Högläsaren, av Bernhard Schlink

Nu har jag också läst den här boken som figurerat rätt mycket bland bokbloggarna. Jag tyckte faktiskt att det var en ganska tråkig läsupplevelse.

Boken handlar om Mikael och Hanna som träffas av en slump. Han är femton år och hon trettiosex och de inleder något slags kärleksförhållande.
Detta förhållande är på många sätt destruktivt och förstås inte särskilt jämlikt.
En dag har Hanna bara försvunnit och lämnar förstås efter sig en hjärtekrossad Mikael.

Några år senare möts de igen när Mikael som juridikstudent bevittnar en rättegång.
Hanna anklagas tillsammans med några andra kvinnor för sitt handlande mot judiska fångar under sin tid som ss-kvinna.

Boken framhåller på ett bra och beskrivande sätt den kollektiva skulden och skammen kring det som hände under andra världskriget. Den visar på hur oerhört sårigt allt kring detta var över tjugo år efter krigsslutet. Hur man letade och dömte syndabockar.
Den visar också på gråskalan mellan svart och vitt.

Men det blir för mycket för mig. Jag orkar inte med Mikaels vånda, skuld och skam. Både över omständigheterna kring relationen med Hanna men också över att ha älskat en nassist.
Jag blir alldeles trött av hur han inte kan gå vidare. Hela livet går åt till att sakna och sörja den kvinna han älskat ett halvår när han var femton. Hur han skulldbelägger sig själv trots att han inte var mycket mer än ett barn när det hände. Hur han till den milda grad tar sig själv på dödligt allvar.
jag känner mig inte berörd av hans öde utan blir mest irriterad på den stackars kraken.
Det klart att man får tycka synd om sig själv men inte etthelt liv.
Det blir för trist helt enkelt.

Krister Henriksson gör hur som helst en fin och lågmäld uppläsning som passar bokens språk och handling mycket väl.