skulle mynna ut i ett ingenting, där trådar bara blev hängande i luften och där man som läsare bara lämnas helt förvirrad.
Det behöver man dock inte alls oroa sig för.
Den här boken kräver omläsning och när jag gör det så ska jag bara njuta i fulla drag.
Tomas Bolme gör en mycket god uppläsning. Han gör till och med lite röster. Det har jag inte hört honom göra i någon annan uppläsning av vuxenböcker men det fungerar jättebra. Lagom mycket och väldigt karaktäristiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
