Riot Days, av Maria Alhochina

För ett tag sedan gick jag och min favoritmänniska H på Arbis för att se Pussy Riot. Våra förväntningar på själva konserten var inte skyhöga eftersom ingen av oss är överdrivet förtjusta i skramlig punk men vi var ändå exalterade över att få vara i samma lokal som de här hjältarna.

”Vi kan inte stå längst fram för vi kan ju inte skråla med i hitsen” sa Henrik och jag instämde. Det visade sig dock inte bli några hits utan en performance där de tre Pussy Riot-medlemmarna hojtade fram sin berättelse på ryska. Pussy Riots berättelse om de medlemmar som smugglade in utrystning i Kristus Frälsarens Katedral där de hann framföra 40 sekunder av sin planerade performance innan de blev utslängda. Tre av dom blev sedan fängslade och dömda till fängelse. Berättelsen ackompanjerades av musik samt förstärktes med bilder på en skärm där också engelsk översättning fanns för begriplighetens skull.
För mig, som inte kunde se skärmen, var det dock helt obegripligt. Snyggt var det hur som helst. Imponerande tajt med stor tajming men efter fem minuter var jag ganska mätt på det hela. Det var ändå en häftig upplevelse och vi stöttade gänget med inköp av var sin t-shirt.
Det jag fattade då var att jag länge har haft en av deltagarnas bok liggande i min läslista och jag blev oerhört pepp på att läsa den. Vilket jag ganska omgående gjorde.

Riot days är Maria Alhochinas, medlem i ryska Pussy Riot och politisk aktivist, memoar över det som hände och hennes upplevelse av det. Hon berättar om en värld som är svår att föreställa sig där yttrandefrihet inte gäller. Där aktivism, som i det här fallet nog skulle uppfatta som ganska oskyldigt i ett land som Sverige, bestraffas med två år i straffläger. Där fängelserna är i så dåligt skick att fönstren, av fångarna, tätas med bindor och brödbitar och där kvinnor riskerar att dö av sjukdom eller i barnsäng. Där fängelsepersonalen regelbundet tvingar fångarna att klä av sig nakna för att kontrollera att de inte bär något otillåtet på sig och utför ”gynundersökningar” av samma anledning. Där fångarna inte får sova på dagen, tvingas upp ur det som kallas sängar kl 05.15 på morgonen och blir straffade om de försover sig. Där uppror leder till isolering och allt sammantaget bryter ner mäniskor till önskvärd viljelöset. Där kvinnor i fängelser och straffläger inte vågar protestera eftersom deras straff då kommer förlängas och de måste komma ut och hem till sina barn.

Men Alhochina är inte tyst och hon ger sig inte. Hon har också helt andra förutsättningar än många andra eftersom hon är stark mediebevakad. Hon är stark och hon är smart och hon får till en hel del förbättringar i det läger hon befinner sig i. Så mycket att hon till slut flyttas till ett fräschare läger för att få tyst på hennes protester. Men hon tystnar inte och hon har inte tystnat ännu.

Jag slukade den här boken. Inom ett dygn var den utläst. Jag sögs in i Alhochinas berättelse, i hennes fantastiska språk som vittnar om hennes poetsjäl, i hennes kärva och okletiga sätt att berätta.
Jag ville gråta när jag läste men kunde inte. Hon, Maria Alhochina, tillät mig inte att gråta för hon gjorde det inte. I alla fall inte ofta och hon tyckte definitivt inte synd om sig själv. Hon är en otrolig kämpe som ger hopp. En hjältinna helt befriad från romantik.

”Men, hon röker på scenen. Konstigt att ingen säger till henne”, säger H. Jag tänker att hon nog inte kunde bry sig mindre om vårt rökförbud och att det vore otroligt pinsamt om någon försökte hindra henne. Jag älskar rökförbudet men det finns helt klart viktigare saker här i världen att kämpa för än det.

(Titeln är engelsk men boken är översatt till svenska.)