Högläsning - Varför är det så ont om Q

Kanske som bekant så läste jag för ett tag sedan boken Varför är det så ont om Q”. Nu har jag även läst den för mina barn. De gillade den! Framför allt min sjuåring. Hon tyckte att den var rolig och spännande och ibland märkte jag hur hon började sprattla med benen. Sprattel med benen betyder att det är lite läskigt.

Tvillingarna som är fem uppskattade den också men de var nog lite för små för den för de somnade varenda kväll innan kapitlet var utläst.
Det gjorde mig absolut ingenting för det gör nattningen smidigare och lite mindre utdragen.
En fördel med att läsa med händerna istället för ögonen är att jag kan läsa i kolmörker. Det främjar insomningen betydligt.

som högläsningsbok tyckte jag att den var lite knepig och krånglig. En del av karaktärerna har minst sagt ett något speciellt sätt att uttrycka sig på. Själva Boven slänger sig dessutom med en massa uppinningsrika ord och böjningar så som ”skruvifiera”, ”bullifikationer”, ”municipalracka” och ”finemangsapparejs”. (Jag kan meddela att Words stavningsprogram inte är särskilt nöjd över något av de orden. ”Inga stavningsförslag”.) Detta gör att jag, som inte är någon fena på högläsning med krångliga ord, ofta fastnar på de där orden och har svårt att få till det flyt och den snärt jag skulle vilja i Bovens repliker. Men det dög åt ungarna.

Hur som helst så lyckades alla tre barnen hålla sig vakna under hela det sista kapitlet. Det var bra för då fick de vara med om att ge Boven sitt namn. Bert Svensson blev det.

Det regnade fåglar, av Jocelyne Saucier

1916 härjade svåra skogsbränder i Ontario, Canada. Ungefär 80 år senare är en fotograf på jakt efter överlevande från dessa bränder. I sitt sökande stöter hon på gamla män som flytt världen och nu lever en eremitisk tillvaro djupt inne i skogen.
Detta möte förändrar både fotografens och eremiternas tillvaro.
Samtidigt dyker det upp ännu en person som ställer livet på ända i eremitaget.

Det här är en fantastisk liten bok om ensamhet, gemenskap, sorg, tragedi, kärlek och utanförskap. En berättelse om viljan att bestämma över sitt eget liv, och sin egen död.

Jag vet inte vad jag ska säga mer. En kort, ganska lättläst och vacker roman som jag skulle rekommendera vem som helst som gillar att läsa romaner.
Ja, läs den helt enkelt!

Begravd jätte, av Kazuo Ishiguro

Nu har jag läst årets nobelpristagare i litteratur. Jag har dåligt självförtroende när det gäller nobelpristagare men kände att jag vill ge mig och Ishiguro en chans. Och det gjorde jag rätt i!

”Begravd jätte” är en mörk saga som utspelar sig på 500 talet i det som skulle komma att bli England. Troll, drakar, jättar, alfer och alla möjliga varelser är en naturlig del av människornas tillvaro och inget de bekymrar sig nämnvärt över. Befolkningen har dock drabbats av en glömskans ”dimma” som får dom att inte längre minnas människor, platser och händelser. Ett åldrat par bestämmer sig för att lämna hembyn för att söka sin försvunne son. De ger sig av på en farofylld resa vars mål inte bara blir att hitta sonen utan också en strävan efter att lösa mysteriet med ”dimman” och bekämpa den.

När jag började läsa var jag tveksam till att jag skulle ta mig igenom boken. Jag tyckte den var rätt tjatig men långa och onaturliga dialoger. ”Typiskt nobelpristagare” tänkte jag. Dessutom var hela historien märklig och kom som aldrig riktigt igång.
Och jag somnade, och somnade och somnade. Men sedan! Oj, vad spännande och obehaglig och vacker ruskig den blev. Berättelsen kröp in under skinnet och jag kunde inte sluta läsa.
Jag vande mig också vid det konstlade sättet på vilket människorna samtalade med varandra. Delvis för att jag så småningom förstod varför de gjorde det.
Som så ofta när jag tar del av ”finkultur” får jag en känsla av att jag borde förstå mer av den än jag gör. Att det finns symbolik och underliggande budskap som jag med min måttliga intelligens inte begriper. SÅ även denna gång.
Det uppenbara i denna bok är problematiseringen över krig, konflikter och försoning. Men det är uppenbart som sagt och känslan av att där finns mer kvarstår.
Och mycket riktigt. När jag googlar hittar jag på Wahlström & Widstrand följande: ”Och, på ett djupare plan, är den också en betraktelse över – och kanske ifrågasättande av – myternas och det kollektiva minnets betydelse.”
Eh, vadå?
Jag googlar vidare med förhoppningen att bli klokare men faktum är att ungefär samma tankegångar som mina egna dyker upp. Det talas en hel del om symbolik och många bottnar men jag hittar inte mycket som jag själv inte reflekterat över. Så kanske vill folk verka smartare än vad de är och kanske är jag trots allt inte så dum som jag ibland tenderar att tro.

Hur som helst så kan en bara läsa den här boken som en spännande roman och strunta i eventuell symboliska mångbottnar.
Den är bra!

Andas

De döda blommorna som jag inte orkar slänga
För att det är så tungt att andas

Hennes förtvivlan där bakom leendet
Bakom ilskan
Och när hon blir stilla av sorg
Som gör det så ont att andas

Stunderna av tillit
Närhet
Och doft
Som får mig att knappt våga andas

Hjälplösheten, ångesten och skulden
Som nästan får mig att vilja sluta
Andas

Leendena och skratten
Kramarna och omtanken
”Hur mår du?”
Bönen och närvaron
Händerna som rör vid varandra
Skapelsen som sjunger sin lovsång
Kroppen som brinner
Och allt det där andra
Som får mig
Att aldrig någonsin
Vilja upphöra
Med
Att
Andas

Hos mig

”Det susar genom livets strid”
Och i natt
Har jag gott om plats för dig
Här hos mig

Och kanske finns du där ute
På våta gator
I en stress
Som inte är min
Och i natt
Finns det gott om plats för dig
Här hos mig

Jag kan se dig komma
Höra din knackning på min dörr
Känna din doft
Den doft som jag vill äga
På min hud
Och i natt
Finns det gott om plats för dig
Här hos mig

Så kan jag somna
Till dina andetag
”En fläkt av himmelrikets frid”
Och i natt
Finns det gott om plats för dig
Här hos mig

Och jag kan vakna
Kyssa din sovande panna
Lämna dig där
Och veta att vi ses
En annan natt
När vi har gott om plats
För varandra

(Citat ur Sv Ps 109)

Ögon

Det finns så många fler sätt
Så många fler sätt
Att visa det på
Än med blickar

Men ibland
Som kanske nu
Önskar jag
Att jag kunde möta
Just den där blicken
Och finna något i den
Eller inte finna något

Och att mina ögon
Vore vackra och stilla
Något jag kunde kontrollera

Men så säger du;
Nej, jag vill att dina ögon
Ska vara precis så här
Alltid
För det är ju du

Och för det
För dom orden
Älskar jag dig
Nu
Och för evigt

Artemis Fowl, av Eoin Colfer

Det finns perioder då jag inte orkar läsa alls. Så finns det perioder då jag gärna läser men inte orkar med något vettigt. Just en sådan period har jag nu.
Då är serien om Artemis Fowl ett alldeles utmärkt val.

Serien börjar när den irländske, kriminelle och oerhört smarta pojken Artemis Fowl är tolv år.
Hans far är försvunnen och Artemis smider planer för att upprätthålla familjens förmögenhet. Dessa planer innefattar bl.a. stölden av vättevärldens hemliga bok samt kidnappningen av en vittra för att kunna lägga rabarber på ett ton vätteguld.
Detta leder förstås till febril aktivitet i den hemliga undre värld som tillhör vättarna, och Pyss, vättarnas polis, får händerna fulla.

Jag är nu inne på den fjärde boken och världen, befolkad av vittror, vättar, tomtar, nissar, centaurer, svartalfer, troll, älvor och dvärgar m.m. blir för fjärde gången sammankopplad med Artemis Fowl som nu hunnit bli fjorton år.

Dessa böcker passar mig som sagt perfekt just nu. De är roliga, lättsamma och ganska så välskrivna med ett härligt karaktärsgalleri. De har heller inte den där klassiska fantasyhandlingen som jag är rätt så utled på. Ni vet – det finns en utvald person som måste föra något magiskt föremål i säkerhet och som jagas av mörka, mystiska, onda varelser.
Det här är något annat och fantasyvarelserna har oväntade egenskaper. T ex kan svartalferna spotta eldklot och dvärgarna kräva sig genom jorden på samma sätt som daggmaskar.

Förr tyckte jag att det var otroligt trist med sci-fi p.g.a alla fantasifulla och uppfinningsrika tekniska inslag. Det roade mig inte alls. Det gör det nu! Mitt intresse för teknik har ökat succesivt med åren.
Nu skulle jag inte kalla det är sci-fi men jag älskar vettarnas högteknologiska lösningar. Allt går att lösa med teknik! Och allt går att rasera. Det är kittlande.

I övrigt är böckerna givetvis klassiskt grabbiga. Tonen och humorn är råbarkad och där finns inte mycket djup under ytan.
Där finns, som sig bör, enbart ett fåtal kvinnliga karaktärer i en förövrigt patriarkal värld. Men de som finns (bortsätt från Artemis mamma) har framträdande roller, är tuffa, smarta och framgångsrika. Holly, en av huvudkaraktärerna trotsar konventionerna och klättrar på Pyss karriärstege. Det finns alltså kvinnliga karaktärer med kalssiskt manliga drag men inga manliga karaktärer med klassiskt kvinnliga.

Ja men, när jag väl börjat läsa om Artemis och vättevärlden har jag svårt att slita mig. Det är underhållande och jag slipper bli känslomässigt engagerad. Jag har tillräckligt med känslomässigt engagemang i mitt eget verkliga liv för tillfället.
Och rätt som det är så tröttnar jag på det här och ger mig på något mer givande.

Tack för ett bra boktips D!