Hjärtat stannar sist, av Margaret Atwood

Vi befinner oss återigen i en havererad framtid. Människor har blivit av med sina hem, arbeten och sociala nätverk. Laglösheten är utbredd och minnet av ett gott liv ett minne blott.
Romanens huvudpersoner är ett gift par. Deras tillvaro består av bilen de bor i, hennes arbete på en sunkig bar och hans jakt efter arbete.
Så ser hon en tv-reklam om ett projekt där deltagarna erbjuds att flytta in i en stad med hem, sysselsättning och all önskvärd bekvämlighet. Hon förförs av tanken på lakan och gardiner och övertygar sin man som motvilligt går med på att ansöka.
De blir antagna och allt det utlovade, och så högt eftertraktade, infrias.
Paret får ett hus som de måste dela med ett annat par, men aldrig samtidigt. Ena månaden får de nämligen tillbringa i staden och leva ett vanligt harmoniskt liv. Den andra månaden får de flytta in i stadens fängelse där de får arbeta med olika saker. När de befinner sig i fängelset lever det andra paret i huset. Och så turas de om månad efter månad.
Hon njuter i fulla drag medan han inte är helt övertygad. Men så händer något som vänder uppochner på deras liv och allt blir förstås en enda härva där inget är som det från början verkade.

Atwood levererar som vanligt bevis på sin stora insikt i och kunskap om teknisk, politisk och samhällelig utveckling. Vi får oss också till livs hennes karaktäristiska, mustiga språk och vindlande berättarkonst.
Ändå måste jag säga att jag inte är överdrivet imponerad. Jag vet inte vad det är. Kanske är boken något förutsägbar. Det kanske jag inte hade reagerat på om någon annan skrivit den men det är Atwood vi talar om och då blir jag besviken. Det känns för mycket som ett hopkok av sådant som redan berättats.
Jag har hört en del kritik om boken och kan inte stämma in i allt detta. Den är absolut läsvärd men håller inte samma nivå som annat jag läst av henne. Men som tur är finns det mer och det var självklart inte den sista bok jag läst av Margaret Atwood.