På resan
runt jorden
befinner jag mig just nu i Mellanöstern. Det blir ett av årets längre resstopp och jag har kommit ungefär halvvägs.
Det första land jag besökte var Iran genom Kader Abdolahs bok Huset vid moskén.
Där får vi följa livet i ett hus som ligger då just vid moskén. Där bor tre kusiner - en imam, en böneutropare och en köpman - deras familjer och mormödrarna, som inte alls är mormödrar utan två ogifta damer som sköter hushållet och håller uppsikt på huset.
I staden där huset ligger lever människorna i någon slags blandning av motvilja och tjusning av det amrikanska inflytandet.
Framför allt är det så i huset. Där vil och försöker man hålla på de traditioner som funnits där i 800 år, samtidigt som man är ganska öppen för förändring, utveckling och nymodigheter. Smink, tv, kvinnans sexuella frigörelse, modern poesi, nylonstrumpor och bio väcker nyfikenhet och ger spänning i tillvaron.
Sedan kommer det brutala maktskiftet. Det som ska återställa ordning och tradition. Ett maktskifte som får hemliga polisen att te sig som mild och mesig.
Jag vet inte vad jag ska tycka om den här boken riktigt.
Det var helt klart intressant och givande läsning men den fäster inte riktigt.
Den är skriven som en saga och börjar: "DET VAR EN GÅNG ett hus, ett gammalt hus, som hette huset vid moskén".
Språket är gammaldags och ger sagostämning. Förutom då att det ibland stoppas in ord som känns väldigt malplacerade så som grejer och kille.
Den börjar liksom lite gulligt och behagligt. Även det svåra framställs på ett smågulligt sätt.
Sen helt plöttsligt vänder det och allt blir bara hemskare och hemskare. Men ändå fortfarande skrivet på sitt sagovis.
Det är kanske någon finess och tanke med det hela men jag förstår det inte och blir inte särskilt förtjust i det får jag nog säga.
Jag känner mig splittrad. Att få följa historien var intressant och å ena sidan hade jag inte velat vara utan den andra delen av boken.
Å andra sidan var början så trevlig och kändes mysig medan slutet inte känns som att det passar ihop med början. Ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka det men boken som roman skulle vara bättre med enbart den första delen tror jag. Fast ändå inte...
Äh, jag vet inte... Splittrad som sagt...
(Finns inte som ljudbok.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Den här boken lyssnade jag på som radioföljetong, för vas som kan ha varit ungefär ett år sedan. Så jag har den inte i pinfärskt minne. Däremot vill jag minnas att jag tyckte den var klart värd att lyssna på rätt igenom. För mig är den fiktion med verklig grund som beskkriver den iranska revolutionen ur en storfamiljs perspektiv och vilka konsekvenser den får för de olika familjemedlemmarna utifrån de olika vägar de väljer. I förlängningen kan kanske familjen ses som ett snitt av befolkningen i stort. Givetvis förekommer förfärliga händelser, men jag tror att det tyvärr kan ses som realistiskt för den tid det handlar om. Dessutom kan den nog fungera som bakgrunssstoff för den som är intresserad av vad som hänt och händer i Iran även under senare år.
Och givetvis har mina tankar om boken präglats av att jag följde den iranska sk revolutionen 1979 och de närmast följande åren på ganska nära håll. På den tiden umgicks jag intensivt med en grupp exil-iranier i Uppsala.
Jag kan tänka mig att boken är skriven i en stil som ska föra tankarna till den, som jag uppfattat det, urgamla persiska berättartradition som jag vet finns, men egentligen inte är bekant med.
(btw jag hatar spamskydd med chatcha-bilder!)
Tack för din belysande kommentar Sigrid!
(Tryck på lyssnaknappen istället. Det gör jag. Det funkar inte alltid utan låter bara konstigt men då är det bara att trycka tills det funkar.)
Skicka en kommentar