Skrivuptmaning 137

Dagens skrivövning från
SkrivPuff:

"Skriv 5 favoritord på B och en berättelse där minst två av dem är med."

Betrakta, bevara, blåsvart, brusa, blod

Med ömhet placerade hon ännu en slät kärna i den varma jorden. Varsamt täckte hon sedan över den med ett ganska tunt lager jord. Hon njöt av tanken på att varje kärna hon planterade var början till ett nytt liv. Att hon med sina händer kunde skapa förutsättningar för liv. I hennes spår skulle små avokadoplantor växa upp till höga träd. Träd ur hennes hand.

Aska reste sig och gick bort några meter för att plantera nästa kärna. Medan hennes fingrar formade en liten grop i marken betraktade hon den unga kvinnan som arbetade ett par rader längre bort. Anblicken av den blåsvarta flätan som ideligen gled ner över hennes axel, svetten som pärlade på den gyllene huden och kärleken med vilken hon satte varje kärna i jorden fick Askas blod att brusa och sjunga. Hon var så otroligt vacker. Hjärtat slog hårt och hon blev tvungen att se bort.

Hon fortsatte att plantera, kärna efter kärna. Hon betvingade lusten att titta upp och koncentrerade sig hårt på sitt arbete. Vad var det som hände med henne? Hon hade aldrig varit med om något liknande. Hur kunde man längta så mycket efter någon som hon längtade efter den här kvinnan. Den här kvinnan i vars ögon hon kunde se sin egen själ. Kvinnan som var det vackraste Aska någonsin sett. Som stod jorden och solen och luften så nära och som älskade växandet lika mycket som hon själv.
Kvinnan som uthärdade misshandeln och övergreppen med en styrka och ett trots som Aska aldrig sett hos någon annan slav.
Hon skulle göra vad som helst för att få vara nära henne, röra vid henne, drunkna i hennes blick och hennes röst för alltid.
Hon förstod sig inte på sina egna känslor. De plågade henne. Gjorde henne både förvirrad, förtvivlad och lycklig på samma gång.

Till slut kunde hon inte längre stå emot. Hon måste få se henne. Bara en kort sekund. Hon lyfte blicken och såg rakt in i hennes mörka ögon. Det gick en stöt genom hela hennes kropp. Visste hon? Förstod hon? Antagligen inte. Aska var ju bara ett barn i hennes ögon.
Ja, hon var ett barn. Men ett barn som under sina fyra år på plantagen fått utstå mycket. Ett barn som för länge sedan hade förlorat sin barndom. Ett barn som var på väg att bli kvinna.
Hon visste att Vinda älskade henne. Det såg och kände hon. Men än så länge älskade hon henne bara som en syster. Men Aska skulle vänta. För mitt i sitt förvirrade känslotillstånd visste hon att Vinda och hon var menade för varandra. Skapade för varandra. Tids nog skulle också Vinda inse detta. Tids nog skulle hon se på Aska med andra ögon.
Tills dess skulle Aska bevara varje leende, varje ord, varje beröring, varje ögonblick i sitt hjärta som skimrande, ovärderliga skatter.