fredag 10 december 2010

Varghunden, av Jack London

Varghunden läste jag när jag var liten och jag minns att jag blev väldigt berörd av den. Liksom jag blev av allt som hade med djur att göra.
Även om Vittand inte gjorde lika starkt intryck på mig nu så var det ett mycket kärt återseende.

Varghunden handlar om Vittand som är trefjärdedels varg och en fjärdedels hund. Vi får följa honom från det att han blir till och på hans krokiga väg genom livet.
Vi får uppleva hat och krälek genom en varghunds kropp och gjärta.

Jag gillar Jack London. Jag gillar klassiker. De kunde det där med äventyr, författarna förr i tiden...
jag måste nog ändå säga att jag tyker bättre om Londons bok
Skriet från vildmarken.
Den gick verkligen rakt in även i mitt vuxna hjärta.

Jag tror att den här läsupplevelsen försämrades lite av Tomas Löfdahls uppläsning. Jag tyckte inte alls om den. Alldeles för okänslig.

lördag 4 december 2010

Lyckan är en sällsam fågel, av Anna Gavalda

Jag fick den här boken av min lillasyster för ett tag sen.
Hon hade köpt den till sig själv men tyckte den var så deprimerande så att hon inte orkade läsa klart den. Jag tror inte hon hade kommit längre än till cd fyra.

Jag hade hört och läst från fler håll att det här var en seg deppbok så jag drog mig för att börja läsa den.
Jag hade förmodligen aldrig ens läst den om jag inte fått den från systra.
Men eftersom jag tyckte så otroligt mycket om
Tillsammans är man mindre ensam
så ville jag ändå ge den en chans.
Så det gjorde jag med inställningen att den inte alls skulle vara lika bra som min tidigare upplevelse av Gavaldas författeri.

Och oh, vilken tur för mig att min syster övergav den. För det här var en helt fantastisk bok!
Visst är den sorgsen men på ett härligt melodramatiskt sätt.
Och mannen som är huvudperson upplever jag inte alls som någon tragisk stackare. Han är snarare en människa med ett oupprett förflutet, som på många sätt haft ett vackert liv, men som nu hamnat i en livskris = nått en livsavgörande vändpunkt.

Mannen i sig är kanske inte den mest spännande personen men de karaktärer som omger honom är det desto mer.
Från första meningen vill jag bara glupa i mig den här boken med dess språk, karaktärer och gripande historia. Mums!

och det vänder faktiskt.
På en gård bland en massa djur och barn, hos en kvinna med en minst lika dramatisk och gripande berättelse som mannens, där vänder det.

Anders Ekborg gör en av de finaste uppläsningar jag hört!

onsdag 24 november 2010

Midaqq-gränden, av Naguib Mahfouz

På min resa
jorden runt
har jag nu besökt och lämnat Egypten och Kairo.
Det har varit en högst angenäm visstelse.
"Mycket vittnar om att Midaqq-gränder är en ädelsten från gågna tider och att den en gång strålat som en stjärna i Kairos ärofulla historia."
Så börjar denna historia och jag blir genast mycket intresserad av denna gränd.
Vi får blicka in i dess inskränkta och begränsade värld och följa livet där under några månader.
Vi får lära känna dess invånare - deras vanor, deras drömmar och längtan, deras vardag och deras tankar.

Jag känner verkligen hur jag har fått uppleva Egyptens Kairo under 40-talet.
Jag fascineras över hur författaren framställer sin samtid nästan som hade han våra nutidsglasögon på.
Jag undrar för vem han skrev. Var det för sitt eget folk eller för resten av världen? Elelr både och?

Mest imponeras jag nog av hur han beskriver kvinnan.
Hur hon här, till skillnad från i
Sultanbrudens skugga
verkar vara ganska fri.
Han målar upp många starka, driftiga, dominanta och självständiga kvinnor.
Samtidigt är de ändå så underkastade mannen och hans värld.
Hon är fri att gå ut men ändå innestängd mellan hemmets väggar, beroende av mannens inkomst.
Om hon inte är änka. Då verkar hon ha större friheter.
och vad händer med den flicka som inte längtar efter att föda och fostra barn? En flicka som har andra drömmar?

Mahfouz är sannerligen en god berättare och är en av få nobelpristagare som lyckas få mig på kroken.
Om jag ska ha något att invända mot boken så är det möjligen dess ibland lite väl långa och tröttsamma dialoger. Framför allt när det handlar om människor som är osams.
Men det är ingen stor grej och jag blir samtidigt nyfiken på om det är ett författardrag eller om det faktiskt var så man bråkade i små gränder i Kairo under 40-talet.

(Finns inte som ljudbok.)

torsdag 11 november 2010

Sultanbrudens skugga, av Assia Djebar

Det gick ju inte så bra för mig i Nordamerika i oktober. Jag tänker
återkomma dit men nu, när blötsnön ligger tung utanför fönstret, har jag fortsatt
resan jorden runt
och landat i Afrika.

"Sultanbrudens skugga" handlar om två algeriska kvinnor - Isma som gjort sig fri från sin make och Hajila som blir hennes efterträdare.
Isma som verkligen en gång älskat sin make och i njutning och glädje delat dennes säng är stark. Kanske lyckas hon bryta med honom och hans dominans just för att han älskar henne så.
Hajila är också stark på sitt sätt men mellan henne och maken finns ingen kärlek och närhet.

Det här är en bok som bland annat berättar om kvinnoförtryck, kvinnovärlden innanför hemmets väggar, friheten utanför, misshandel och våldtäkt, kärlek och njutning, slöjans makt och befrielsen i det turkiska badets hetta och kyla.

Att läsa "Sultanbrudens skugga" var nyttigt för mig då jag har fått närma mig en värld som är så långt från min egen.
Den är vackert skriven och berättad men lite väl poetisk för min smak.
Ja, alltså jag gillar ju poesi.
Skriver ju t.o.m lite själv.
Men jag vill förstå den och det gör jag inte riktigt i det här fallet.
Kanske är det kulturellt - Afrika når inte riktigt fram till mig - kanske är jag inte tillräckligt kulturell... Antagligen är det lite av varje.

Jag är i alla fall glad över mitt första afrikastopp.
Nu befinner jag mig i Egypten och det är grejer det!
Återkommer förstås med en rapport här ifrån när jag är färdig.

Jag hade verkligen för mig att jag sett Sultanbrudens skugga som ljudbok men nu hittar jag den ingenstans. Så jag tror bara den finns som talbok.

lördag 6 november 2010

Skraplotter, av Kerstin Ekman

Jaha, så var sista delen i Ekmans serie Vargskinnet äntligen utläst.
Det var ingen rolig historia.
Detta var jag emellertid beredd på eftersom
Sista rompan
(andra delen i serien) var riktigt seg.och trälig.
Enda anledningen till att jag läste den här var att jag köpte den samtidigt som den förra och ville ge den en chans.
Desutom har jag svårt att lämna karaktärer som jag från början tyckt mycket om.

Skraplotter boken var alltså inte någon höjdare och jag var flera gånger på väg att lägga ner den.
Men berättelsen - som mest handlade om tragiska människor - höll mig kvar på något sätt även om jag bitvis sov mig igenom.

Som ni förstår rekommenderar jag inte den här boken men första delen - Guds barmhärtighet - är helt fantastisk och bör inte missas.

Boken hjälps upp en del av Helena Brodins gudomliga uppläsning.

måndag 25 oktober 2010

och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla, av Håkan Nesser

Ingen Nesser utaen en deckarhistoria...
Och ni vet ju vad jag tycker om deckare...
men ska jag ändå läsa deckare så är Nesser ett ok alternativ.
Jag gillar honom. Särskilt gillar jag hans egna uppläsningar.

I "och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla" är inte själva deckargrejen riktigt i centrum.
Det skulle i och för sig inte bli någon berättelse utan den men det här är främst en ganska klassisk ungdomsskildring.
En förälskad tonårspojke i en liten håla på 60-talet.
Ganska kul, ganska underhållande och så inte så mycket mer...
Lätt och avkopplande läsning helt enkelt.

Lite extra krydda blir det föresten för mig av att boken är fylld av namn på platser från mina egna barndomstrakter.