Midnattspoesi

Den sprider sig i kroppen, berusningen.
Och jag låter den göra det, i tryggheten hos den som älskar mig oavsett.
Älskar mig trots bristande uttrycksförmåga, lyhördhet, finkänslighet och rationalitet.
Och jag ångrar att jag inte stannar.
Låter den tröstande armen hålla om mig medan impulsen att skicka kärlek tonar bort i takt med sömnens intåg.
Men jag längtar hem, till avskildheten och nytvättade lakan.
Och håller fast vid övertygelsen att inget jag kan uttrycka spelar någon roll.
Men pussen på kinden som besvaras och famnen utan åtrå gör mig matt av ömhet.
Och jag vill inte släppa taget.
Släppa taget om den som alltid finns kvar.
Finns kvar när jag är hopplös, full, och varken mer eller mindre än den jag är.

Magikerna, Magikernas kung och Magikernas land, av Lev Grossman

Quentin är en högpresterande student som just ska söka till college. Men hans tillvaro känns meningslös och han längtar efter lite magi i sitt liv. Och magi får han. Han blir oväntat och förvirrande nog antagen till Brakebills, ett exklusivt college för magistuderanden.

Det är inledningen till Grossmans triollogi som rör sig mellan ”den verkliga” och den magiska världen/världarna.
Det är en härlig drift med fantasygenren och full med kopplingar till diverse fantasyförfattare och romaner. De böcker som Quentin och hans magiker-kamrater älskade som barn och fortfarande älskar, och som får en avgörande roll i handlingen, är helt uppenbart verklighetens Narnia-serie.

Det här är väldigt underhållande läsning för oss som gillar fantasy och läser mycket av den varan. Böckernas humoristiska karaktär gör att jag till en början har svårt att överbrygga distansen som detta skapar mellan mig och romangestalterna men vartefter läsningen fortgår börjar jag leva med i berättelsen. Trots kopplingarna till andra fantasyromaner är berättelsen sin egen och tar många fantasirika vändningar.

Jag kan inte säga att böckerna sätter några djupa spår hos mig men ibland är det just vad en behöver. Underhållande, roligt och ganska spännande. Ett visst mått av filosofi ingår också i receptet vilket ger det hela en extra kryddning.

Koka björn, av Mikael Niemi

Nej men! Jag som inte gillar deckare har läst ännu en deckare ”som inte är som en deckare”. Två stycken på kort tid! Så tokigt det kan bli… Men Niemi gör mig aldrig besviken. (Eller jo kanske när jag tänker efter. Minns inte Fallvatten som någon höjare direkt. Men skit i det.) Kanske är det så att författare som i grunden inte är deckarförfattare är grejen. De kan det där med att skriva deckare ”som inte är som deckare”.

Den här gånger befinner vi oss i mitten av 1800-talet i den lilla byn Kengis där en mördare går lös. Den karismatiske ”prosten” tar sig, tillsammans med berättarjaget, ann jakten på förrövaren.
Det intressanta i den här romanen är inte mordgåtan utan själva berättarjaget. Han med en bottenlöst mörk barndom och som till slut blir omhändertagen av prosten. Prosten som får honom att finnas, bli en person. Som får honom att upptäcka världen och lär honom att se detaljerna. Han som får honom att våga vara någon. Ja, kanske till och med våga åstadkomma något.

Niemi använder samma mustiga språk som alltid men, till skillnad från tidigare böcker, är den här fri från tokerier. Inte fri från humor och vrickade grejer men det är ingen skrattfest. Jag upplevde under läsningen djupaste allvar. Det är en beskrivning av utanförskap och hur gränslöst svårt det är för en udda och skadad själ att få en självklar plats i samhället.
Det är vackert och hemskt och omöjligt att känna annat än oerhörd sympati för den unge man som romanens handling kretsar kring.

Den underjordiska järnvägen, av Colson Whitehead

Cora blir moderlös och för en daglig kamp för att freda sig själv och den lilla odlingsplätten på den stora plantagen där hon ägs som slav. Ceasar som är en av plantagens senare tillskott ber henne att rymma med honom. Ett rymningsföretag är oerhört riskfyllt och i värsta fall bestraffas slaven med döden, men hon bestämmer sig för att följa med. Med hjälp av slaverimotståndare färdas de norrut via den underjordiska järnvägen men i hasorna flåsar den ökände slavjägaren Ridgeway.

Det här är förstås inte enbart en spännande roman utan också en beskrivning av ägda, förrymda eller frigivna slavars, situation i mitten av 1800-talet. Där är obeskrivliga missförhållanden, våldsam misshandel, kallt dödande, rasforskning, tvångssterilisering och experiment. Före detta slavar, eller barn till före detta slavar, som inte går säkra för slavjägare ens i de fria staterna. Men där är också människor som kämpar för friheten, som inte ger upp. Svarta och vita som tillsammans riskerar fruktansvärda straff eller döden.

Det här är en bit historia, om än i romanform, som alla borde ta del av. En historia som började långt innan den tid då romanen utspelar sig och enda in i vår tid. Spår som inte bara finns kvar i den amerikanska kulturen och det amerikanska samhället utan också här i Sverige.
Det är fruktansvärd och nyttig läsning om ett land som med sitt löfte om frihet, rikedom och lycka lockade så många svenskar under 1800-talet och början av 1900-talet. Som fortfarande lockar svenskaar på olika sätt och som så starkt präglar vår egen kultur.

Samtidigt började jag läsa ”Spräng bojorna” som är en rent historisk beskrivning av slaveriets historia. Den har legat i min läslista ett tag men den här fantastiska romanen sporrade mig att sätta igång. Den är dock lite mer tungjobbad så jag ber att få återkomma.

Never let me go, av Kazuo Ishiguro

Hon är vårdare till donatorer. Vadå donatorer?
Och hon berättar om sin uppväxt på internatskolan. Eller är det en internatskola? Hon verkar ha bott där sedan hon var bebis. Ett barnhem? Vad är det för plats och vad är det för konstiga mäniskor som arbetar där?

Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt för att inte förstöra läsningen för er som inte redan läst.
En kastas rakt in i handlingen och fattar först inte alls vad det rör sig om. En känsla av starkt obehag följde mig hela vägen genom läsningen tillsammans med känslan av att något fruktansvärt snart skulle avslöjas. Men också en stor hunger efter att få veta mer, läsa mer. Och bit för bit faller pusslet på plats.

Det här är nog Ishiguros mest kända roman och den har även filmatiserats. Jag blir helt klart mycket sugen på att se den.
För att vara en nobelpristagare är det här en om inte lättsmält så lättläst bok.
Så låt inte nobelpristagarskapet avskräcka dig. Du har fascinerande läsning att vänta.

Och just det. Du kanske undrar varför titeln är på engelska. Det gjorde jag. Det har sin hjärtknipanse förklaring. Läs så får du se.

Problemet med får och getter, av Joanna Cannon

På en engelsk förortsgata bor ett gäng mer eller mindre neurotiska människor. När Mrs. Creasy en sommardag 1976 plötsligt försvinner i bara tofflorna drabbas grannskapet av skräck. Inte för att hon kanske är död - för det vore att föredra – utan för att det som hände nio år tidigare hotar att komma upp i dagern.
Efter ett gudstjänstbesök bestämmer sig två barn, till lika bästa vänner, för att försöka hitta Gud på sin gata. Gud och kanske sanningen om var Mrs. Creazy blivit av.

”Läs den här, den är mer som en roman, inte en deckare”, så säger folk till mig. Efter att ha gjort ett par försökt och upptäckt att det visst var en vanlig deckare slutade jag lyssna på det örat. Inga mer deckare för mig.
Och så läser jag den här! Som på riktigt är mer en roman än en deckare. Inga avdankade kommisarier eller journalister i centrum. Ingen patolog eller styckmördade kvinnor. Ingenting av det som ingår i en deckare. Bara en gata där polisen dyker upp ibland som en bifigur.
Det här är en väldigt bra roman som är välskriven, rolig och sorglig och hjärtknipande och allt det där som krävs för att vara en bra roman. Skiftena mellan barnens och de vuxnas perspektiv är dessutom underbart skickligt gestaltat.
Och så älskar jag den här sortens böcker där romangestalterna är så mänskligt mänskliga, operfekta och sammansatta.
Boken är inte tungläst på något sätt men med överraskande formuleringar som gör läsningen till ren glädje och njutning.

Så, om du inte gillar deckare, läs den här. Den är inte som en deckare, mer som en vanlig roman. Jag lovar!
Men det var tur att ingen sa så till mig innan jag läste den. Då hade jag låtit bli.

Den förflyttade, av Hanna Christenson, eller om det är Sarah Lanz

Efter ett kärnvapenkrig har befolkningen barikaderat sig i slutna enheter. Ingen får gå ut om det inte är alldeles nödvändigt men då iförda skyddsdräkter och transporterade i strålningssäkra fordon. I enheterna vårdas, uppfostras och utbildas barn och ungdomar av assistenter och lärare.
Liv ska snart fylla arton. Då kommer hon att paras ihop med en lämplig ung man. De flyttas då till en annan enhet och lever som huspartners för ett år. Under det året ska de avla ett barn. När barnet är fött tas det till ytterligare en enhet, paret separeras och steriliseras. Efter detta får de ha sex med vem de vill men inte ingå några längre förhållanden.

Varje morgon vaknar Liv med oroliga tankar. Hon ser sig i spegeln och undrar vilka de som avlade henne var. Efter att hon, under övervakning, svalt ner två tabletter som ska skydda henne mot strålning försvinner dessa tankar.
Men så plötsligt dyker en ny kille upp. En förflyttad som misskött sig så i sin egen enhet att han flyttats till Livs. Detta är ett straff som ingen vill råka ut för eftersom en förflyttad bara behöver göra ett enda misstag för att bli förflyttad igen. En sådan människa har få chanser att ta sig vidare i systemet.
Men den här killen är inte som andra förflyttade och snart raseras hela den verklighet Liv trodde sig leva i.

Visst låter det lovande?!
Jag började läsa med spänning och förväntan eftersom det kändes som just den typen av böcker som jag gillar. Men jag blev besviken.
Det är mest en ganska så rejält mycket sämre version av Ursula Poznanskis helt fantastiska dystopitriologi.Till skillnad från den är ”Den förflyttade förutsägbar och skriven med en del trista språkmissar. (Det sistnämnda dock korrekturets fel, inte författarens.)
Dessutom måste det även vara med en fantasilös kärlekshistoria. En sådan som jag hade älskat i tonåren (vilket kanske också är målgruppen) men som nu bara blir tramsig.
Det påminner mer om en tidningsföljetong än en genomarbetad roman, vilket kanske kan förklaras med att författaren tydligen skrev den på tre månader.
Synd på en bra grundidé som det hade kunnat gjorts så mycket mer av.

Hur som helst var den väldigt lättsmält och trots allt ganska spännande. Eftersom lättsmält och spännande var vad jag önskade för stunden gav jag mig direkt på uppföljaren. Det där med kärlekshistorien kunde jag bortse ifrån eftersom de andra händelserna var mer framträdande än den. Åtminstone i större delen av boken.
Något kapitel in i boken förstod jag vartåt det barkade – rakt in i ett triangeldrama, lika förutsägbart och banalt som kärlekstramset i första boken. Så himla onödigt och dumt!
Jag la ner.

Men det finns ett mysterium. Den upplaga jag läste var skriven av en Sarah Lanz. De två följande delarna är skrivna av Hanna Christenson. Jag blev nyfiken och googlade men överallt står Christenson som författare även till Den förflyttade. Jag fick en träff på en recension av boken där Lanz uppges vara författare. Kanske skrev hon först under pseudonym av någon anledning men hur jag än googlar kan jag inte hitta något om att hon gjort det.
Någon som vet hur det ligger till?
Ja ja, om nu någon, efter att läst det här inlägget, trots allt vill läsa boken så är det samma roman oavsett om Sarah Lanz eller Hanna Christenson skrivit den.