lördag 6 juli 2019

Oryx och Crake, Syndaflodens år och MadAdam, av Margaret Atwood

En på samma gång kollapsad och teknologiskt utvecklad framtid. En värld där de priviligerade lever i skyddade, avgränsade områden och de opriviligerade lever ett friare och laglöst liv utanför. En värld där klimatet är så pajat att riktigt kött är oerhört svårt att få tag i. Folk äter vegetariskt, substitut, odlat kött eller hamburgare där ingen riktigt vet vad som malts ner i färsen. En värld där genmanipulerade djur är mer eller mindre normaliserat liksom webbkanaler där tittaren kan frossa i avrättningar eller barnpornografi. En värld där vem som helst kan ”falla ner för en bro” om regimen så önskar.

Ja, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst att beskriva Atwoods värld där MadAdam-triologin utspelar sig men det verkar ju dumt. Det är bättre att du upptäcker den själv.
För ska du någon gång i ditt liv läsa en dystopi så är det den här.
Jag skriver inget om handlingen eftersom jag plöjt mig igenom hela triologin och det blir så svårt då. Svårt att begränsa sig eller att inte avslöja för mycket.
I de två första böckerna beskrivs samma skeende fast ur olika perspektiv och pusselbit läggs till pusselbit. Dessa två kan en läsa i vilken ordning som helst faktiskt. I den tredje boken får vi veta vad som hände sedan.

Atwood är otrolig. Jag önskar att jag kunde och vågade skriva som hon. Hon är knivskarp, rå och osentimental på ett sätt som är ganska okaraktäristiskt för kvinnliga författare. Samtidigt finns det en lyhördhet, känslighet och stor insiktsfullhet i hennes gestaltningar och i romangestalternas relationer till varandra.

Förutom att själva berättelsen är oerhört spännande och djupt fascinerande så levererar hon en underbart svidande samhällskritik. Samhällskritik är älskansvärt, särskilt när den riktas mot ett land som USA. Men givetvis är det kritik som berör oss alla.
Det här är även en av de mest trovärdiga dystopier som jag har läst. Hon vet vad hon pysslar med, Margaret Atwood. Hon skriver själv om de här böckerna att trots att det är romaner så är det inget i dom som inte redan finns, är på väg eller kommer att finnas. Och med fasa så tror jag henne. Om vi inte vänder skutan inom en mycket snar framtid så kommer vi förr eller senare landa i en atwoodsk framtid. Troligtvis förr.

Inga kommentarer: