Tvivels mörka djup

Vi kämpar så för att tro
Tro på det goda i människan
Som en del av Guds goda skapelse
Tro att det goda en dag kommer segra

Men kanske hade de rätt
Kanske har de haft rätt hela tiden
Domedagsprofeterna
Kanske är vi oförmögna att förhindra
Förhindra att vi utplånar oss själva

Och var är Gud?!
Så ropas det
Över hela jorden
Men Gud kan inte ingripa
För vad har godheten för värde
Om vi inte själva väljer den?

Och Gud ser förtvivlat på oss
Liksom en förälder förtvivlat ser på sitt barn
Och vet att hon inte kan beskydda det från allt
För alltid

Och änglarnas tårar har upphört att falla
De har tagit slut efter årtusenden av gråt
Inga tårar vattnar jorden mer
Och världen brinner

Metro 2034 och 2035, av Gluchovskij

Så där. Nu har jag läst den andra och den tredje delen i Gluchovskijs Metro-triologi.
Det är ju svårt att skriva om uppföljningar utan att spoila så jag kommer inte att ge någon utförlig redogörelse. Men jag vill förstås ändå säga något om böckerna.

Den första boken tyckte jag var helt fantastisk. Hur fantastisk kan du läsa om här.Jag har hört flera säga att de återstående delarna, alltså Metro 2034 och Metro 2035, inte är lika bra som den första. Och när jag läste 2034 var jag fullt beredd att hålla med. En mycket bra bok men inte alls som den första.

Något jag inte tog upp i mitt inlägg om Metro 2033 var dess brist på kvinnliga karaktärer. Det var konstigt av mig men jag var så uppfylld av boken och så ivrig att berätta om den att jag helt enkelt glömde bort det. Men det råder alltså superbrist på kvinnor i berättelsen. Kvinnor nämns mest i förbifarten och det finns någon liten kvinnlig biroll av ringa betydelsen. I Metron är det männen som styr och männen som räknas. Vilket i sig inte är särskilt konstigt utan förefaller tvärt om helt naturligt. Jag har inte svårt att föreställa mig att det är just så det skulle bli i ett atombombat Moskva där människor skapat sig en ny värld i underjorden.
Men kanske har författaren fått viss kritik för det där för i andra boken är en av huvudpersonerna kvinna. det är bra och det tillför såklart en del till metrohistorien. I övrigt är storyn inte lika driven som den första och inte alls lika spännande. Och när jag läser den tredje delen känns den andra liksom som en parentes mellan den första och den sista. Berättelsen hänger inte riktigt ihop med de andra två. Karaktärer återkommer men jag skulle tro att boken går att läsa helt fristående.
Ändå en bra bok som sagt och eftersom jag var beredd på att det inte skulle vara en lika stor läsupplevelse som den tidigare blev jag inte besviken.

Så avslutade jag Metro 2035 här om dagen. Alltså, den var minst lika bra som den första i mitt tycke. Jag kunde inte sluta läsa! Jag hade en helt oplanerad dag framför mig och jag läste och läste och svettades i galenhettan och spänningen.
För att inte avslöja något säger jag inte mer än så men jag vill uppmuntra dig som kanske inte tyckte att bok nummer 2 var så bra att ge den sista boken en chans. För den är otrolig!

Nu känns det för sorgligt att allt är över och jag har svårt att riktigt uppbåda engagemang för andra böcker.
Tja, så där som det kan vara när en förälskar sig, ni vet…