I det heliga Rysslands tjänst, av Vladimir Sorokin

Komjaga är opritjeniker vilket innebär att han arbetar inom den ryska säkerhetstjänsten. Det är år 2027 och Ryssland har förskansat sig bakom en enorm mur mot väst. Alla spår av ”den röda oredan” är utplånade, den enda möjliga, och obortvalbara, religionen är den ryskortodoxa kristendomen och den enda möjligheten att överleva är total lydnad och hängivenheten för ”härskaren”.
Vi får följa Komjaga under en arbetsdag. En dag då han bl.a. mördar, våldtar och jagar ”fienden (som naturligtvis finns överallt) och röker cigaretter – något han får men inte borde. Han läser patriotisk poesi och övervakar repetitionen av en patriotisk musik- och teaterföreställning. Han lyckas också komma över ett ”akvarium” med de åtråvärda små guldfiskarna som ger honom och hans vänner en uppfriskande och livgivande kollektiv, hallucinogen tripp. Han hinner även med en hel del annat som hjälper läsaren att ta sig in i hjärtat av Ryssland och Moskva 2027. Komjagas hårda arbetsdag, som började med kurrering av baksmälla, slutar i en manlig bastuorgie med efterföljande lek som involverar borrar och ben. Inget konstigt med det.

Usch, vilken obehaglig liten bok. Det är förstås en satir över författarens eget Ryssland men jag kan inte påstå att jag skrattade högt. Det gör jag sällan av sådan här mörk satir. Visst roas och fascineras jag men olustkänslorna får mig att som högst dra på munnen. Dessutom är jag lite för trög för satir. Jag fattar inte riktigt helt enkelt. Åtminstone inte när det gäller ett land och en kultur som jag vet allt för lite om för att förstå vad det är som författaren driver med. Helt bakom flötet är jag dock inte och en hel del var glasklart. Men jag är inte rätt person att göra någon snillrik analys av den. Det finns det andra som har gjort däremot, exempelvis här.
Att Sorokin är en mycket kontroversiell författare är alldeles uppenbart. Han hade själv inte blivit långlivad i det Ryssland 2027 som han målar upp. Hans popularitet utanför Ryssland kan knappast avspegla sig i alla kretsar i det egna landet.
Jag föreställer mig att det måste finnas en hel del mod hos en författare som vågar kritisera regimen i det land han bor i (så vitt jag kan förstå så bor han fortfarande i Ryssland) på det här råa och vulgära viset. Jag tyckte att det absolut var en läsvärd bok. Intressant och välskriven och jag njöt av det mustiga, och stundtals poetiska, språket

Jag har under det senaste året läst tre ryska författare inom genrerna dystopi och/eller fantasy. Nu är det dags att ta sig an något lite mer verklighetsnära. Det ligger redan några böcker i läskön och väntar.