Tvivels mörka djup

Vi kämpar så för att tro
Tro på det goda i människan
Som en del av Guds goda skapelse
Tro att det goda en dag kommer segra

Men kanske hade de rätt
Kanske har de haft rätt hela tiden
Domedagsprofeterna
Kanske är vi oförmögna att förhindra
Förhindra att vi utplånar oss själva

Och var är Gud?!
Så ropas det
Över hela jorden
Men Gud kan inte ingripa
För vad har godheten för värde
Om vi inte själva väljer den?

Och Gud ser förtvivlat på oss
Liksom en förälder förtvivlat ser på sitt barn
Och vet att hon inte kan beskydda det från allt
För alltid

Och änglarnas tårar har upphört att falla
De har tagit slut efter årtusenden av gråt
Inga tårar vattnar jorden mer
Och världen brinner

Metro 2034 och 2035, av Gluchovskij

Så där. Nu har jag läst den andra och den tredje delen i Gluchovskijs Metro-triologi.
Det är ju svårt att skriva om uppföljningar utan att spoila så jag kommer inte att ge någon utförlig redogörelse. Men jag vill förstås ändå säga något om böckerna.

Den första boken tyckte jag var helt fantastisk. Hur fantastisk kan du läsa om här.Jag har hört flera säga att de återstående delarna, alltså Metro 2034 och Metro 2035, inte är lika bra som den första. Och när jag läste 2034 var jag fullt beredd att hålla med. En mycket bra bok men inte alls som den första.

Något jag inte tog upp i mitt inlägg om Metro 2033 var dess brist på kvinnliga karaktärer. Det var konstigt av mig men jag var så uppfylld av boken och så ivrig att berätta om den att jag helt enkelt glömde bort det. Men det råder alltså superbrist på kvinnor i berättelsen. Kvinnor nämns mest i förbifarten och det finns någon liten kvinnlig biroll av ringa betydelsen. I Metron är det männen som styr och männen som räknas. Vilket i sig inte är särskilt konstigt utan förefaller tvärt om helt naturligt. Jag har inte svårt att föreställa mig att det är just så det skulle bli i ett atombombat Moskva där människor skapat sig en ny värld i underjorden.
Men kanske har författaren fått viss kritik för det där för i andra boken är en av huvudpersonerna kvinna. det är bra och det tillför såklart en del till metrohistorien. I övrigt är storyn inte lika driven som den första och inte alls lika spännande. Och när jag läser den tredje delen känns den andra liksom som en parentes mellan den första och den sista. Berättelsen hänger inte riktigt ihop med de andra två. Karaktärer återkommer men jag skulle tro att boken går att läsa helt fristående.
Ändå en bra bok som sagt och eftersom jag var beredd på att det inte skulle vara en lika stor läsupplevelse som den tidigare blev jag inte besviken.

Så avslutade jag Metro 2035 här om dagen. Alltså, den var minst lika bra som den första i mitt tycke. Jag kunde inte sluta läsa! Jag hade en helt oplanerad dag framför mig och jag läste och läste och svettades i galenhettan och spänningen.
För att inte avslöja något säger jag inte mer än så men jag vill uppmuntra dig som kanske inte tyckte att bok nummer 2 var så bra att ge den sista boken en chans. För den är otrolig!

Nu känns det för sorgligt att allt är över och jag har svårt att riktigt uppbåda engagemang för andra böcker.
Tja, så där som det kan vara när en förälskar sig, ni vet…

Ledsenheten - en dikt till dig som inte orkar höra att ”efter regn kommer sol”

När ledsenheten fyller bröstet
Droppe för droppe
Och vägrar ta vägen ut genom ögonen
Då brister till slut hjärtat
Och droppe för droppe sipprar ledsenhet ut
Färdas med blodet
Tills den fyller hela kroppen
Följer varje nervtråd
Ut till fingerspetsarna
Örsnibbarna
Och ner i fotsulorna

Och den blir en del av dig och din tillvaro
Den finns där när du somnar
Om du somnar
Och när du vaknar
Och den blir kvar hos dig under dagen
Tills du tror att det är så livet ska vara
Och glömmer hur det riktigt känns
Att vara glad

Och om ledsenheten har en doft
Så måste du oundvikligen
Dofta just precis
Som den

Lyssnar

Jag försöker lyssna
Lyssna förbi violdoften
Och solen i din nacke
Lyssna förbi din rösts vibrationer
Mot min rygg
Lyssna förbi min egen trötthet
Oro
Och livsolust

Och jag svarar
Svarar för att du ska förstå att jag lyssnar
Trots allt det där
Lyssnar till orden som betyder allt
Och ingenting
Lyssnar till din verklighetstillvända verklighetsflykt

Lyssnar och svarar
När det enda jag vill
Är att lägga kinden mot ditt bröst
Och
Eller
Och, eller?
Jag vet inte
I alla fall
Sova

Toner

Toner
Rakt in i hjärtat
Träffar där
Mitt i hjärtevärken
Med vetskapen
Den om att frihet till närhet aldrig kommer

Och för en gångs skull önskar jag
Att du ville sluta prata
Så att jag får höra
Får låta det värka
Värka mig bortom

Och jag vill fly
Fly in i en famn som doftar vind
Och smakar skratt
En famn där glömska råder
För några sekunder

Det är

Det är värmen
Det är sötman
Det är sältan

Det är himmelsblått
Det är ökenbrunt
Det är vildmarksvilt

Det är tryggheten
Det är friheten
Det är nästan utan kläderheten

Det är medicinen
Det är djupsömnen
Det är du som inte sover bredvid

Det är kroppen
Det är hjärnkramp
Det är hjärtslagsbrand

Det är solljusdoft
Det är syrensmak
Det är årstidsskav

Ifall du undrar
Så är det det
Det är

Urvrål

Ställ mig på ett berg
Så att jag får skrika
Allt vad jag kan
Urvrålet
Där
I tomheten
Utan att det stör
Någon
Och min röst får studsa mellan klipporna
Så att jag hör ekot
Och vet att jag finns
Och sedan
Orkar gå ut med soporna