De imperfekta, av Tom Rachman

Romanen kretsar kring tidningen ”Tidningen” och människor som på ett eller annat sätt är kopplade till den.
Där finns triangeldramat mellan grundaren och det äkta paret som förverkligar hans vision. Där är hon med det enormt låga självförtroendet och som p.g.a. det dras in i en relation med en man som naturligtvis utnyttjar henne. Där är redigeraren, rätt kass på sitt jobb och inte särskilt omtyckt, som är så ensam att hon varje nyårsafton tar in på hotell och låtsas att hon är ute på jobb istället för att vara hemma med sin familj. Där är läsaren som läser Tidningen så minutiöst att ligger flera år efter i läsningen och därmed är oerhört nutidsinsatt, fast flera år tillbaka i tiden då. Och chefsredaktören som är en jävel på jobbet men totalt underdånig när han kommer hem till sin fru. Ja, och många fler berättelser än så.

Boken är upplagd som en novellsamling där varje kapitel är sin egen berättelse. Jag undviker gärna novellsamlingar eftersom jag har svårt för korta berättelser. Jag tror att det har att göra med min fallenhet för separationsångest och för att min nyfikenhet inte nöjer sig med små smulor. Men det här funkar! Det funkar eftersom romangestalterna dyker upp i varandras berättelser och eftersom författaren, tack och lov, knyter ihop allt på slutet. I alla fall mer eller mindre och tillräckligt för att jag ska kunna avsluta boken med tillfredställelse.
Det är inte precis någon feel-good så är du ute efter det får du läsa något annat. Det är berättelser om missmod, trasighet, förluster och smärta men där finns också små glimtar av hopp och kärlek och en viss tragikomik som jag, kanske som bekant, är mycket förtjust i.
Titeln ”De imperfekta” är perfekt.