torsdag 23 juli 2009

Skrivutmaning 204

Dagens skrivövning från
SkrivPuff:

"Skriv om en fest."

Nervöst vred hon på det tomma glaset som hon höll i sina svettiga händer. Hon ville inte ha mer att dricka men hon hon gick ändå mot spritbordet för att fyla på. Det kändes bättre att då coh då kunna ta en klunk ur sitt glas. Dåsåg det åtminstone ut som om hon liksom var upptagen med något.
Hon blandade till en gin och tonic och drog sig sedan tillbaka till sitt hörn.
Hon drack lite och betvang en lätt rysning av illamående.

Till höger om henne stod ett sällskap som högljutt och intimt diskuterade en resa till Spanien som de nyss gjort tillsammans.
Till vänster satt ett gäng ingenjörer och diskuterade något för henne helt obegripligt.
Rakt fram stod tre personer och dansade lite oengagerat medan de pratade om något hon inte kunde uppfatta.
Hon kände sig helt fel och otroligt utanför.

Varför hade hon kommit hit? Varför?
Hon hade ju vetat att det skulle bli så här. Hon var urusel på att festa med människor hon inte kände. Men trots att hon sagt ifrån flera gånger hade Hanna inte gett sig.
- Men det klart du ska komma. Jag vill ha dig där. Det blir jättekul. Massa trevliga människor. MÅnga killar också...
Till slut hade hon inte orkat argumentera emot längre. Nu ångrade hon sig så in i norden.
Och Hanna, ja henne hade hon knappt sett röken av hittills. Bara ett överväldigande välkommnande och lite senare ett - Underbart att du är här gumman! - i förbifarten.

Åh, vad hon längtade hem. Hem till sin bok, sin säng, sin tekopp och påsen med chokladkex som väntade i skafferiet.

Hon såg sig omkring på alla festglada människor. Varför kunde hon inte vara som dom? Varför kunde hon inte bara helt spontant bara gå fram och sätta sig vid något av gängen och börja prata? Varför var hon så tråkig, stel och blyg?
Det knöt sig i magen och gråtklumpen i halsen började växa. Nej, inte det också, inte gråt. Nu fick hon ju skärpa sig.
Det här var väl inte hela världen. Hon var inte alltid så här. Det visste hon ju. I sammanhang där hon kände sig trygg var det inte alls så här. I sammanhang där hon visste att hon kunde bidra med något och där människor visade att de uppskattade hennes närvaro var det helt annorlunda. Vad spelade en kväll av lite utanförskap för roll?

Hon tittade på klockan. En timma och tjugo minuter hade hon varit här. Om hon stannade en timme till så kunde hon lämna festen med gott samvete sedan. Då hade hon gett det hela en chans.

Lugnad av sina egna beslutsamma tankar plockade hon upp mobilen och skrev ett sms till Alex.
"Hej! Jag är på en pisstråkig fest. Jag saknar dig.! Vill du hitta på nåt med mig imorn?"
Svaret kom snabbt.
"Ah, trist! Själv jobbar jag. Inte heller så kul. Självklart kan vi det vännen! Kram"

Hon log. Nej, det här var verkligen inte hela världen. Och hon var inte världens tråkigaste människa.
Hon ställde ifrån sig det urdruckna glaset och gick mot det andra rummet för att leta upp Hanna.

6 kommentarer:

Drumalex sa...

Ja, det är svårt när man känner så. Men ingen annan än man själv kan ändra det. Att våga ta kontakt är inge lätt sak men det är härligt när man slänger sig ut och det lyckas.

Margareta sa...

Tycker det var skönt att hon hade ett eget alternativ. Texten ger en så bra bild av hennes känslor och utanförskapet!

Charlotta sa...

Varför ska det kallas "fest" när människor inte ser varandra utan bara står och pratar med dem de känner sedan förut?
Gillar din text som sätter fingret på ett vanligt fenomen.

marmoria sa...

Håller med Charlotta. Väldigt väl beskrivet med små medel. Starkt att hon lyckades bryta sig ur sin tankes ramar och sluta känna sig underlägsen.

Mikaela Stigsdotter-Larsson sa...

Tack alla för fin respons på min text!

Fröken Johansson sa...

Precis så här känner jag mig när jag är på bröllop. Bra gestaltat i din text!