Benfolket

Av Keri Hulme

Igår lämnade jag mitt resmål för augusti i
jordenruntresan.
Vistelsen i Nya Zeland var utan tvekan det mest fantastiska hittills.

Det här är berättelsen om tre människor. Mannen som hittar en uppspolad pojke på stranden men som mister sin fru och sitt lilla barn. Något som skadar honom så till den mmilda grad att han inte kan hantera sig själv. Men han tar ändå pojken som sin fosterson. Pojken som av sitt förflutet blivit så oerhört skadad att han inte längre kan tala. Som få människor gör sig besväret att försöka förstå. Som älskar och älskas tillbaka av fosterfadern med en gränslös kärlek. Men det är också en mycket skdad kärlek med sidor svarta som natten.
Och så kvinnan i tornet. Tornet som hon byggt för att kunna dra sig undan världen och sitt förflutna. Där lever hon i sin enstörighet med sin gitarr, sin källare full med alkoholhaltiga drycker, sina svampar och lysmaskar och sina maskrosor.
Dessa tre människor knyts samman och i den knuten kan de inte längre komma undan. De måste krypa fram ur sina enskilda mörker.

En andlöst bra bok fylld av skönhet och mörker, salt och glädje, kärlek och rädsla och ett aldrig helt slocknande hopp.

Jag säger bara - läs den, läs den, läs den!!!

(Finns tyvärr inte som ljudbok och verkar dessutom vara svår att få tag på i pappersformat också. Jättedumt...)