Skrivutmaning 2010:246 - Ett undantag

Dagens skrivövning från
SkrivPuff:

"Skriv om ett undantag."

Han svalde hårt tre gånger innan han klev in på chefens kontor.
Där satt hon, majestätisk och kall bakom sitt stora skrivbord. Hon vare sig sa något eller såg på honom där han nervöst stod innanför dörren. Hennes isblå ögon stirrade stint in i datorskärmen medan de röda naglarna smattrade på tangentbordet.

Tystnaden sträcktes ut och han kände hur han bara ville fly därifrån.
Frågorna snurrade i huvudet. Vad kunde hon vilja? Vad hade han gjort? Hade han gjort något? Var det något han inte hade gjort?

Till slut verkade hon vara klar med vad hon nu höll på med och hon vände sig ifrån datorn och fäste sin blick på honom.
- Sätt dig ner.
Han snubblade fram till stolen och dunsade förskräckt ner på den.
- Jaha?
"Jaha"? Vad menade hon?
- Öhmmm?
- Ja, jag väntar på en förklaring.
- Förlåt, men jag förstår inte...
Magen knöt sig. Vad var det frågan om?
- Du förstår precis. Jag vill veta varför du stjäl från företaget.
Han hajade till.
- Stjäl?! Vad skulle jag ha stulit?! Jag...
- Alltså, jag vill inte ha några lögner här. Jag vet vad som har hänt och det finns vittnen till det. Du har flera gånger stulit från vårt lager och nu vill jag dels ha en bekännelse, dels vill jag veta hur du kunde göra något så idiotiskt. Trodde du inte att jag skulle få veta?
- Nej men, jag har verkligen inte...
Ett hårt slag med hennes handflata mot skrivbordet avbröt honom.
- Du förstår vad jag måste göra va?
Han bara stirrade. Hennes blixtrande ögon och hårda röda mun hypnotiserade honom.
- Jag måste naturligtvis avskeda dig och sedan måste det här polisanmälas.

Det här kunde bara inte vara sant. Han var helt oskyldig. Han tyckte att han skötte sitt arbete bra. Vem hade hittat på det här? Han kunde inte tänka sig att någon av arbetskamraterna skulle ha gjort det. De kom ju bra överens allihop. Det var en skön stämning i laget (så länge chefen höll sig på sitt kontor), de samarbetade bra och hade ofta kul ihop.

- Nej, men snälla, det är ett misstag.
- Ett misstag? Kan du bevisa det?
Han sänkte huvudet. Hur skulle han kunna göra det?
- Nej.
- Tänkte väl det. Och som sagt det här måste få allvarliga följder. Så här kan vi inte ha det på vårt företag. Anställda som skäl.

Tystnad, tung och plågsam.
Hon höll hans blick i ett järngrepp.
- Om inte...
Hans hjärta tog ett skutt.
- Ja?
Hon suckade sorgset.
- Jo, men jag tror ju att du egentligen är en bra grabb. Det vore ju synd om du förstörde ditt liv p.g.a en sån här dumhet.
Hennes ansiktsdrag hade mjuknat något.

Va, vad var det fråga om nu? Han kände sig helt förvirrad.
Hon fortsatte:
- Jag vore en mycket svag chef om jag inte lät det här få några konsekvenser men...
Hon tycktes fundera.
- Men kanske kan jag för dig, den här gången, göra ett undantag.
- Öh...
- Om jag gör det, kan du då lova att aldrig mer göra om det här?

Vad var det meningen att han skulle svara? Var det här ett trick för att få honom att erkänna? men egentligen hade han inget att förlora. Han kunde inte bevisa sin oskuld och det kunde väl inte vara något farligt i att lova att inte göra om något han aldrig ens gjort.
Men om det inte var ett trick, vad hade då fått henne att ändra sig så plötsligt?

- Ja, självklart lovar jag det.
Hennes leende fick honom att rysa.
- Bra, då drar vi ett streck över det här.
Han suckade lättat samtidigt som han fortfarande kände sig helt förvirrad. Vem hade anklagat honom för det här? Sulle det hända igen och hur skulle han i så fall komma ur det.
Ja ja, det fick bli ett senare bekymmer. Nu var han tacksam att det löpt ut väl och vile bara ut ur det här rummet.
- Men, då vill jag förstås ha någonting i gengälld...
Den enorma lättnad som han upplevde och längtan efter at komma där ifrån fick honom att utan att tveka eller tänka efter säga:
- Visst, vad du vill!
Ännu ett av de där hemska leendena. Liksom hungrigt, lystet, ondskefullt.
- Bra.
Hon reste sig och han var på väg att göra det samma.
- Nej nej, sitt kvar du.
Han sjönk tillbaka i stolen.

Hon gick runt skrivbordet och bort till dörren som hon låste.
Sedan ställde hon sig framför honom.
- Så där ja, nu blir vi inte störda.
han såg upp på henne och nu började förståelsen gro inom honom. Han såg att hon såg det i hans ögon. Han mådde illa. Hur kunde det här bara hända?

- Bra, du fattar. Du är en riktigt smart och duktig pojke du.
Utstuderat sakta tog hon av sig kavajen, la den ifrån sig på skrivbordet och satte sig sedan gränsle över hans lår.
- Vi ska nog komma överens du och jag.