Blodlokan, av Louise Boije af Gennäs

Sara, ”tjejen från landet”, kommer till Stockholm där hon hyr ett sunkigt rum på ett sunkigt ställe och, trots sin universitetsexamen, börjar arbeta på ett café.
Detta visar sig vara en flykt från traumatiska händelser, bl.a. Saras pappas plötsliga bortgång. Men efter bara några veckor dyker Bella upp i Saras liv och allt förändras. Hon får ett välbetalt jobb, flyttar in hos Bella i hennes lägenhet på Storgatan och byter ut sin gamla garderob mot dyra och trendiga märkeskläder. Till på köpet så dyker drömkillen Micke upp och tar henne med storm.
Allt skulle vara helt underbart om det inte vore för de allt mer underliga händelser som drabbar Sara. Händelser som verkar hänga samman med pappans död och alla mappar hon hittar i pappans skrivbord. Mappar som alla innehåller samlad information om en mängd mörklagda händelser i Sveriges moderna historia.

Neeeeej! Vad dålig den här boken var! Sara som mobbas i högstadiet trots, eller kanske till och med på grund av, att hon är snygg, smart och rolig. Och sedan det här med tjejer som med hjälp av smink och kläder förvandlas från ingen till någon att räkna med. Blä!
enda kanske jag hade kunnat stå ut med det där om berättelsen hade varit något att ha i övrigt. Mörkläggning är ju ett superbra och tacksamt tema för en roman. Men trots den gedigna och imponerande researchen utsätter författaren detta viktiga ämne för grov misshandel.

Så är det alla de här konstigheterna som huvudpersonen utsätts för. En vet inte riktigt om det rör sig om övernaturligheter eller en ovanligt avancerad komplott och sådant kan ju vara kul och spännande. Här känns det mest bara överdrivet och proportionslöst.

Den här romanen är banal och förutsägbar och enda anledningen till att jag läste klart den var att jag närde en vag förhoppning att författaren skulle få till det på slutet. Den förhoppningen kom på skam.
Det här är en trilogi så de lösa trådarna är såklart till för att få mig att vilja läsa nästa bok.
Det vill jag inte.

En bokhandlares dagbok, av Shaun Bythell

Oj, mitt bloggande fick ett abrupt slut förra sommaren när blogger gjorde någon slags uppdatering. Min fyra år gamla skärmläsare fixade inte det och det blev omöjligt för mig att blogga. För några veckor sedan hade det mesta med mitt gamla datorskrälle slutat att fungera så då ringde jag ett samtal och nu har jag en sprillans ny och pigg dator och jag kan återuppta bloggen.
Vi får väl se om jag lyckas sparka igång mig själv efter det här uppehållet. Jag mjukstartar lite med boken jag läste ut idag – En bokhandlares dagbok.

I Wigtown driver Shaun Skottlands största bokantikvariat. Under ett års tid skriver han dagbok som vi får del av i denna bok.
Vi får följa med på utflykter till diverse platser för att hämta böcker av varierande kvalitet. Vi får möta Shauns självsvåldiga medarbetare Nicky, Antikvariatets överviktiga katt samt butikskunder av varierande fason.

Roligt och underhållande skriver Shaun om livet som bokhandlare. Det är inte ofta som jag skrattar högt när jag läser böcker men det här var fantastiskt kul med en humor helt i min smak. En riktigt härlig bok!

Jag är grymt sugen på att besöka The Bookshop, Wigtown och dess omgivningar. Kanske kan det bli nästa resmål (när vi nu får börja resa igen) för mig och mammi. Det vore något!
Synd bara att Nicky inte arbetar kvar för hon verkar vara en riktig sköning.

Nystan

Ännu en trasslig härva lagd till de andra i korgen.
Känslotrådar, tanketrådar och de outtalade ordens trådar.
Hoptrasslade till förtvivlan med en hård knut i mitten.

Och jag kan inte reda ut dem, trådarna. Inte ensam.
Inte utan att någon, du, tar upp den lösa änden på andra sidan så att vi kan hjälpas åt.
Varsamt, tråd för tråd, reda ut och mötas på mitten för att tillsammans lösa upp knuten.

Och jag önskar att även jag, liksom du och du och du, bara kunde klippa av tråden.
Låta nystanet försvinna bort i glömskan.
Men det kan jag inte. Har aldrig kunnat.
Inte med något som någonsin haft betydelse.
Allt jag kan är att långsamt lära mig att leva med tyngden.
Och att bli allt mer försiktig med vilka nya trådar jag väljer att plocka upp och fästa vid min själ.

Giftet, Magin och Elden, av Maria V Snyder

Dömd för mord och efter ett fasansfullt år i fängelsehåla står Yelena inför sin avrättning. Men överbefälhavarens provsmakare har dött och det behövs en ny. Yelena blir erbjuden sitt liv i utbyte mot att hon blir den nya provsmakaren.
När hon tillträder sin tjänst blir hon indragen i sitt lands maktspel, måste möta sitt fruktansvärda förflutna och upptäcker saker om sig själv som hotar hennes liv kanske mer än arbetet som provsmakare.

Så börjar historien om Yelena och ni som inte har läst denna triologi ännu har tre underbara fantasyromaner framför er. Otroligt spännande med annorlunda och oväntade förvecklingar och vändningar.
Spänning, magi och en lagom dos romantik. Vad mer kan en önska sig?!
Den perfekta verklighetsflykten som jag glupskt slukade i mig.

Jag fullkomligt älskar att det under senare år dykt upp så mycket bra fantasy. Fantasy som inte är inspirerad av Tolkien utan som har sin egen värld och sin alldeles egna berättelse. Ofta också med starka och självständiga kvinnor som huvudperson.
Det är fantastiskt!

Minnet av vatten, av Emmi Itäranta

I en liten skandinavisk by bor Noria med sina föräldrar. Hennes far är temästare och äger ett tehus med mycket gott rykte. Teceremonierna med sina noggranna förberedelser, sina etikettsregler och sin symbolik har vattnet i centrum. Vattnet vars brist en gång i tiden utlöste oerhörda krig och som nu är en stor bristvara. Vattenförbrukningen är strängt ransonerad och kontrollerad.
Noria har aldrig sett snö och när hon och alla går utanför dörren har de näthuvor på sig som skydd mot blodsugande insekter och kringblåsande sand.

Norias pappa lär upp henne som temästare. Hon ska överta platsen efter honom. Det är helt emot traditionen för enligt den får bara män bli det. Men både hon och fadern är fast beslutna och en dag visar han henne en hemlighet. Något som finns dolt inne i berget. Efter det blir inget som förut och Noria upptäcker fler hemligheter inom familjen, men också stora hemligheter som kastar om hennes världsbild.

Det här är en mycket bra dystopi som målar upp en absolut inte otänkbar framtid. Den har ett vackert, stillsamt och målande språk som skickade mig rakt in i Norias rum och tid. Den är i total avsaknad av romantik men beskriver vänskap på ett fint sätt.

Det här med temästeriet kändes lite märkligt i början. Det tycker jag nog fortfarande egentligen men efter läsningens gång kändes det ändå mer naturligt. Det är ju kring tehuset som allt kretsar och vattnet som är huvudingrediensen i tekokningen är också detsamma i boken. Udda men bra och jag tycker att det håller.

Skönhet är ett sår, av Eka Kurniawan

I berättelsens centrum står Dewi Ayu, en kvinna vars öde, liksom många andra kvinnors, blev prostitution. Från henne strålar berättelserna ut till generationer före och efter hennes och till olika bigestalter. Genom alla dessa personer får vi följa Indoneziens historia från holländsk koloni, in i japans okupation under andra världskriget, till gerillakrig och revolution till den slutliga frigörelsen. Historieskrivningen blandas vilt med folktro.
Romanen är alltså en blandning av verklighistoria och folksaga. Den är fylld av tragedi och svart komik och en helt vansinnig resa.

Det är en fantastiskt välskriven och storslagen roman. Lite utnötta ord kan jag tycka vid det här laget men det är ändå just det den är. Jag har varit både fascinerad och äcklad under läsningen. Den är fylld av övergrepp på övergrepp, våld på våld, våldtäkt på våldtäkt och till slut trodde jag inte att jag skulle orka mer. Men jag läste ut den och jag måste säga att författaren knöt ihop det mycket snyggt på slutet. Snyggt hela vägen egentligen eftersom virvarret av romangestalter fogats samman till ett stort och välgenomtänkt mönster. Slutet blir som en stor rosett på hela härligheten.
Men jag kan ändå känna att en nedkortning med si sådär en tredjedel hade varit helt ok för mig.

Om du är intresserad av Indoneziens historia och folktro samt står ut med paranormala inslag och ständigt pågående övergrepp är det här ett hett boktips för dig.
Trots att vidrigheterna stod mig upp i halsen är jag glad att jag trots allt läste den till slutet.

Ett jävla solsken, av Fatima Bremmer

1891 föddes Ester Blenda Nordström. Redan som barn var hon mer vild än tam och vägrade rätta sig efter sin tids normer. Trots att familjen slet sitt hår i förtvivlan var hon omgiven av kärlek och förmögenhet vilket gav henne förutsättningarna att bli den hon blev – en oerhört berömd journalist och författare och en kvinna som gick sin egen väg. Hon körde motorcykel vilket ytterst få, om några, andra kvinnor gjorde. Hon fick sitt genombrott när hon utgav sig för att vara piga och tillbringade ett antal veckor på en gård för att i aritklar och böcker kunna skildra pigornas hårda förhållanden. Hon tillbringade ett år (eller om det var ett halvår?) tillsammans med samerna och undervisade de samiska barnen. Hon reste som tredjeklasspassagerare till USA för att vandra i de svenska utvandrarnas fotspår. Hon var totalt ointresserad av att gifta sig men gjorde det ändå till slut för att få följa med på en expedition till ett vulkanområde i Sibirien.

Det här är biografin över Ester Blenda Nordström som på så många sätt var före sin tid. Som var en stjärna i sällskapslivet och omgav sig med berömdheter men vars ångest och missbruksproblematik drev henne att lämna stadslivet för att hitta friden i naturen. Som var och varannan man förälskade sig i men som bara hade en kärlek i sitt liv. En kärlek som var omöjlig och därmed har efterlämnat oerhört lite spår i källor, dagböcker och brev från Ester Blenda Nordströms liv.

Innan jag läste boken trodde jag att den skulle vara skriven som en roman men den är en ren biografi, om än en färgstark och inlevelsefull sådan. Jag vet inte varför jag fått för mig det men det blev mestadels en glad överraskning att så inte var fallet eftersom jag då inte behövde fundera på vad som var verkligt och vad som var fiktion.
Författaren har gjort ett grundligt researcharbete och jag fascinerades verkligen av den här ganska okända kvinnans öde. Hennes berömmelse slocknade nämligen ganska snabbt efter att hon slutat skriva och slutat delta i sällskapslivet. Jag tycker att det är otroligt märkligt att den här fantastiska personen glömts bort med tanke på vem hon var och vad hon åstadkom. Så jag är så glad över att den här boken skrevs så att jag fick lära känna henne. Och så att fler har möjligheten att göra det. Jag har förstått att SVT gjort en dokumentär om henne men jag har inte sett den själv. Jag vet heller inte om den kom före eller efter boken. Nu väntar jag bara på att SVT även ska dramatisera hennes liv. Det skulle bli en fantastisk tv-serie!

Mer än värt att nämnas är också att hon skrev barnböcker. En hel serie om en flicka som inte var som andra flickor utan hittade på allt möjligt. De blev mycket älskade och faktum är att flera scener senare förekommer i Astrid Lindgrens böcker. Konstigt (eller inte) att detta inte uppmärksammats mer…

Av en ren slump läste jag Ett jävla solsken precis efter att jag läst När reglerna slutat gällaoch jag slogs av kopplingarna mellan de två kvinnliga journalisterna varav den ena fötts hundra år efter den andra. Det var mycket givande att läsa de båda böckerna efter varandra och den kan jag verkligen rekommendera.