Gammeltida och andra tider, av Olga Tokarczuk

Jag är inge stor konsument av nobelpristagare. De är ofta så krångliga av sig. Men den här tänkte jag att jag skulle försöka mig på. Hon kändes som något i min smak.
Jag började med ”Styr din plog över de dödas ben” och mycket riktigt kändes hon inte alls krånglig. Men boken fångade mig inte så jag la ner. Jag tror dock att det mest hade med mitt dåvarande sinnestillstånd att göra för när jag gav Tokarczuk ännu en chans med ”Gammeltida och andra tider” gick det mycket bättre.

I byn Gammeltida på den polska landsbygden lever folk sina liv. Berättelsen börjar omkring första världskriget och vi får följa några familjer ett par generationer framåt.
Vi får möta hon vars man dragit ut i kriget. Hon som går där och väntar, sköter makens kvarn och längtar. Väntar och längtar och sedan… Vi får möta kvinnan som ingen riktigt vet vem hon är och som skrämmer både kvinnor och män. Skrämmer dom alla men lockar männen att ge henne vad hon behöver för att överleva, genom att ge vad hon kan erbjuda. Vi får möta godsägaren som allt mer absorberas av spelet, spelet som har sin egen tid. Och vi får möta många fler och vi får möta deras barn, och en del av deras barnbarn, och deras berättelser.

Romanen är uppbyggd av korta eller lite längre kapitel. Boktitelns ”andra tider” syftar på dessa kapitel som är uppkallade efter det styckets huvudperson, dess ”tid”. Huvudpersonen behöver inte vara en person utan ”spelet” (som jag nämnde ovan), ”kaffekvarnens” eller ”trädgårdens” tid. Det är nästan som korta noveller fast att personerna i berättelsen vävs samman och huvudpersonerna är återkommande. Kanske mer som nedslag i de olika romangestalternas liv än noveller. Läsaren får dyka ner i en tid för att sedan ryckas upp därifrån och landa i en annan. Men inte så ryckigt att en inte hinner lära känna byn och dess innevånare. Och jag hann verkligen börja älska Gammeltida, hann leva med människorna där tillräckligt länge för att inte riktigt vilja släppa dom ifrån mig.

Det är inte för inte som Tokarczuk fått nobelpris. Det är en storslagen berättelse samtidigt som den är jordnära, samtidigt som den rymmer en viss (hurra!) magisk realism. Språket är inte svårt eller överlastat men poetiskt, mustigt och tilldragande.
Det klart, vill du ha en lättsmält bladvändare är det här inte rätt bok.
Kanske var det vad jag egentligen behövde vid mitt första Tokurczak-försök, jag minns inte, men vid den rätta sinnesstämningen är hon fantastisk.
Jag kommer helt klart att återvända till den här författaren, som är väl värd sitt nobelpris. Ja, fast det kan väl egentligen inte jag avgöra men i alla fall väl värd några timmar till av mitt liv.