Den underjordiska järnvägen, av Colson Whitehead

Cora blir moderlös och för en daglig kamp för att freda sig själv och den lilla odlingsplätten på den stora plantagen där hon ägs som slav. Ceasar som är en av plantagens senare tillskott ber henne att rymma med honom. Ett rymningsföretag är oerhört riskfyllt och i värsta fall bestraffas slaven med döden, men hon bestämmer sig för att följa med. Med hjälp av slaverimotståndare färdas de norrut via den underjordiska järnvägen men i hasorna flåsar den ökände slavjägaren Ridgeway.

Det här är förstås inte enbart en spännande roman utan också en beskrivning av ägda, förrymda eller frigivna slavars, situation i mitten av 1800-talet. Där är obeskrivliga missförhållanden, våldsam misshandel, kallt dödande, rasforskning, tvångssterilisering och experiment. Före detta slavar, eller barn till före detta slavar, som inte går säkra för slavjägare ens i de fria staterna. Men där är också människor som kämpar för friheten, som inte ger upp. Svarta och vita som tillsammans riskerar fruktansvärda straff eller döden.

Det här är en bit historia, om än i romanform, som alla borde ta del av. En historia som började långt innan den tid då romanen utspelar sig och enda in i vår tid. Spår som inte bara finns kvar i den amerikanska kulturen och det amerikanska samhället utan också här i Sverige.
Det är fruktansvärd och nyttig läsning om ett land som med sitt löfte om frihet, rikedom och lycka lockade så många svenskar under 1800-talet och början av 1900-talet. Som fortfarande lockar svenskaar på olika sätt och som så starkt präglar vår egen kultur.

Samtidigt började jag läsa ”Spräng bojorna” som är en rent historisk beskrivning av slaveriets historia. Den har legat i min läslista ett tag men den här fantastiska romanen sporrade mig att sätta igång. Den är dock lite mer tungjobbad så jag ber att få återkomma.

Never let me go, av Kazuo Ishiguro

Hon är vårdare till donatorer. Vadå donatorer?
Och hon berättar om sin uppväxt på internatskolan. Eller är det en internatskola? Hon verkar ha bott där sedan hon var bebis. Ett barnhem? Vad är det för plats och vad är det för konstiga mäniskor som arbetar där?

Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt för att inte förstöra läsningen för er som inte redan läst.
En kastas rakt in i handlingen och fattar först inte alls vad det rör sig om. En känsla av starkt obehag följde mig hela vägen genom läsningen tillsammans med känslan av att något fruktansvärt snart skulle avslöjas. Men också en stor hunger efter att få veta mer, läsa mer. Och bit för bit faller pusslet på plats.

Det här är nog Ishiguros mest kända roman och den har även filmatiserats. Jag blir helt klart mycket sugen på att se den.
För att vara en nobelpristagare är det här en om inte lättsmält så lättläst bok.
Så låt inte nobelpristagarskapet avskräcka dig. Du har fascinerande läsning att vänta.

Och just det. Du kanske undrar varför titeln är på engelska. Det gjorde jag. Det har sin hjärtknipanse förklaring. Läs så får du se.

Problemet med får och getter, av Joanna Cannon

På en engelsk förortsgata bor ett gäng mer eller mindre neurotiska människor. När Mrs. Creasy en sommardag 1976 plötsligt försvinner i bara tofflorna drabbas grannskapet av skräck. Inte för att hon kanske är död - för det vore att föredra – utan för att det som hände nio år tidigare hotar att komma upp i dagern.
Efter ett gudstjänstbesök bestämmer sig två barn, till lika bästa vänner, för att försöka hitta Gud på sin gata. Gud och kanske sanningen om var Mrs. Creazy blivit av.

”Läs den här, den är mer som en roman, inte en deckare”, så säger folk till mig. Efter att ha gjort ett par försökt och upptäckt att det visst var en vanlig deckare slutade jag lyssna på det örat. Inga mer deckare för mig.
Och så läser jag den här! Som på riktigt är mer en roman än en deckare. Inga avdankade kommisarier eller journalister i centrum. Ingen patolog eller styckmördade kvinnor. Ingenting av det som ingår i en deckare. Bara en gata där polisen dyker upp ibland som en bifigur.
Det här är en väldigt bra roman som är välskriven, rolig och sorglig och hjärtknipande och allt det där som krävs för att vara en bra roman. Skiftena mellan barnens och de vuxnas perspektiv är dessutom underbart skickligt gestaltat.
Och så älskar jag den här sortens böcker där romangestalterna är så mänskligt mänskliga, operfekta och sammansatta.
Boken är inte tungläst på något sätt men med överraskande formuleringar som gör läsningen till ren glädje och njutning.

Så, om du inte gillar deckare, läs den här. Den är inte som en deckare, mer som en vanlig roman. Jag lovar!
Men det var tur att ingen sa så till mig innan jag läste den. Då hade jag låtit bli.

Den förflyttade, av Hanna Christenson, eller om det är Sarah Lanz

Efter ett kärnvapenkrig har befolkningen barikaderat sig i slutna enheter. Ingen får gå ut om det inte är alldeles nödvändigt men då iförda skyddsdräkter och transporterade i strålningssäkra fordon. I enheterna vårdas, uppfostras och utbildas barn och ungdomar av assistenter och lärare.
Liv ska snart fylla arton. Då kommer hon att paras ihop med en lämplig ung man. De flyttas då till en annan enhet och lever som huspartners för ett år. Under det året ska de avla ett barn. När barnet är fött tas det till ytterligare en enhet, paret separeras och steriliseras. Efter detta får de ha sex med vem de vill men inte ingå några längre förhållanden.

Varje morgon vaknar Liv med oroliga tankar. Hon ser sig i spegeln och undrar vilka de som avlade henne var. Efter att hon, under övervakning, svalt ner två tabletter som ska skydda henne mot strålning försvinner dessa tankar.
Men så plötsligt dyker en ny kille upp. En förflyttad som misskött sig så i sin egen enhet att han flyttats till Livs. Detta är ett straff som ingen vill råka ut för eftersom en förflyttad bara behöver göra ett enda misstag för att bli förflyttad igen. En sådan människa har få chanser att ta sig vidare i systemet.
Men den här killen är inte som andra förflyttade och snart raseras hela den verklighet Liv trodde sig leva i.

Visst låter det lovande?!
Jag började läsa med spänning och förväntan eftersom det kändes som just den typen av böcker som jag gillar. Men jag blev besviken.
Det är mest en ganska så rejält mycket sämre version av Ursula Poznanskis helt fantastiska dystopitriologi.Till skillnad från den är ”Den förflyttade förutsägbar och skriven med en del trista språkmissar. (Det sistnämnda dock korrekturets fel, inte författarens.)
Dessutom måste det även vara med en fantasilös kärlekshistoria. En sådan som jag hade älskat i tonåren (vilket kanske också är målgruppen) men som nu bara blir tramsig.
Det påminner mer om en tidningsföljetong än en genomarbetad roman, vilket kanske kan förklaras med att författaren tydligen skrev den på tre månader.
Synd på en bra grundidé som det hade kunnat gjorts så mycket mer av.

Hur som helst var den väldigt lättsmält och trots allt ganska spännande. Eftersom lättsmält och spännande var vad jag önskade för stunden gav jag mig direkt på uppföljaren. Det där med kärlekshistorien kunde jag bortse ifrån eftersom de andra händelserna var mer framträdande än den. Åtminstone i större delen av boken.
Något kapitel in i boken förstod jag vartåt det barkade – rakt in i ett triangeldrama, lika förutsägbart och banalt som kärlekstramset i första boken. Så himla onödigt och dumt!
Jag la ner.

Men det finns ett mysterium. Den upplaga jag läste var skriven av en Sarah Lanz. De två följande delarna är skrivna av Hanna Christenson. Jag blev nyfiken och googlade men överallt står Christenson som författare även till Den förflyttade. Jag fick en träff på en recension av boken där Lanz uppges vara författare. Kanske skrev hon först under pseudonym av någon anledning men hur jag än googlar kan jag inte hitta något om att hon gjort det.
Någon som vet hur det ligger till?
Ja ja, om nu någon, efter att läst det här inlägget, trots allt vill läsa boken så är det samma roman oavsett om Sarah Lanz eller Hanna Christenson skrivit den.

Påskdag

Du slår upp ögonen och känner hur smärtan ebbat ut.
Doften smakar och smaken doftar och fingertopparna känner åter hur det känns.
Ljuset rör varsamt vid din själ och tänder små gnistor.
Gnistor av hopp, lust och förväntan.
Lättnaden och befrielsen sipprar, rinner, flödar ut i kroppen.
Och du vet att det är påskdagen som grytt.

Långfredag

Fåglarnas jubelsång försöker färga svarthjärtat rött.
Svarthjärtat som förblött all omsorg och tillit ner i gruset.
Solens strålar väcker allt til liv förutom det som aldrig mer kan väckas.
Läpparnas bön har upphört, tungans framviskade längtan tystnat.
Händernas drömmar glidit bort och själens spillror sprids för vinden.
Självet förminskat till något som glöms bort så fort blicken lämnat det.
Så kommer skymningen med koltrastsång och sorgparoxysmer.
Våg på våg av smärta rullar in i takt med gryningen, efter den vila natten inte kunnat skänka.
Och vetskap om att ännu en långfredag ligger framför.

Skärtorsdag

Äsch, det där med att ha två bloggar blev för krångligt och trist. Jag skiter i det. Glöm alltihop.
Här kommer lite skärtorsdagspoesi.

Det är dagen för oss som lovat att aldrig svika men som sviker.
Det är dagen för oss som fått löftet att aldrig bli svikna men som blir det ändå.
Det är dagen för oss som aldrig lovat någonting men ändå lyckas svika.
Det är dagen för oss som aldrig blivit lovade någonting men där sveket gör så ont ändå.
Det är dagen för oss som inte förstår att vi sviker.
Och dagen för oss som lovar att aldrig någonsin låta oss bli svikna igen.