De välvilliga, av Jonathan Littell

Genom 900 sidor fasa får vi följa Max Aue, en SS-officer och byråkrat, till bl.a. massavrättningarna i Ukraina, till östfronten och till olika koncentrationsläger. Aue återberättar sitt liv för oss och vi får inte bara följa med honom under andra världskriget utan också genom hans uppväxt och ungdomstid och in i hans galna huvud.

Jag har läst ganska många romaner som skildrar andra världskriget men aldrig någon som denna. Littell låter oss på ett otroligt sätt ta oss in i hjärnan på någon som fast och fullt är övertygad om att det Tyskland gör är det rätta.
Visst är det en sjuk person vi får följa men som vi alla vet är ingen rakt igenom ond eller rakt igenom god. Aue påverkas starkt både fysiskt och psykiskt av kriget och av sina upplevelser. Och trots sin övertygelse, att judarna måste förintas, försöker han på sitt sätt att påverka avrättningsmetoder, moral och förhållanden i arbetsläger.
Tidigt i boken talar han om för oss att vi aldrig någonsin får tro att det inte hade kunnat vara vi. Att vi aldrig skulle… Om vi gör det så är vi mycket illa ute. Jag tror honom och jag bär det med mig genom hela läsningen. Samtidigt så är, som sagt, huvudpersonen en från början sjuk person och skulle själv ha hamnat i koncentrationsläger om hans hemligheter kom i dagern. Och ändå, det kan inte ha gällt varenda soldat och officer som deltog i kriget och som tilldelades tjänstgöring vid massavrättningar och i arbets- och förintelseläger.
Nej, vi får aldrig tro att det inte skulle kunna vara vi.

Jag läste den här boken på Grand Canaria och trots solen och värmen frös jag ända in i själen. Jag blev fullkomligt golvad av romanens språk, intrig och romangestlatning, av dess filosofiska utläggningar och dess klarsynthet.
Som någon skrev så är det ”en fantastisk bok men fantastiskt mycket för lång”. Det håller jag med om. De filosofiska partierna hade gärna fått kortas ner men framför allt hade jag sluppit Aues evighetslånga drömmar och utflykter i galenskapens fantasiland. De gav mig faktiskt ingenting och jag hoppade t.o.m. över hela kapitel som enbart bestod av sådant.

Det som stannar kvar hos mig efter läsningen är inte de vidrigheter som jag fått ta del av. Dessa har jag upplevt i andra romaner flera gånger. Nej, det är de olika reaktionerna hos soldater, officerare, det tyska folket och omvärlden. Det är tron och övertygelsen och argumentationen. Det är det som Tyskland gjorde, inte bara mot judar och andra som de ville göra sig av med, utan också mot sitt eget folk, mot de människor som övertygade eller inte tvingades verkställa besluten. Huvudpersonen varken dömer sig själv eller bortförklarar sina handlingar. Han bara berättar sin historia och ger sin sida av saken. Dock dömer han omvärlden bl.a. för hyckleri och för att gå i vinnarlagets ledband. Och det gör han med rätta. Han ställer frågan: ”hur hade det sett ut om Tyskland vunnit”? Ja, hur hade det sett ut då? Det är långt ifrån omöjligt att världen då ”glömt” det fasansfulla som skedde, liksom så mycket annat ”glömts” i segrars skuggor.

Vi får aldrig tro att det inte skulle kunna vara vi. Och jag blir livrädd eftersom jag tror att det är just det som håller på att hända. Ett visst parti får allt större inflytande i vårt land. Ett parti som bestämt hävdar att de inte är rasister men vars politiska argument ger en förfärande genklang bakåt i historien.