Har försökt läsa Oscar Wildes Dorian Grays porträtt mend et går bara inte...
Jag må vara okultiverad men jag tycker den är tråkig, tramsig, fånig och idiotisk.
Visst, språket är vackert och Rikard Wolff en underbar uppläsare men blääää!
Töntiga karaktärer som säger och gör puckade grejer.
Wilde är inte min snubbe. Det är en sak som är säker.
Jag står inte ut. Jag kommer inte läsa klart den. I alla fall inte nu.
torsdag 10 mars 2011
tisdag 8 mars 2011
Huset vid moskén, av Kader Abdolah
På resan
runt jorden
befinner jag mig just nu i Mellanöstern. Det blir ett av årets längre resstopp och jag har kommit ungefär halvvägs.
Det första land jag besökte var Iran genom Kader Abdolahs bok Huset vid moskén.
Där får vi följa livet i ett hus som ligger då just vid moskén. Där bor tre kusiner - en imam, en böneutropare och en köpman - deras familjer och mormödrarna, som inte alls är mormödrar utan två ogifta damer som sköter hushållet och håller uppsikt på huset.
I staden där huset ligger lever människorna i någon slags blandning av motvilja och tjusning av det amrikanska inflytandet.
Framför allt är det så i huset. Där vil och försöker man hålla på de traditioner som funnits där i 800 år, samtidigt som man är ganska öppen för förändring, utveckling och nymodigheter. Smink, tv, kvinnans sexuella frigörelse, modern poesi, nylonstrumpor och bio väcker nyfikenhet och ger spänning i tillvaron.
Sedan kommer det brutala maktskiftet. Det som ska återställa ordning och tradition. Ett maktskifte som får hemliga polisen att te sig som mild och mesig.
Jag vet inte vad jag ska tycka om den här boken riktigt.
Det var helt klart intressant och givande läsning men den fäster inte riktigt.
Den är skriven som en saga och börjar: "DET VAR EN GÅNG ett hus, ett gammalt hus, som hette huset vid moskén".
Språket är gammaldags och ger sagostämning. Förutom då att det ibland stoppas in ord som känns väldigt malplacerade så som grejer och kille.
Den börjar liksom lite gulligt och behagligt. Även det svåra framställs på ett smågulligt sätt.
Sen helt plöttsligt vänder det och allt blir bara hemskare och hemskare. Men ändå fortfarande skrivet på sitt sagovis.
Det är kanske någon finess och tanke med det hela men jag förstår det inte och blir inte särskilt förtjust i det får jag nog säga.
Jag känner mig splittrad. Att få följa historien var intressant och å ena sidan hade jag inte velat vara utan den andra delen av boken.
Å andra sidan var början så trevlig och kändes mysig medan slutet inte känns som att det passar ihop med början. Ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka det men boken som roman skulle vara bättre med enbart den första delen tror jag. Fast ändå inte...
Äh, jag vet inte... Splittrad som sagt...
(Finns inte som ljudbok.)
runt jorden
befinner jag mig just nu i Mellanöstern. Det blir ett av årets längre resstopp och jag har kommit ungefär halvvägs.
Det första land jag besökte var Iran genom Kader Abdolahs bok Huset vid moskén.
Där får vi följa livet i ett hus som ligger då just vid moskén. Där bor tre kusiner - en imam, en böneutropare och en köpman - deras familjer och mormödrarna, som inte alls är mormödrar utan två ogifta damer som sköter hushållet och håller uppsikt på huset.
I staden där huset ligger lever människorna i någon slags blandning av motvilja och tjusning av det amrikanska inflytandet.
Framför allt är det så i huset. Där vil och försöker man hålla på de traditioner som funnits där i 800 år, samtidigt som man är ganska öppen för förändring, utveckling och nymodigheter. Smink, tv, kvinnans sexuella frigörelse, modern poesi, nylonstrumpor och bio väcker nyfikenhet och ger spänning i tillvaron.
Sedan kommer det brutala maktskiftet. Det som ska återställa ordning och tradition. Ett maktskifte som får hemliga polisen att te sig som mild och mesig.
Jag vet inte vad jag ska tycka om den här boken riktigt.
Det var helt klart intressant och givande läsning men den fäster inte riktigt.
Den är skriven som en saga och börjar: "DET VAR EN GÅNG ett hus, ett gammalt hus, som hette huset vid moskén".
Språket är gammaldags och ger sagostämning. Förutom då att det ibland stoppas in ord som känns väldigt malplacerade så som grejer och kille.
Den börjar liksom lite gulligt och behagligt. Även det svåra framställs på ett smågulligt sätt.
Sen helt plöttsligt vänder det och allt blir bara hemskare och hemskare. Men ändå fortfarande skrivet på sitt sagovis.
Det är kanske någon finess och tanke med det hela men jag förstår det inte och blir inte särskilt förtjust i det får jag nog säga.
Jag känner mig splittrad. Att få följa historien var intressant och å ena sidan hade jag inte velat vara utan den andra delen av boken.
Å andra sidan var början så trevlig och kändes mysig medan slutet inte känns som att det passar ihop med början. Ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka det men boken som roman skulle vara bättre med enbart den första delen tror jag. Fast ändå inte...
Äh, jag vet inte... Splittrad som sagt...
(Finns inte som ljudbok.)
måndag 28 februari 2011
Maratonmarschen, av Stephen King (Richard Backman)
Vi befinner oss i en dystopisk framtid och hundra tonårspojkar står redo att delta i den årliga maratonmarschen.
Utrustade med fältflaskor och födokoncentrat ska de gå tills en efter en stupar. Man får inte gå långsammare än 6,5 km i timmen. Man får tre varningar. Drar man på sig en varning kan man dock bli av med den om man går en timme utan att få en ny.
Efter den sista varningen får man inte göra minsta misstag för då smäller det...
Hundra tävlande och enbart en vinnare.
Hundra pojkar som kämpar på liv och död mot hunger, smärta, trötthet, utmattning, ångest och skräck. Pojkar som ser vänner och fiender dö omkring sig. Pojkar som givit sig in i tävlingen frivilligt men som inte har minsta möjlighet att ångra sig när de väl är ute på vägen.
Puh, vilken spännande bok. Det var länge sen jag läste en bok som fängslade mig så. Ni vet så där så man inte vill göra nånting annat än att läsa, läsa, läsa tills boken är slut.
Handlingen drabbade och fascinerade till den grad att jag drömde om maratonmarchen flera nätter i rad och jag återkomer gång på gång till boken i mina tankar.
Verkligen en hemsk berättelse som för mig blev en riktigt hisnande läsupplevelse.
Den här boken måste ha varit inspirationskällan till Susanne Collins
Hungerspelen.
En verkligt bra uppläsning av Hamadi Khemiri.
Utrustade med fältflaskor och födokoncentrat ska de gå tills en efter en stupar. Man får inte gå långsammare än 6,5 km i timmen. Man får tre varningar. Drar man på sig en varning kan man dock bli av med den om man går en timme utan att få en ny.
Efter den sista varningen får man inte göra minsta misstag för då smäller det...
Hundra tävlande och enbart en vinnare.
Hundra pojkar som kämpar på liv och död mot hunger, smärta, trötthet, utmattning, ångest och skräck. Pojkar som ser vänner och fiender dö omkring sig. Pojkar som givit sig in i tävlingen frivilligt men som inte har minsta möjlighet att ångra sig när de väl är ute på vägen.
Puh, vilken spännande bok. Det var länge sen jag läste en bok som fängslade mig så. Ni vet så där så man inte vill göra nånting annat än att läsa, läsa, läsa tills boken är slut.
Handlingen drabbade och fascinerade till den grad att jag drömde om maratonmarchen flera nätter i rad och jag återkomer gång på gång till boken i mina tankar.
Verkligen en hemsk berättelse som för mig blev en riktigt hisnande läsupplevelse.
Den här boken måste ha varit inspirationskällan till Susanne Collins
Hungerspelen.
En verkligt bra uppläsning av Hamadi Khemiri.
söndag 27 februari 2011
Den stygga flickans rackartyg, av Mario Vargas Llosa
När Ricardo är sådär femton år träffar han "den lilla chilenskan" Lily. Han blir "störtkär till tusen" och ber henne ång på gång att bli hans tjej. Men hon vägrar trots att alla betraktar dom som ett par.
En härlig sommar förflyter men sedan uppdagas det att Lily inte alls är den exotiska chilenska hon utgett sig för att vara utan en helt vanlig peruanska.
Lily försvinner ur Rikardos liv men dyker sedan upp igen tio år senare, då i annan gestalt och med annan identitet. Han upptäcker då att han fortfarande är "störtkär till tusen" och gör allt för att vinna hennes hjärta.
"Stygga flickan" kommer och går i "snälla pojkens" liv coh krossar gång på gång hans hjärta.
Och han, han slutar aldrig att älska henne.
En i allra högsa grad läsvärd och framför allt läsbar nobelpristagare är detta.
Jag bloggade för ett tag sen om
Högläsaren
som också handlar om en snubbe som förälskar sig i en kvinna som han inte kan glömma. I det fallet kändes det mest patetiskt och trist.
I "snälla pojkens" fall är det inte alls så.
Eller jo, rätt patetiskt men det funkar eftersom killen har självdistans. Han inser sin dumhet och hur hopplös han är.
Här finns även en hel del humor.
Det känns också mer realistiskt eftersom han verkligen försöker glömma henne men lyckas
aldrig eftersom hon inte låter honom göra det. Hög igenkänningsfaktor får jag säga.
Sen är den här boken så mycket mer en bara kärlekshistorien.
Mötena med "stygga flickan" binds samman av möten med ett gäng härliga, speciella och färgstarka karaktärer. T ex får vi möta en tjock och trind gerillasamordnare, en skön hippie som porträtterar kapplöpningshästar, en riktigt pervers japan och gubben som kan lyssna på havet.
En riktigt skön berättelse med många ingredienser.
Magnus Roosmanns uppläsning funkar verkligen bra också. Han lyckas slå an den rätta tonen tycker jag.
En härlig sommar förflyter men sedan uppdagas det att Lily inte alls är den exotiska chilenska hon utgett sig för att vara utan en helt vanlig peruanska.
Lily försvinner ur Rikardos liv men dyker sedan upp igen tio år senare, då i annan gestalt och med annan identitet. Han upptäcker då att han fortfarande är "störtkär till tusen" och gör allt för att vinna hennes hjärta.
"Stygga flickan" kommer och går i "snälla pojkens" liv coh krossar gång på gång hans hjärta.
Och han, han slutar aldrig att älska henne.
En i allra högsa grad läsvärd och framför allt läsbar nobelpristagare är detta.
Jag bloggade för ett tag sen om
Högläsaren
som också handlar om en snubbe som förälskar sig i en kvinna som han inte kan glömma. I det fallet kändes det mest patetiskt och trist.
I "snälla pojkens" fall är det inte alls så.
Eller jo, rätt patetiskt men det funkar eftersom killen har självdistans. Han inser sin dumhet och hur hopplös han är.
Här finns även en hel del humor.
Det känns också mer realistiskt eftersom han verkligen försöker glömma henne men lyckas
aldrig eftersom hon inte låter honom göra det. Hög igenkänningsfaktor får jag säga.
Sen är den här boken så mycket mer en bara kärlekshistorien.
Mötena med "stygga flickan" binds samman av möten med ett gäng härliga, speciella och färgstarka karaktärer. T ex får vi möta en tjock och trind gerillasamordnare, en skön hippie som porträtterar kapplöpningshästar, en riktigt pervers japan och gubben som kan lyssna på havet.
En riktigt skön berättelse med många ingredienser.
Magnus Roosmanns uppläsning funkar verkligen bra också. Han lyckas slå an den rätta tonen tycker jag.
lördag 26 februari 2011
Det blåser på månen, av Eric Linklater
När det blåser på månen måste man akta sig så att en ond vind inte blåser rakt in i hjärtat. Gör den det så kommer man vara stygg i ett helt år.
Och det händer med systrarna Dina och Dorinda.
Först tänker dom att det ska bli riktigt roligt att vara stygg men de upptäcker snart att de mest får lida för det. Så då bestämmer de sig för att vara stygga på en bra och klokt sätt istället.
Detta leder till att de bland annat i form av kengrur löser mysteriet med de försvunna strutsäggen i stadens djurpark, befriar en guldpuma och en silverfalk och blir tillfångatagna och satta i en fängelsehåla i fjärran land.
Den här boken var helt magisk när jag var liten. Som jag älskade den! Att få vara ett djur och att kunna tala med djur var nog min största dröm tror jag.
Boken är över huvud taget fylld med sådant jag tyckkte om som barn och som jag tror många barn tycker om.
En hel del igenkänningsfaktor finns där också. Som att man gör saker man tror är bra och snälla men som de vuxna ser som "styggt" och dumt.
Men där finns inte bara känslan av att inte bli förstådd utan också av att inte vara sedd.
Som när systrarna befinner sig i djurparken i en vecka utan att deras mamma ens lagt märke till att de är borta.
Det här var verkligen ett kärt återseende.
Det är ljuvt att åter få smaka på barndomens fantasier och intressant att nu i vuxen ålder se sådant i berättelsen som jag inte medvetet förstod då.
Uppläsare är Torsten Wahlund och som vanligt är han ok även om jag föredragit någon annan.
Och det händer med systrarna Dina och Dorinda.
Först tänker dom att det ska bli riktigt roligt att vara stygg men de upptäcker snart att de mest får lida för det. Så då bestämmer de sig för att vara stygga på en bra och klokt sätt istället.
Detta leder till att de bland annat i form av kengrur löser mysteriet med de försvunna strutsäggen i stadens djurpark, befriar en guldpuma och en silverfalk och blir tillfångatagna och satta i en fängelsehåla i fjärran land.
Den här boken var helt magisk när jag var liten. Som jag älskade den! Att få vara ett djur och att kunna tala med djur var nog min största dröm tror jag.
Boken är över huvud taget fylld med sådant jag tyckkte om som barn och som jag tror många barn tycker om.
En hel del igenkänningsfaktor finns där också. Som att man gör saker man tror är bra och snälla men som de vuxna ser som "styggt" och dumt.
Men där finns inte bara känslan av att inte bli förstådd utan också av att inte vara sedd.
Som när systrarna befinner sig i djurparken i en vecka utan att deras mamma ens lagt märke till att de är borta.
Det här var verkligen ett kärt återseende.
Det är ljuvt att åter få smaka på barndomens fantasier och intressant att nu i vuxen ålder se sådant i berättelsen som jag inte medvetet förstod då.
Uppläsare är Torsten Wahlund och som vanligt är han ok även om jag föredragit någon annan.
Etiketter:
Barn/ungdom,
Boktips,
Ljudböcker
torsdag 17 februari 2011
En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
Om biafrakriget 1967-1970.
Om klasser och stammar.
Om de fattigaste skjul och de rikaste hemm.
Om svarta och vita, kvinnor och männ.
Om kärlek och hat, skräck och förtröstan.
Om förakt och beundran, hög och låg.
Om tvillingsystrarna Olanna och Kainene som är så olika men som båda går sina egna vägar.
Om hur "ät upp din mat, tänk på barnen i Afrika" uppstod.
I "En halv gul sol" blir kriget riktigt närgånget och det är bra. Dels är det bra att rent historiskt ta del i det som hände, dels är det oerhört nyttigt att nära nog fysiskt vara där. Att genom personerna i boken genomleva krigets fasor och förhoppningar ger perspektiv på sin egen vardag.
En underbar berättarstil, en otroligt fängslande historia och riktigt bra karaktärsbeskrivningar har gett mig en oförglömlig läsupplevelse.
Över 600 sidor och jag var långt ifrån mätt när boken var slut. Jag ville bara ha mer. Det kändes som om jag hade kunnat fortsätta att följa de här människorna i all evighet.
(Finns tyvärr inte som ljudbok.)
Om klasser och stammar.
Om de fattigaste skjul och de rikaste hemm.
Om svarta och vita, kvinnor och männ.
Om kärlek och hat, skräck och förtröstan.
Om förakt och beundran, hög och låg.
Om tvillingsystrarna Olanna och Kainene som är så olika men som båda går sina egna vägar.
Om hur "ät upp din mat, tänk på barnen i Afrika" uppstod.
I "En halv gul sol" blir kriget riktigt närgånget och det är bra. Dels är det bra att rent historiskt ta del i det som hände, dels är det oerhört nyttigt att nära nog fysiskt vara där. Att genom personerna i boken genomleva krigets fasor och förhoppningar ger perspektiv på sin egen vardag.
En underbar berättarstil, en otroligt fängslande historia och riktigt bra karaktärsbeskrivningar har gett mig en oförglömlig läsupplevelse.
Över 600 sidor och jag var långt ifrån mätt när boken var slut. Jag ville bara ha mer. Det kändes som om jag hade kunnat fortsätta att följa de här människorna i all evighet.
(Finns tyvärr inte som ljudbok.)
onsdag 16 februari 2011
Skrivutmaning 2011:47 - skeptisism
Dagens skrivövning från
SkrivPuff:
"Skriv om att vara skeptisk."
Nu såg han på henne sådär igen. Hon hatade den där blicken och hon hatade hur hon själv krympte ihop inför den. Varför kunde hon inte stå på sig? Varför fick han henne att känna sig så obetydlig, okunnig och dum? Varför litade hon inte på sig själv och sina kunskaper? Varför utgick de båda ifrån att hon hade fel och han hade rätt?
Det spelade ingen roll vad hon sa. Så fort hon uttryckte en åsikt eller trodde sig veta något såg han sådär på henne. Sedan kom de överlägsna, nedvärderande orden. De som inte direkt sa "du har fel" men som bröt ner och krossade det hon just sagt till grus.
Det hände allt mer sällan eftersom hon allt oftare höll tyst. Hon nickade med i det mesta han sa. Det var enklast och bekvämast så för dom båda. Då slapp hon känna sig som en idiot. Då slapp hon känna att han tyckte att hon var en idiot.
Men nu hade hon, idioten, gjort det igen. Hon hade uttalat sig. Ur det grustag som var hennes självförtroende hade hon lyckats gräva fram en liten stenskärva.
Kanske den sista.
hjälplöst såg hon på hur den smulades sönder till ett fint damm.
SkrivPuff:
"Skriv om att vara skeptisk."
Nu såg han på henne sådär igen. Hon hatade den där blicken och hon hatade hur hon själv krympte ihop inför den. Varför kunde hon inte stå på sig? Varför fick han henne att känna sig så obetydlig, okunnig och dum? Varför litade hon inte på sig själv och sina kunskaper? Varför utgick de båda ifrån att hon hade fel och han hade rätt?
Det spelade ingen roll vad hon sa. Så fort hon uttryckte en åsikt eller trodde sig veta något såg han sådär på henne. Sedan kom de överlägsna, nedvärderande orden. De som inte direkt sa "du har fel" men som bröt ner och krossade det hon just sagt till grus.
Det hände allt mer sällan eftersom hon allt oftare höll tyst. Hon nickade med i det mesta han sa. Det var enklast och bekvämast så för dom båda. Då slapp hon känna sig som en idiot. Då slapp hon känna att han tyckte att hon var en idiot.
Men nu hade hon, idioten, gjort det igen. Hon hade uttalat sig. Ur det grustag som var hennes självförtroende hade hon lyckats gräva fram en liten stenskärva.
Kanske den sista.
hjälplöst såg hon på hur den smulades sönder till ett fint damm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)