Om Gräs och Dis och Sand, av Vonda N. McIntyre

Vi befinner oss i en dystopisk framtid där människor med bevarad kunskap lever på det som finns i naturen. I alla fall människorna utanför ”Centrum”, en överbyggd stad som inte släpper in någon men som köper visa varor från utsidan. I den staden finns både kunskap och materiella tillgångar som de utanför inte får tillgång till.
En helare är färdigutbildad och har gett sig ut på sitt ”provår”. Hon har med sig viss medicinsk utrustning men framför allt sina tre ormar – Gräs och Dis och Sand. Av sands gift kan hon framställa vaccin, Dis gift hjälper henne att bota cancer och Gräs hjälper dom som är bortom räddning att få en död med sköna drömmar. Men olyckliga omständigheter gör hon förlorar Gräs och hon beger sig ut för att få tag på en ny ”drömorm”.

Wow, vilken bok! Jag är ganska så trött på förutsägbara böcker. Det är trist att på förhand själv kunna räkna ut händelseförloppet och slutet. Så är det sannerligen inte med den här romanen. Just när jag trodde mig ana vad som skulle hända tog berättelsen en annan riktning. Ja, inte hela tiden. Det var t ex ganska lätt att räkna ut vem som skulle ligga med vem men även där fanns det poänger som verkligen överraskade mig.

Det är också spännande med könsrollerna och familjebildningarna i berättelsen. Familjerna består av ”härdsvänner”, alltså partners som lever i två, tre eller flersamhet, och deras barn. Kvinnor likaväl som män kan vara ledare för klaner och grupper och männen utför ”kvinnliga” sysslor som att ta hand om barnen, även de allra minsta. Samtidigt så gör författaren ingen grej av det. Där finns inga övertydliga, feministiska poänger. Det är bara så det är liksom.

Det var en ren njutning att läsa den här boken och en av de bästa dystopier jag läst. Slutet tog mig lite på sängen och det fick mig att tro att det kanske är första delen i en serie och googlar på saken. Nix, det är det inte, till min stora bedrövelse. Men däremot hittar jag något intressant här.I den svenska utgåvan fattas sista kapitlet! Vad tusan! Det engelska originalet är inte heller inläst som talbok så jag får gå i ovisshet. Om inte någon har läst den och kan berätta för mig hur den slutar vill säga…
Aja, med eller utan sista kapitlet så är den väl värd att läsa!

I den yttersta tiden

Och jag läser dystopier
Berättelser om hur något gått alldeles snett
Och tänker att snart är vi där
Snart är vi där
Snart är vi där!
Men har tappat all kämparglöd

För han väser i mitt öra;
Det är ingen idé, dina små insatser har ingen betydelse
Varför ska du avstå, bry dig, ge, vara obekväm
När du kan göra som majoriteten, bara tänka på dig själv?

Och det är så skönt att kunna skylla på honom
Han som väser i mitt öra
Och på allt annat
Det är inte mitt fel
Inte mitt fel
INTE MITT FEL!

Så jag beställer en flygresa
Tänker att jag borde bli månadsgivare i Naturskyddsföreningen
Världsnaturfonden
Röda korset
Svenska kyrkans internationella arbete
Vad som helst!
Eller åtminstone swisha ett bidrag
Men orkar inte ta reda på hur en gör
Eller, jag ska bara köpa julklappar till barnen först

Och jag läser Bibelns berättelser om de som bankar men inte får komma in
Men jag vägrar
Vägrar tro på en sådan gud
För min Gud är ingen Trump-gud
Ingen Putin-gud
Eller sd-gud för den delen
Min Gud låser inga dörrar, bygger inga murar
Min Gud skapar, öppnar, bygger upp, vidgar

Och det är min förbannade skyldighet att försöka likna den Guden
Åtminstone lite grann
Och jag ska
Jag ska
JAG SKA!
Om jag bara får sova en stund först

De sju systrarnas hus, av Elle Eggels

Jag kan säga som så att jag läser betydligt mer än jag bloggar under, ibland, långa perioder. Jag har ett antal böcker som jag verkligen skulle ha velat tipsa om här men orken har helt enkelt inte funnits. En sådan bok är t ex Tjänarinnans berättelse av dystopiernas mästarinna (ni vet, jag älskar dystopier) Margaret Atwood, men tiden gick och det är väldigt svårt att få till något bra om en inte skriver ganska omgående efter läsning. Men om du som jag gillar dystopier och mot förmodan inte har läst den här så gört. Den har ju också blivit tv-serie och den är jag rätt sugen på.
Det jag egentligen ville säga med den här inledningen, som inte alls har med ”De sju systrarnas hus” att göra, är att nu har jag flyt. Och det är ju bra! För det är roligt att skriva och förhoppningsvis tycker någon att det är roligt att läsa.

Nu till De sju systrarnas hus.
Huvuddelen av berättelsen utspelar sig i en liten by i Nederländerna under mitten av 1900-talet. Efter att modern dött och fadern tagit till flykten tar de sju kvarlämnade döttrarna över faderns bageriverksamhet. Berättarrösten är barnet till en av dessa sju systrar. Hon berättar deras historia och därmed sin egen.
Det är ingen drivande handling direkt utan en beskrivning av systrarnas bakgrund, liv och öden. Och det är underbart att få vara ”flugan på väggen” i detta familjedrama som är fullt av liv och rörelse och färgstarka karaktärer.
Varje syster försöker följa sina drömmar och ingen av dom lyckas väl något vidare värst. Vilket inte heller var särskilt ovanligt för kvinnor då, när det begav sig. Men de har varandra och syster efter syster återvänder mer eller mindre tilltufsade till sin familj. Och det är huvuddraget i hela romanen – familjens betydelse, trots allt.

Det är en charmerande, tragikomisk, bröddoftande och bitvis mycket sorglig historia med ett ganska så fantastiskt slut.
Just det, för känsliga läsare vill jag bara varna för att där även finns ett litet, litet drag av magisk realism. Det är så lite så att ingen borde störas av det men om en är superallergisk mot det så vill jag ju inte riskera att någon vid läsning drabbas av dödshotande reaktioner.
Annars så rekommenderar jag den här varmt till dig som är sugen på något av släktkrönikekaraktär som samtidigt inte är i tegelstensformat eller en serie.
Det är en jättefin roman!

Larmrapporten, av Emma Frans

Nu, till slut, har även jag läst den här otroligt viktiga boken.
En bok som varje människa borde läsa, och inte bara en gång, utan flera. Det är en bok att ständigt återkomma till.

Emma Frans är forskare och Larmrapporten är en källkritisk manual.
Frans beskriver grundläggande vad fakta, vetenskap och kunskap är. Hon presenterar olika vetenskapliga metoder och former av studier och pekar på dess brister och fördelar.
Och viktigast av allt, hon ger oss källkritiska verktyg och upplyser oss om vad som påverkar och styr oss när vi tar del av information, argumenterar för vår sak och möter motargument.

Det är med blandade känslor jag läser Larmrapporten. Den stärker mig verkligen i att bli än mer källkritisk, samtidigt som jag blir alldeles matt. Det är en djungel av information som vi tar del av på internet och som ”vanlig människa” är det oerhört svårt att avgöra informationens trovärdighet. Det kräver otroligt mycket av oss och en stor grundlighet. Jag tänker att en redan mer eller mindre faktaresistent person som läser den här boken skulle kunna bli ännu mer övertygad om att ”äh, det går inte att lita på vetenskapen”. Det är helt enkelt smidigare än att faktiskt verkligen ta reda på korrekt fakta. Men då får det väl i så fall bli vår, vi som har tilltro till forskningen, att med Emma Frans hjälp försöka övertyga dessa personer. Och vi får bara låta bli att dela sådant i sociala medier som vi själva inte lyckas källgranska, även om det vi läser stämmer överens med vår egen övertygelse.

Och slutet av boken är, enligt mig, den absolut viktigaste delen. Den beskriver hur vi ska agera för att övertyga någon som baserar sin övertygelse på enbart sin egen känsla och felaktig information.
För framförallt i sociala medier och olika forum på nätet är samtalsklimatet förfärligt. Folk kastar skit på varandra till höger och vänster och var och en av oss vet ju att sådant inte övertygar någon. Jag ger mig ganska sällan in i diskussioner just p.g.a. detta men också för att jag tänker att det inte är någon idé – har någon bestämt sig för något är det omöjligt att omvända den personen. Frans menar att det är svårt men att det går, bl.a. med hjälp av korrekt fakta och framläggande av belägg för den, i kombination med lyhördhet och förståelse för den andres åsikt.

Avslutningsvis får vi en sammanfattande checklista som jag är väldigt glad över. Jag vill verkligen uppmana alla att läsa Larmrapporten men om en inte orkar läsa hela boken så läs åtminstone den checklistan.
Om du inte på eget bevåg införskaffar Larmrapporten så finns risken att du får den av mig i julklapp…

Röd drottning, av Victoria Aveyard

Vi befinner oss i någon slags värld med framtids/dystopikänsla.
Befolkningen är uppdelade i ”de röda” och ”silvrar” (låter säkert snyggare på engelska). De rödblodiga är helt vanliga människor medan silvrarna - människor med silverfärgat blod – har övernaturliga egenskaper. Silvrarna är de som har makten medan de röda är ett förtryckt folk som lever och arbetar under slavliknande förhållanden. De kan inte äta sig tillräckligt mätta för att orka protestera och de som inte lyckas skaffa sig arbete skickas till fronten vid arton års ålder. Till fronten i ett meningslöst krig utan utsikter till fred. Ingen räknar med att återvända levande eller i arbetsfört skick till sina hem och familjer.
Men så händer något. En grupp rebeller börjar utför attentat och en rödblodig flicka dyker oväntat upp på den silvriska, kungliga scenen och visar sig vara något mycket oväntat och nytt.

Jag hittade den här boken av en slump och tyckte att handlingen möjligen verkade lite fjantig. Som tur var gav jag den ändå en chans av någon anlednig för den var helt i min smak.
När jag googlade den nyss upptäckte jag att det är en riktig bästsäljare och att filmrättigheterna har köpts. Det förstår jag verkligen!
Världen, karaktärerna och själva berättelsen är väl bearbetad och den fångade in mig direkt. Den är varken poetisk eller rymmer språkliga krumbukter men välskriven och historien såväl som språket flyter på.
Jag kan verkligen njuta av en berättelse som förgylls av ett vackert språk men ibland är det skönt med sådana här raka och oöverlastade romaner som bara är spännande, helt enkelt.
Samtidigt som den skulle kunna handla om vilken, historiska eller nuvarande, regim och vilken rebellgrupp som helst så är det den perfekta boken för verklighetsflykt. Och det kan en ju behöva.

Det här är författarens debutroman och första delen i en serie. Och det är ju för härligt!

Dikt i november

Jag tänker att i år ska jag klara det
I år ska det gå bra
Jag ska stålsätta mig
Ska forcera
Surfa på sommarens hetta med siktet stadigt inställt på det återvändande ljuset

Men jag lyckas inte värja mig, förstås
Det sipprar in
Lika obönhörligt som Du
Det novembergrå
Det novembersvarta
Det novemberfuktiga
Det novemberkalla
Som egentligen inte är så kallt och samtidigt det kallaste jag vet

Och jag vadar igenom det grå, svarta, fuktiga, kalla
Med likgiltigheten över axlarna och missmod i håret
Och jag söker värmen där jag kan få den
Ljuset där jag inte kan finna det
Utan att orka bry mig om konsekvenserna

Sådan är den

Över att jag är så trött att jag tar snedsteg
Över att jag har snart40 som lösenord
Över att jag minns
Över att jag glömmer bort
Över att jag inte räcker till
Inte är god nog
Eller är något över huvud taget
Över hennes magvärk
Och livets bräcklighet
Över att jag inte tycker tillräckligt synd om mig själv, eller någon, annan för att gråta
Över att jag paralyseras av missmod
Över allt jag skriver
Och inte skriver
Över att själva min existens får det att brinna i huvudet på vilt främmande människor
Över mina barns framtid
Över att klimatet, samhället, politiken trasas sönder
Liksom Du
Och jag med dig
Över allt
Över inget
Sådan är den
Ångesten

Tomheten

När vi gett allt
Allt vad vi har
Ett tack och hej
Så fladdrar vi bort åt var sitt håll
Som nattfjärilar
Med var sitt tomrum i bröstet

Och vi fyller tomheten med några sms
Och du med alkohol
Och jag med henne
Hon som kommer och är hos mig en stund
Hon som rör vid, vidrör
Och jag kan somna till mina hjärtslag
Som inte längre ekar lika ödsligt
I tomheten

Det finns dagar

Det finns dagar då min självkänsla behöver en skvätt parfym
Behöver att någon rör vid min arm
Eller säger att jag har vackert hår
Behöver att du sitter bredvid

Det finns dagar då jag strålar inifrån och ut
Då min egen doft är nog
Då du sitter bredvid
Och jag får dig att le

Det finns dagar då ”bara vara vänner” är fullt tillräckligt
Och dagar då det inte räcker alls
Och dagar då jag så förtvivlat behöver höra dig säga det:
Vi ska bara, vara vänner

Mannen som föll i glömska, av Mia Ajvide

Jack är lyckligt gift och har ett arbete som han trivs oerhört bra med. Men så händer något. Det smyger sig på. Han blir ”glömd”. Hans fru, mamma och arbetskamrater känner inte igen honom och varje gång han pratar med någon är han glömd i samma stund som denne vänder bort blicken från honom.
Den ende som fortfarande känner igen honom är en farbror som bor granne med Jacks mamma.
Han träffar Marie som inte heller glömmer honom eftersom hon själv är glömd och det finns fler glömda. Jack måste till slut acceptera att han aldrig mer kommer att kunna återvända till sitt gamla liv och påbörjar motvilligt ett nytt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Den är välskriven och lättillgänglig men gav mig inte så väldigt mycket. Jag tänker mig att författaren vill spegla och spetsa till ett samhälle där det finns många människor som inte syns. Människor som vi möter och glömmer i samma stund som mötet är över. Men jag vet inte… I så fall får hon fram det i berättelsen. Enda anledningen till att jag tror att det är så beror på att hon i sitt tack nämner någon som berättat om hur det är att vara ”glömd”.
Men eftersom detta, som sagt, inte framkommer blir berättelsen substanslös och gör inget större intryck på mig.

Sedan så är ju Författaren Mia Ajvide gift med den fantastiska skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist. Jag gillar honom jättemycket och kan tyvärr inte låta bli att jämföra dom båda. Dessutom vet jag, genom intervjuer med John, att de två läser varandras manus och ger respons. Med dessa båda vetskaper i bagaget lyser författarens make igenom texten måste jag säga. Det finns en ajvideisk anda i romanen som dessutom har inslag av skräck. Samtidigt är det inte ren skräck utan det känns som att författaren vill något annat med sin bok. Vad det nu är. Det blir liksom varken hackat eller malet.
Det är ändå tydligt att romanidén helt och hållet är författarens egen men sorgligt nog så ger boken ett blekt intryck i jämförelse med John Ajvide Lindqvists mustiga berättelser.
Det är synd för författaren kan verkligen berätta en berättelse och det kan inte vara lätt att skriva i skuggan av sin man. Uppenbarligen inte eftersom jag läser i ljuset av det. Jag tror att hon skulle tjäna mycket på att skriva i en helt annan genre.

Nu är det här Ajvides debutroman och jag vet inte om hon skrivit något mer efter den här. Om någon läst något annat av henne så hojta till och säg vad du tyckte om det. Jag är fullt beredd att ge henne ännu en chans.
Jag kan ändå rekommendera den här romanen om du är sugen på något lättsmält och lite småspännande. Jag tänker mig att den nog kan uppskattas av andra än mig.