Nystan

Ännu en trasslig härva lagd till de andra i korgen.
Känslotrådar, tanketrådar och de outtalade ordens trådar.
Hoptrasslade till förtvivlan med en hård knut i mitten.

Och jag kan inte reda ut dem, trådarna. Inte ensam.
Inte utan att någon, du, tar upp den lösa änden på andra sidan så att vi kan hjälpas åt.
Varsamt, tråd för tråd, reda ut och mötas på mitten för att tillsammans lösa upp knuten.

Och jag önskar att även jag, liksom du och du och du, bara kunde klippa av tråden.
Låta nystanet försvinna bort i glömskan.
Men det kan jag inte. Har aldrig kunnat.
Inte med något som någonsin haft betydelse.
Allt jag kan är att långsamt lära mig att leva med tyngden.
Och att bli allt mer försiktig med vilka nya trådar jag väljer att plocka upp och fästa vid min själ.