Under floden, av Staffan Nordstrand

Under en fyraårsperiod reste författaren till den här boken runt i Asien och inhämtade fakta och människors berättelser. På denna fakta och dessa berättelser bygger han sina romaner.
Den här, som är den första delen i en serie, utspelar sig mestadels i Laos och skildrar befolkningens kamp för överlevnad där människohandel, vapen- och knarksmuggling är vanligt förekommande. Kvinnor säljer sina kroppar, föräldrar säljer sina flickor, men säljer och smugglar knark och vapen, allt för att få mat på bordet. Eller ja, bordet, om de någonsin haft något sådant lär det ha sålts först. Men självklart är dessa människor längst ner i näringskedjan. Högre upp i ordningen finns dom som drar in de verkliga pengarna på alltihop.
Huvudpersonen, flickan Prim, lever mycket fattigt men i ett kärleksfullt hem med sin lillebror, sina föräldrar samt mor- och farföräldrar. Men i ett slag raseras hela hennes värld. Ungefär samtidigt blir två av hennes väninnor sålda som sexslavar. Två amerikaner dyker också upp i historien för att leta reda på gamla kvarlevor från amerikanska soldater.

Jag har förstått att det här är en mycket uppskattad författare och han har nu skrivit sex romaner på samma tema. Tydligen ska även en av dom bli film Eller om den redan blivit det. Men för mig funkar det inte. Jag föll faktiskt på målsnöret och gav upp när jag bara hade några kapitel kvar. Krystade dialoger, där bl.a. romangestalterna berättar för varandra sådant de rimligtvis redan vet för att vi ska få tillgodogöra oss fakta. Och språket är helt utan finess. Jag har för det mesta inga problem med ett rakt språk men det här var liksom för platt och tafatt. Jag kände också att tidsangivelserna inte stämde. Något som hände för ett par dagar sedan hade plötsligt hänt för tre månader sedan. Eller om det var tvärt om. Eller om det bara var jag som inte hängde med. Oavsett vilket så störde det mig. Jag trivdes heller inte riktigt i amerikanernas sällskap. Först gästar de en bordellklubb för att sedan liksom bli hjältar. Inget konstigt att det både finns ljus och mörker i folk men det där klubb-besöket fick över huvud taget ingen uppföljning. Plötsligt var de bara ett par schysta snubbar.
En allt för platt roman för att beröra så djupa, svåra och komplexa frågor och människoöden. Trots det fruktansvärda blev jag inte fångad alls. Jag hade mycket hellre läst en ren reportagebok där fakta och människors vittnesbörd blandas. Synd, för det hade kunnat göras så bra. Att ta in verkligheten genom romanformen kan vara så effektivt. Det är också något som skaver med att en vit europé (i det här fallet också en man) ska berätta hur det är att vara en ung hmongflicka som utsätts för övergrepp. Tror kanske det är en del i varför jag skulle föredra reportageformen där människors upplevelser inte tvingas in i en romangestalt. Men uppenbarligen tycker andra helt annorlunda än jag så om fattiga människors livssituation i Asien intresserar dig så ge boken en chans. Eller kanske någon av de senare. Författarskapet kan ha utvecklats.
Hur som helst är Nordstrands mission och engagemang älskvärt.