Judas barn, av Markus Heitz

Det hela börjar i Serbien 1667 när en liten flicka mister sin mor och blir omhändertagen av den mystiske far som hon aldrig tidigare träffat. Han är forskare och ingår i ett hemligt forskarsällskap – Judas barn. Det visar sig vara hemligt inte bara p.g.a. arten av deras forskning utan också arten av medlemmarnas natur. Flickan får tidigt lära sig att det forskningsarbete som fadern och Judas barn ägnar sig åt är till mänsklighetens gagn och inget annat. Men desto djupare involverad hon blir i Judas barn desto fler sanningar uppdagas.
I Leipzig, Ungefär trehundra år senare, skriver Theresia ned sin berättelse. Berättelsen om Judas barn och hennes eget liv, smärtan, skulden, kärleken och sorgen.

Det här är en så gott som genomgående mörk historia, spännande och välskriven. Jag hade önskat mig lite mer problematisering kring gott och ont och lite mindre av utdragna blodiga scener. Som underhållning är den klart godkänd och det var en berättelse som jag med lätthet drogs in i.
Men faktiskt så var den för lång. Vissa böcker kan inte vara för långa enligt mig. Ibland spelar det ingen roll hur långa en bok är, jag känner ändå en sorg och tomhet när det är över. Så var det då inte med den här. Mest p.g.a allt för många skildringar av slagsmål och vampyrdödande. Inte för att jag tycker att det är skrämmande utan för att jag snabbt blir mättat och uttråkad av det.

I min smak var det här nog en 3+. Hade jag varit lite mer vampyrtokig och gillat skräck av det lite blodigare slaget skulle den nog vara uppe på minst en 4:a.