Klara Weiss växer upp i en ganska så ortodox judisk familj i Budapest under mellankrigstiden. Hon föds in i ett olyckligt äktenskap bland halvsyskon och är egentligen inte särskilt önskad av någon. Hon blir ett kärlekstörstande barn och ju äldre hon blir desto starkare drömmer hon om den stora kärleken.
Andra världskriget gör sitt antåg men även om hon förfäras av det som sker påverkar kriget henne inte så väldigt mycket under de första åren. De ungerskfödda judarna får mer eller mindre vara i fred och hennes pappa har en status som gör att hon har tillgång till sådant många andra inte har. Hon lider ingen brist på mat, fina kläder och bekvämligheter. Hon går på fester, arbetar, har romanser och ägnar sig mest åt funderingar på kärlek och åt sin längtan efter man och barn. Som vilken ung kvinna som helst.
Men till slut drabbar även krigen Klara Weiss med full kraft.
Jag drogs väldigt snabbt in i den här självbiografiska boken som bygger på Weiss dagböcker och anteckningar. Jag fascinerades av hennes uppväxtskildring och imponerades av den kvinna hon utvecklades till – intelligent, stark, rolig, envis och målinriktad. Och jag bävade inför det jag visste skulle komma – den oundvikliga beskrivningen av koncentrationsläger och allt annat andra världskriget medförde. Det var dock en ganska liten del av boken som berörde detta men det fick givetvis förödande konsekvenser för Klara Weiss.
Författaren har verkligen levt en romangestalts liv. En romangestalt vars romantiska drömmar jag stundom blev rätt så trött på. Att bara ha sig själv i huvudet medan världen brinner är inte helt sympatiskt. Samtidigt är det något helt naturligt. För det är väl så vi gör, försöker att leva på som vanligt, fortsätter att drömma om helt vanliga, banala saker, så länge det går, trots att världen brinner. Vi lever på tills vi själva blir drabbade på riktigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar