Dagens skrivövning från
SkrivPuff:
"Skriv om att hålla ihop."
Alltid håller de ihop. I vått och i torrt.
Det gör henne galen!
I början försökte hon vara glad för deras skull men nu... Nej, hon vill bara kräkas.
De kan aldrig någonsin vara ifrån varandra. De gör aldrig någonting var för sig.
Det är hopplöst att umgås med dom eftersom de klänger på varandra som iglar.
Hon hade trott att det skulle förändras när de hade varit ihop ett tag men inte. Efter tre och ett halvt år är de fortfarande lika oskiljaktiga.
Fint kanske man kan tycka men det blir outhärdligt att försöka hålla någon form av konversation med två personer som inte ser någon annan än varandra i ögonen och som hela tiden pussas och nojsar.
Och skulle man ändå lyckas få igång något slags samtal är det alltid lika förutsägbart.
De tycker alltid, alltid samma sak. Och skulle det hetta till någon gång håller de alltid varandra om ryggen.
Personlighetslösa är vad de har blivit. Båda två.
Hon hatar att se hur de som från början var så självständiga, reflekterande och utåtriktade nu inte kan stå på benen utan den andre.
Hur i hela friden har det kunnat bli så? Hur kan man låta sig bli så beroende av någon annan?
Det är dom mot världen. En värld som de för allt de är värda försöker hålla ifrån sig. Vare sig hon eller någon annan blir längre insläppt i deras liv. Inte på riktigt. Varför? Hon förstår det inte.
Och tänkt... Tänk, tänk, tänk om något skulle hända. Om någon av dom skulle bryta sig lös. Eller om någon av dom, Gud förbjude, dog...
Vad har de kvar då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
ajaja aj här luktar svartsjuka dold bakom omtankar för att skydda sin sjuka. bra skrivet gillar
Hm, det tänkte jag mig inte när jag skrev... Men så kan det kanske vara...
Tack!
kände som malix en återhållen avundsjuka i texten ändå, kanske den inre frågan - varför hittar inte jag någon som jag blir så kär i att jag också VILL bli så ett med en annan person (även om jag vet att jag Egentligen tycker det är osunt.
tack jättemkt för kommentar hos mig!
Tänkte även jag på en smula avundsjuka. Inte så att personen missunnar paret deras lycka, men vill så gärna själv!
Nej jag tänkte inte avundsjuka...mer utanförskap och saknad efter de personer som de var förut! Bra och engagerande!
Det kan vara riktigt jobbigt att vara nära ett förälskat par. Helt enkelt.
Välbeskrivet om en situation som kanske är mer vanlig än vad man tror
Inte lätt att befinna sig bredvid de två som lever i sin egen bubbla. Håller nog med om att man anar en viss liten svartsjuka...
Känner mig träffad :P
Tack allihop för era kommentarer!
Intressant att så många tolkar in avund- eller svartsjuka. Det är häftigt när en text liksom får sitt eget liv.
Marica - haha! Det behöver du verkligen inte!
Skicka en kommentar