Det är 80-talets Nigeria och ett ungt par träffas, blir förälskade och gifter sig. Trots att de är fria att välja varandra finns familjernas höga förväntningar där. Förväntningar att det ska bli barn. Förväntningar som inte infrias och som sakta men säkert sliter sönder äktenskapet.
Jag undviker gärna rena kärlekshistorier. Kärlek kan väl få finnas med på ett hörn om det absolut är tvunget men det intresserar mig inte nämnvärt. Ska den litterära kärleken fånga mitt intresse måste den bryta mönstret, vara något annat än vackra kroppar och romantik, eller intriger och missförstånd.
”Stanna hos mig” är verkligen en kärlekshistoria men utan dess like. En historia som berättar om hur något vackert kan bli något förfärligt. Hur normer och omvärldens press kan driva människor ifrån varandra och till förtvivlan, desperation och vanvett. Också hur normer och förväntningar sätter upp hinder mellan människor som älskar varandra. Hur vissa saker bara inte går att tala med varandra om. Men det är också en historia om hopp. Tack och lov för det.
Det här är en vacker och smärtsam berättelse som inte går att lägga ifrån sig. Välskriven förstås men mycket mer än så. När jag började läsa kunde jag aldrig ana var det hela skulle ta mig vägen. När den fulla vidden av tragedin till slut målas upp… Ja, vad ska jag säga… otroligt skickligt författarskap.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar