måndag 13 juli 2020

Minnet av vatten, av Emmi Itäranta

I en liten skandinavisk by bor Noria med sina föräldrar. Hennes far är temästare och äger ett tehus med mycket gott rykte. Teceremonierna med sina noggranna förberedelser, sina etikettsregler och sin symbolik har vattnet i centrum. Vattnet vars brist en gång i tiden utlöste oerhörda krig och som nu är en stor bristvara. Vattenförbrukningen är strängt ransonerad och kontrollerad.
Noria har aldrig sett snö och när hon och alla går utanför dörren har de näthuvor på sig som skydd mot blodsugande insekter och kringblåsande sand.

Norias pappa lär upp henne som temästare. Hon ska överta platsen efter honom. Det är helt emot traditionen för enligt den får bara män bli det. Men både hon och fadern är fast beslutna och en dag visar han henne en hemlighet. Något som finns dolt inne i berget. Efter det blir inget som förut och Noria upptäcker fler hemligheter inom familjen, men också stora hemligheter som kastar om hennes världsbild.

Det här är en mycket bra dystopi som målar upp en absolut inte otänkbar framtid. Den har ett vackert, stillsamt och målande språk som skickade mig rakt in i Norias rum och tid. Den är i total avsaknad av romantik men beskriver vänskap på ett fint sätt.

Det här med temästeriet kändes lite märkligt i början. Det tycker jag nog fortfarande egentligen men efter läsningens gång kändes det ändå mer naturligt. Det är ju kring tehuset som allt kretsar och vattnet som är huvudingrediensen i tekokningen är också detsamma i boken. Udda men bra och jag tycker att det håller.

Inga kommentarer: