Halvtidsföräldern

Det är tiden då jag får njuta av tystnaden och ensamheten.
Tiden då jag får vara alldeles ifred med mig själv.
En tid när jag får sova hela nätterna och inte har sängen full av ungar.
Det är tiden för återhämtning och samlande av energi.
Det är tiden då jag kan jobba kvällar och helger utan stress och dåligt samvete.
Och tiden när jag kan göra saker för min egen skull.
Tiden då jag kan fyrtioårskrisa och kräkas i taxin och veta att det inte drabbar någon dagen därpå.
Och det är tiden då jag kan vila i vetskapen om att de har det så väldigt bra där de är.

Det är saknadens och längtans tid.
Det är all den tid som är deras men inte längre min.
Det en tid med förväntningar och upplevelser som jag inte får dela med dom.
Och en tid med oåterkalleligen förlorad gemenskap.
Det är tiden utan pussar och kramar och ”jag älskar dig mamma”.
Det är tiden med en säng kall av frånvaron på ungar.
Och tiden då jag undrar om det är deras röster jag hör från skolgården.

Men allt det som denna tid rymmer gör den tid då de är hos mig så oändligt värdefull.
En halvtidsförälder är att vara en halv förälder, halva tiden.
Resten av tiden är hon en tjugofyratimmarsförälder plus med extra allt.