Berlinerpopplarna, av Anne B Ragde

Tre bröder.
Den äldste lever med sin mor och för sina grisar på släktgården.
Mellanbrodern driver begravningsbyrå i trakten och har inte besökt gården på sju år.
Den yngste, sladdbarnet, lever i Köpenhamn med sin sambo och har inte varit hemma på gården sedan han lämnat den för tjugo år sedan för att slippa vara byggdens "fjolla".

På gården finns också bördernas fader men han räknas liksom inte. Osynlig, onödig och föraktad går han där och gör vad han blir tillsagd.
Så finns också dottern till den äldste brodern.
Hon har inte haft mycket kontakt med sin far men de ringer varandra några gånger per år.

Så hamnar brödernas mor, släktgårdens härskarinna, på dödsbädden och allt blir förändrat och upp och nedpåvänt.

Det tog et tag för mig att fångas av den här boken och dess karaktärer.
Faktiskt nästan halva boken. Den kändes så seg och gick så långsamt framåt i handlingen.
Den största orsaken till detta är de långa utläggningarna om hur ett hembesök inför begravning, liksvepning, grisskötsel, mjölkning m.m går till.

Jag gillar verkligen författare som gjort ordentlig research. Det finns få saker som stör mig så mycket i en bok eller text som när berättaren enbart går på sina fördomar, förutfattade meningar och otillräckliga kunskaper.
Jag vill verkligen inte lägga sordin på någons fantasi men vill man ha en trovärdig och välskriven historia behöver vissa saker faktiskt kollas upp.
Antagligen en av anledningarna till att jag inte tar mig för att skriva någon roman. Det påminner allt för mycket om uppsatsskrivning på universitetet...

Vad jag vill komma fram till med det stickspåret är att det känns som att Ragde faktiskt vet vad hon snackar om.
Som bonnunge, naturbruksgymnasieelev och med föräldrar som under de senaste åren varit inom begravningsbranchen anser jag mig kunna avgöra det.
Det är imponerande men hon gör för stor grej av det.
Kanske är det för att jag redan vet hur det går till men jag vill inte ha föreläsningar. De känns inte som någon naturlig del i berättelsens flöde.

men, det är främst i den första halvan av boken de här kunskapsdemonstrationerna förekommer, då varje karaktär presenteras. När det är avklarat sätter berättelsen mer fart och jag dras in i den, börjar fästa mig vid karaktärerna.
Och just när det börjar bli riktigt bra tar det slut...
Och ja, jo, jag vill nog läsa nästa del i serien också. Jag kan ju inte lämna den här familjen nu i det här skedet då saker och ting faktiskt verkar börja hända.

Irene Lindh gör som vanligt ett gott arbete som uppläsare.