Spår, av Lena Sundström

2001 avvisas två män till Egypten, på uppdrag av Sveriges regering. Regeringen har fått löfte från Egyptens regim att mänskliga rättigheter ska tillämpas och ingen tortyr utföras.
Men varför får männens juridiska ombud inget veta förrän dagen efter? Varför finns människor från utländsk säkerhetstjänst på plats? Vad är det egentligen för ett flygplan som männen fraktas i. Varför avvisas de här männen till ett land där tortyr inte är undantag utan regel? Och varför mörkar sedan Sverige Egyptens uppenbara brott mot sitt givna löfte?
Detta är några av de frågor som tre reportrar på Kalla faktas redaktion börjar ställa sig två år senare. Ett hårt arbete med att gräva fram sanningen påbörjas och det arbetet får vi följa i den här boken.

Tydligen klassas denna bok som en ”dokumentär triller”. OM jag hade läst den som ren fiktion skulle jag snabbt ha tröttnat. Men det är inte fiktion utan en verklig berättelse byggd på gedigen research. Mer än en roman är det som ett enda långt reportage och jag blev helt uppslukad. När jag vaknade på morgonen längtade jag efter de stunder på dagen då jag hade möjlighet att läsa vidare.

Efter att Kalla fakta sände sitt första program om de två avvisade männen fortsatte de att följa upp det. Men minns ni den här händelsen? Det är det nog en hel del som gör. Särskilt dom av er som är lite äldre än jag. Men det är nog många med mig som inte gör det. Personligen hade jag mest fullt upp med att vara ung, längta efter en livspartner och gör mig själv till någon eller något. Det fanns tyvärr inte mycket utrymme i min hjärna för sådant som inte direkt berörde mig eller som kunde slinka undan i bruset.
Men det var just det. Det var inte bara jag som inte brydde mig. Det blev inte en så stor grej som Kalla fakta-redaktionen önskat och hoppats på. Det var en nyhet som hamnade i skuggan av Knutby-historien. En historia som folk gärna vältrade sig i eftersom det var betydligt enklare än att ta in ljugande politiker, mörkläggning, regeringens samarbete med USA och två män av utländskt ursprung som blev torterade i egyptiskt fängelse. De tre reportrarna som arbetade med det här visste att det skulle bli svårt. De visste att de inte kunde berätta så att människor skulle förstå. Visste att de inte skulle kunna väcka svenskarnas engagemang i människor som omöjligt kunde vara ”du” eller ”jag”. För varen "du" eller "jag" tillhörde den kategori människor avvisades eller kidnappades världen över och utsattes för tortyr i USA:s jakt på terrorister. Människor som i de flesta fall var anklagade för terrorism utan bevismaterial. Som blev torterade tills de sa vad som helst men inte kunde dömas i en riktig rättegång eftersom vittnesbörd under tortyr inte är giltiga vittnesbörd.
De två männen som avvisades från Sverige utsattes inte för tortyr av USA. Det behövdes inte. De var kritiska mot Egyptens regi så att avvisa dom dit fick dom enkelt ur vägen. Två möjliga terrorister var satta ur spel genom en regims militärrättegång.
Reportrarna visste men hade ändå hoppats.

I mitt förra inlägg skrev jag om en fantasyserie som jag gillade mycket där inslag av tortyr var frekvent förekommande. Fiktiv tortyr kan vara underhållande men verklig tortyr är det inte. Det är vidrigt! Och det är vidrigt att våra svenska politiker var fullt medvetna om vad som hände men ändå blundade. Och vidrigt att de fortsatt att blunda. En hel s.k. demokratisk värld har blundat och blundat och blundat. Vidrigt att de här reportrarnas hårda arbete inte ledde till särskilt mycket egentligen.
Och det är vidrigt att jag inte kan göra mer än att tycka att det är vidrigt. Och att i en blogg med inte överdrivet många läsare uppmana andra att sluta blunda. Att läsa böcker som den här som tvingar upp våra ögonlock.

Jag vill verkligen uppmuntra er att läsa den här boken. Kanske passar den också dig som har svårt för att läsa rena faktaböcker. Fakta är uppblandad med trevlig prosa, en del roliga detaljer och beskrivningar av flera av personernas bakgrund och livssituation. Men läs den inte som om den vore en roman. Läs den som ett välsignat långt reportage.
”Spår” är välskriven, fängslande och snyggt förpackad fakta.

Vad det nu är värt är jag så otroligt tacksam över tre reportrars hårda och farliga arbete som jag 17 år senare på riktigt kommer mig för att ta del av. Tacksam över människor som drivs av hopp, engagemang och önskan om att berätta sanningen.
Tacksam över att böcker som den här skrivs.
Och tacksam för mejlet jag fick från Sven Ruindär han tipsade mig om Sundströms ”Spår”.
Tack!