En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie

Om biafrakriget 1967-1970.
Om klasser och stammar.
Om de fattigaste skjul och de rikaste hemm.
Om svarta och vita, kvinnor och männ.
Om kärlek och hat, skräck och förtröstan.
Om förakt och beundran, hög och låg.
Om tvillingsystrarna Olanna och Kainene som är så olika men som båda går sina egna vägar.
Om hur "ät upp din mat, tänk på barnen i Afrika" uppstod.

I "En halv gul sol" blir kriget riktigt närgånget och det är bra. Dels är det bra att rent historiskt ta del i det som hände, dels är det oerhört nyttigt att nära nog fysiskt vara där. Att genom personerna i boken genomleva krigets fasor och förhoppningar ger perspektiv på sin egen vardag.

En underbar berättarstil, en otroligt fängslande historia och riktigt bra karaktärsbeskrivningar har gett mig en oförglömlig läsupplevelse.
Över 600 sidor och jag var långt ifrån mätt när boken var slut. Jag ville bara ha mer. Det kändes som om jag hade kunnat fortsätta att följa de här människorna i all evighet.

(Finns tyvärr inte som ljudbok.)

Skrivutmaning 2011:47 - skeptisism

Dagens skrivövning från
SkrivPuff:
"Skriv om att vara skeptisk."

Nu såg han på henne sådär igen. Hon hatade den där blicken och hon hatade hur hon själv krympte ihop inför den. Varför kunde hon inte stå på sig? Varför fick han henne att känna sig så obetydlig, okunnig och dum? Varför litade hon inte på sig själv och sina kunskaper? Varför utgick de båda ifrån att hon hade fel och han hade rätt?

Det spelade ingen roll vad hon sa. Så fort hon uttryckte en åsikt eller trodde sig veta något såg han sådär på henne. Sedan kom de överlägsna, nedvärderande orden. De som inte direkt sa "du har fel" men som bröt ner och krossade det hon just sagt till grus.
Det hände allt mer sällan eftersom hon allt oftare höll tyst. Hon nickade med i det mesta han sa. Det var enklast och bekvämast så för dom båda. Då slapp hon känna sig som en idiot. Då slapp hon känna att han tyckte att hon var en idiot.

Men nu hade hon, idioten, gjort det igen. Hon hade uttalat sig. Ur det grustag som var hennes självförtroende hade hon lyckats gräva fram en liten stenskärva.
Kanske den sista.
hjälplöst såg hon på hur den smulades sönder till ett fint damm.

Högläsaren, av Bernhard Schlink

Nu har jag också läst den här boken som figurerat rätt mycket bland bokbloggarna. Jag tyckte faktiskt att det var en ganska tråkig läsupplevelse.

Boken handlar om Mikael och Hanna som träffas av en slump. Han är femton år och hon trettiosex och de inleder något slags kärleksförhållande.
Detta förhållande är på många sätt destruktivt och förstås inte särskilt jämlikt.
En dag har Hanna bara försvunnit och lämnar förstås efter sig en hjärtekrossad Mikael.

Några år senare möts de igen när Mikael som juridikstudent bevittnar en rättegång.
Hanna anklagas tillsammans med några andra kvinnor för sitt handlande mot judiska fångar under sin tid som ss-kvinna.

Boken framhåller på ett bra och beskrivande sätt den kollektiva skulden och skammen kring det som hände under andra världskriget. Den visar på hur oerhört sårigt allt kring detta var över tjugo år efter krigsslutet. Hur man letade och dömte syndabockar.
Den visar också på gråskalan mellan svart och vitt.

Men det blir för mycket för mig. Jag orkar inte med Mikaels vånda, skuld och skam. Både över omständigheterna kring relationen med Hanna men också över att ha älskat en nassist.
Jag blir alldeles trött av hur han inte kan gå vidare. Hela livet går åt till att sakna och sörja den kvinna han älskat ett halvår när han var femton. Hur han skulldbelägger sig själv trots att han inte var mycket mer än ett barn när det hände. Hur han till den milda grad tar sig själv på dödligt allvar.
jag känner mig inte berörd av hans öde utan blir mest irriterad på den stackars kraken.
Det klart att man får tycka synd om sig själv men inte etthelt liv.
Det blir för trist helt enkelt.

Krister Henriksson gör hur som helst en fin och lågmäld uppläsning som passar bokens språk och handling mycket väl.

En munter begravning, av Ljudmila Ulitskaja

Mitt första resstopp i årets
jordenruntresa
blev Ryssland.

Fast inte alls ryssland utan en lägenhet i New York med en brokig skara ryska emigranter.
Deras gemensamma nämnare är den älskade mannen och konstnären, som vi egentligen inte får veta så mycket om men som bokens handling kretsar kring. Den man som nu ligger på dödsbädden med sin fru, sina älskarinnor och bekanta omkring sig. Ja, och så några till som liksom bara hamnar där.

Boken innehåller många karaktärer och jag har lite svårt att håla ordning på dom. Vissa får jag över huvud taget inte kläm på vilka de är och vad de har där att göra.

Det var inte en bok som riktigt sg tag i mig. Inte en bok som fick mig att längta efter att läsa mer när jag lagt den åt sidan. Men den gick snabbt att läsa ut. Den var underhållande, komisk och sorglig på samma gång och jag blev mycket förtjust i de många starka personligheterna.

(Finns inte som ljudbok.)

Vill du prova gratisprodukter?

Här kommer nu ett inlägg som inte har så mycket med vare sig läsande elelr skrivande att göra.

Jag är medlem på en sida som heter Buzzador. Medlemskapet innebär att man får erbjudanden om att vara med i olika kampanjer. Man får då gratis prova produkter eller tjänster, dela med sig av sina erfarenheter till vänenr och bekanta eller på bloggen och sedan rapprotera till Buzzador.
Du är fri att tacka ja eller nej till hur många erbjudanden du vill och inga produkter dyker upp om du inte har tackat ja till kampanjen.
Du får skapa en profil där du bl a rankar intressen så att du ska få erbjudanden om kampanjer som passar just dig.
Riktigt schyst tycker jag.

Klicka
här
för att anmäla dig eller bara läsa mer.
Just nu är de extra intresserade av folk som är gravida eller har småbarn.

(Om du anmäler dig via länken ovan så får jag poäng för ditt medlemskap.)

Från vaggan till deadline, av Robert Gustafsson

Det här är andra självbiografiska kändisboken jag läser på kort tid.
Jag hade egentligen tänkt spara på den lite men efter att ha läst Vävarnas barn kände jag att det här var just vad jag behövde.

I kronologisk följd tar Robert Gustafsson oss med från stunden han föds till skrivande stund.
Det är en fartfylld resa, ofta både dråplig och allvarsam.
Jag bara älskar hans barndomsskildring och hans liv som vuxen är intressant och fascinerande.
Jag tror att Robert Gustafssons liv inte alls skulle göra sig illa på filmduken.

Det är spännande och nästan lite obehagligt att helt plöttsligt få komma en annars så, med privatlivet, återhållsam person inpå livet.
Ibland tänker jag "nej men, det här ville jag nog nästan inte veta". Men det vill jag ju...

Det har varit häftigt att få möta och lära känna en människa som på så oerhört många sätt fungerar så väldgit annorlunda än jag själv. Jag är väldigt glad och tacksam över att det inte är jag som är hans fru...

Hans sätt att föra fram sin berättelse är förstås mycket karaktäristisk fast ändå inte alls överdriven så som det skulle ha kunnat bli. Han berättar sin egen berättelse och den behöver då verkligen inte tillspetsas särskilt mycket. Jag tycker så mycket om när humor och allvar blandas på det här viset.

Hans uppläsning är också fantastiskt bra. I början tyckte jag att den kanske var lite väl speedad men det blir bättre. Eller om jag vänjer mig.
Ibland använder han sig förstås av sina olika röster men inte heller detta gör han på något överdrivet sätt. Det blir bara bra och förstärker vad han vill ha sagt med sin berättelse.
Det är också inlagt en hel del små ljudeffekter vilket är rätt kul.

Jag brukar sällan förespråka ljudböcker framför textböcker eftersom det där helt beror på hur man är lagd. Men i det här fallet tror jag faktiskt att man går misste om en hel del om man inte läser den här boken som judbok.

Vävarnas barn, av Per Anders Fogelström

Det är 1700-tal och vi får möta vävaren Johannes och hans familj.
Johannes är en glad och fri sjjäl i en skröplig kropp. Hans fru Maja tyngs allt mer av ansvar och oro för sin familj.
Sonen Per bestämmer sig för att få ut mer av livet. Dottern Sofia är pappas flicka och håller inte tyst med vad hon tycker om övergrepp coh orättvisor.

Runt denna famolj finns ett myller av människor, allt från de värsta trashankar till de finaste herrar och damer.
Vi får, klädda i trasor, vada i skit tillsammans med tukthuskvinnor. Vi får längta efter bättre levnadsvillkor tillsammans med klädesfabriksarbetare. Vi får besöka operor och dricka fina viner med adel och borgare.

Oh vad jag älskar Per Anders Fogelström. Han lyckas så bra med att väva samman sina berättelser med historien och på ett gripande sätt skildra människors liv och öden.
Nu ser jag verkligen fram emot att få läsa de två följande delarna - "Krigens barn" och "Vita bergens barn".
Jag blir också väldigt sugen på att läsa om stad-serien. Den finns ju också som ljudbok och mitt begär att äga är stort...

Helge Skoog är uppläsare och han gör det mycket fint.