Koka björn, av Mikael Niemi

Nej men! Jag som inte gillar deckare har läst ännu en deckare ”som inte är som en deckare”. Två stycken på kort tid! Så tokigt det kan bli… Men Niemi gör mig aldrig besviken. (Eller jo kanske när jag tänker efter. Minns inte Fallvatten som någon höjare direkt. Men skit i det.) Kanske är det så att författare som i grunden inte är deckarförfattare är grejen. De kan det där med att skriva deckare ”som inte är som deckare”.

Den här gånger befinner vi oss i mitten av 1800-talet i den lilla byn Kengis där en mördare går lös. Den karismatiske ”prosten” tar sig, tillsammans med berättarjaget, ann jakten på förrövaren.
Det intressanta i den här romanen är inte mordgåtan utan själva berättarjaget. Han med en bottenlöst mörk barndom och som till slut blir omhändertagen av prosten. Prosten som får honom att finnas, bli en person. Som får honom att upptäcka världen och lär honom att se detaljerna. Han som får honom att våga vara någon. Ja, kanske till och med våga åstadkomma något.

Niemi använder samma mustiga språk som alltid men, till skillnad från tidigare böcker, är den här fri från tokerier. Inte fri från humor och vrickade grejer men det är ingen skrattfest. Jag upplevde under läsningen djupaste allvar. Det är en beskrivning av utanförskap och hur gränslöst svårt det är för en udda och skadad själ att få en självklar plats i samhället.
Det är vackert och hemskt och omöjligt att känna annat än oerhörd sympati för den unge man som romanens handling kretsar kring.