Den förflyttade, av Hanna Christenson, eller om det är Sarah Lanz

Efter ett kärnvapenkrig har befolkningen barikaderat sig i slutna enheter. Ingen får gå ut om det inte är alldeles nödvändigt men då iförda skyddsdräkter och transporterade i strålningssäkra fordon. I enheterna vårdas, uppfostras och utbildas barn och ungdomar av assistenter och lärare.
Liv ska snart fylla arton. Då kommer hon att paras ihop med en lämplig ung man. De flyttas då till en annan enhet och lever som huspartners för ett år. Under det året ska de avla ett barn. När barnet är fött tas det till ytterligare en enhet, paret separeras och steriliseras. Efter detta får de ha sex med vem de vill men inte ingå några längre förhållanden.

Varje morgon vaknar Liv med oroliga tankar. Hon ser sig i spegeln och undrar vilka de som avlade henne var. Efter att hon, under övervakning, svalt ner två tabletter som ska skydda henne mot strålning försvinner dessa tankar.
Men så plötsligt dyker en ny kille upp. En förflyttad som misskött sig så i sin egen enhet att han flyttats till Livs. Detta är ett straff som ingen vill råka ut för eftersom en förflyttad bara behöver göra ett enda misstag för att bli förflyttad igen. En sådan människa har få chanser att ta sig vidare i systemet.
Men den här killen är inte som andra förflyttade och snart raseras hela den verklighet Liv trodde sig leva i.

Visst låter det lovande?!
Jag började läsa med spänning och förväntan eftersom det kändes som just den typen av böcker som jag gillar. Men jag blev besviken.
Det är mest en ganska så rejält mycket sämre version av Ursula Poznanskis helt fantastiska dystopitriologi.Till skillnad från den är ”Den förflyttade förutsägbar och skriven med en del trista språkmissar. (Det sistnämnda dock korrekturets fel, inte författarens.)
Dessutom måste det även vara med en fantasilös kärlekshistoria. En sådan som jag hade älskat i tonåren (vilket kanske också är målgruppen) men som nu bara blir tramsig.
Det påminner mer om en tidningsföljetong än en genomarbetad roman, vilket kanske kan förklaras med att författaren tydligen skrev den på tre månader.
Synd på en bra grundidé som det hade kunnat gjorts så mycket mer av.

Hur som helst var den väldigt lättsmält och trots allt ganska spännande. Eftersom lättsmält och spännande var vad jag önskade för stunden gav jag mig direkt på uppföljaren. Det där med kärlekshistorien kunde jag bortse ifrån eftersom de andra händelserna var mer framträdande än den. Åtminstone i större delen av boken.
Något kapitel in i boken förstod jag vartåt det barkade – rakt in i ett triangeldrama, lika förutsägbart och banalt som kärlekstramset i första boken. Så himla onödigt och dumt!
Jag la ner.

Men det finns ett mysterium. Den upplaga jag läste var skriven av en Sarah Lanz. De två följande delarna är skrivna av Hanna Christenson. Jag blev nyfiken och googlade men överallt står Christenson som författare även till Den förflyttade. Jag fick en träff på en recension av boken där Lanz uppges vara författare. Kanske skrev hon först under pseudonym av någon anledning men hur jag än googlar kan jag inte hitta något om att hon gjort det.
Någon som vet hur det ligger till?
Ja ja, om nu någon, efter att läst det här inlägget, trots allt vill läsa boken så är det samma roman oavsett om Sarah Lanz eller Hanna Christenson skrivit den.