lördag 25 mars 2017

Litteraturresan!

Förskräckligt vad svårt jag har att få till några blogginlägg.
Det är som att jag bara har en viss pott av lust, energi, kretivitet och inspiration och just nu går allt åt mitt nya jobb.
Arbetsbyte är något jag starkt rekommenderar! Det har verkligen gett mig en nytändning.
Den stackars bloggen blir visserligen lidande men det är högst tillfälligt. När nyförälskelsen lagt sig och jag inte blir så vansinnigt trött av allt det nya (och när vi blir fulltaliga präster i arbetslaget – kom och sök!) så kommer jag igen!

Men nu vill jag i alla fall berätta om det festliga jag och min älskade mamma varit iväg på!
På snåriga vägar, som inkluderade vilsenhet i både Eskilstuna och Södertälje med påföljande ilska och irritation bland resenärerna, tog vi oss till Vi:s litteraturbåt.(Sidan är lite slarvig tyvärr)

Det var ett gediget program måste jag säga. Och riktigt, riktigt bra!
Först ut var Johannes Anyuru och hans framträdande var ungefär som hans böcker – dystert. Men fint också och kanske, kanske ger jag hans senaste bok en chans. Kanske…

Näst på tur var författarparet Bengt Ohlsson och Helena von Zweigbergk. Att de var ett par hade jag inte en aning om men det var verkligen intressant att höra om deras författarskap ur det perspektivet.

Elsie Johansson var tyvärr sjuk. Jag hade sett väldigt mycket fram emot att höra henne men som tur är så kommer hon till lilla Skärkind här i maj. Och hennes ersättare var Lina Wolff. Vilken kvinna! Vilket föredrag! Det var skratt och gråt om vart annat. Hon berättade om sin farmor, antihjältar och sina obehagliga romankaraktärer. SÅ läste hon ur sin augustprisade bok ”De polyglotta älskarna”. Den boken åkte direkt upp på min läslista.

Wolff avlöstes av Malin Persson. Jag är inte mycket för kriminalare men jag måste nog ändå ge mig på hennes senaste thriller. Hon sa många kloka saker om författarskapet och även under detta föredrag kom det några tårar.
Ja, äh, jag är så känslig.

Efter lunch lyssnade vi till journalisten Lasse Berg som talade om vårt ursprung på ett underhållande sätt. Dock var jag så vansinnigt sömnig efter lunchen så jag hade svårt att hålla mig riktigt vaken.

Anneli Jordahl vann Vi:s litteraturpris 2016. Jag måste säga att hon inte gjorde något vidare ifrån sig men lyckades ändå sälja in sin bok ” Som hundarna i Lafayette Park” hos mig.

Sofi Oksanen är minst sagt en spännande personlighet och så även hennes framträdande. Hon gjorde det förstås på engelska och det var jag tyvärr lite för seg i huvudet för.

Dagen avslutades av Fredrik Lindström. Ja, vad ska man säga? Det var intensivt och ordrikt om ”svenskheten” som han inte skrivit någon bok om ännu. Men kanske sedan…
En kul och lättsam avslutning på en fullmatad dag.

Ett verkligt fint dygn blev det. Jag har fått spännande boktips och även lite mer inspiration till min nästa spaning i På sängkanten.
Dessutom var maten i buffén över förväntan, "taxfreen" som förväntad, fikat rejält och kvällsunderhållningen finstämd.
Vi åkte hem med magarna, väskorna och hjärnorna fyllda.
På måndag släpps biljetterna till nästa års kryssning och vi kommer att vara först i kön!

måndag 20 februari 2017

Norma, av Sofi Oksanen

Sådär ja, nu har jag läst den sista av de författare jag planerat att läsa innan det bär av med Vi:s litteraturbåt.

Berättelsen tar sin början vid Normas mammas begravning. Norma har proppat sig full med medikamenter för att klara av ceremonin, sorgen och människorna. Norma har en mycket ovanlig egenskap – hennes hår. Hennes känslor tar sig uttryck i håret och håret berättar saker för henne. Och hon är oerhört känslig för andras hår och kan utläsa nästan allt om hårets ägare.
Detta gör henne mycket utsatt och hennes mamma har gjort allt för att skydda henne från omvärlden.
Nu när modern är borta har Normas hela värld rasat samman. Särskilt som allt pekar på att det var självmord.
Norma trodde att hon visste allt om sin mamma men när hon börjar leta bland hennes efterlämnade tillhörigheter uppdagas helt nya sidor av mamman.

Det här var riktigt bra Och jag dras direkt in i den välskrivna berättelsen. Det hela är ganska obegripligt men författaren ger en hela tiden små, små pusselbitar som gör att en bara måste få veta mer. Det är ett magiskt mysterium, i dubbel bemärkelse, och trots att berättelsen bitvis är ganska snårig föll det mig aldrig in att inte läsa färdigt boken. Mysteriet måste få sin upplösning!

Språket är utsökt och karaktärerna fängslande.
Det är en annorlunda berättelse och jag är glad att jag äntligen kommit mig för att läsa Oksanen. Kanske hade jag aldrig gjort det om det inte var för litteraturresan.
Det ska bli spännande att få höra författaren bakom den är mycket speciella romanen.

fredag 17 februari 2017

King of dragon pass - spelet som tagit mig i besittning

Nu ska jag då berätta om det här spelet som jag varit smått besatt av ett tag.
Det är ett strategispel för smartphones där du är ledare av en klan som har bosatt sig i Dragon pass.
Målet är att genom diplomati, magi, handel, strider m.m. bli härskare över hela området. Det första steget på vägen är att bilda en stam tillsammans med allierade klaner.

Det är ett härligt spel som fungerar utmärkt tillsammans med VoiceOver. Tydligen gjorde det inte det från början men när någon bad spelskaparna ordna till det gjorde dom det med bravur.
Det jag gillar skarpt med spelet är att det är lite av ett rollspel. Det händer saker under tidens gång och en får en rad alternativ att välja på. Ens val påverkar sedan åt vilket håll spelet utvecklar sig, kortsiktigt eller långsiktigt.
Redan i början får en välja inriktning på sin klan och det här gör att inget spel blir riktigt det andra likt.
Det är också en ganska så stor värld att utforska och många skatter att upptäcka.

Jag har lyckats upplösa två klaner men även lyckats skapa en stam. Dock dog alla mina krigare och det gick bara utför så jag avbröt det spelet och började om.

King of dragon pass tar mycket tid, dels att komma underfund med, dels att spela. Trots att jag lagt ned ett antal timmar på det känns det som att jag knappt kommit någon stans. Det är dock inget negativt. Det är bara härligt att ha mycket att upptäcka. Det negativa är väl att det drabbar min stackars omgivning. Det är så svårt att sluta eftersom det hela tiden händer nya saker. Det är som en jätte lång saga som en själv får vara med att styra och som en bara vill läsa ett kapitel till i, och ett till, och ett till.
Min besatthet har dock gett med sig lite efter att jag har misslyckats och fått börja om några gånger. Jag har fått mitt beroende under kontroll kan en säga.
Jag undrar om jag någonsin får veta slutet på sagan.

Spelet kostar en dryg hundralapp och det måste jag nog säga att jag tycker det är värt. Särskilt som en slipper all reklam och alla erbjudanden om att köpa saker i själva appen.
Det här är en app och ett spel som jag starkt rekommenderar till spelsugna blinda och synskadade men även till seende. Det är ju inte ett spel utvecklats just för blinda och synskadade utan bara anpassats väldigt väl till oss i efterhand.

torsdag 16 februari 2017

En kärleksförklaring till en man som heter Ove, fast inte den ni tror

Nej, alltså, det handlar inte om Ove som i ”En man som heter Ove”. Jag vet ju att många annars förälskat sig i honom men INTE jag. Jag började läsa boken men kom inte särskilt långt innan jag la ner. Den var språkligt helt outhärdlig! Vad har korret egentligen pysslat med?! ”Han såg från foten till ansiktet som den var fäst vid”. Just där fick jag nog. Och man kan inte borra med bits! Det borde Ove, om någon, veta.
Men nu var det ju som sagt inte den Ove det skulle handla om.

Det handlar om en man vid namn Ove Ström och han läser in talböcker.
Inte ljudböcker då utan talböcker. Sådana som bara vi med någon form av funktionsnedsättning som gör att vi inte kan läsa ”vanliga” böcker har tillgång till.
Fast nu slår det mig att jag har ett svagt minne av att jag faktiskt stött på honom i någon av de ljudboksstreamingtjänster jag provat. Kanske var det Storytel, kanske något annat. Så kanske kan även ni fullt funktionsdugliga få njuta av denna så älskansvärda Ove.
Ove, Ove med världshistoriens vackraste röst och mest fantastiska högläsningsstil. Det är en fröjd och en glädje och en njutning att höra! Jag skulle kunna läsa en bok bara för att få lyssna på Ove även om boken vore värdelös.
Som tur är behöver jag inte det för han har läst in mängder med böcker och än så länge finns det mycket bra läsning att tillgå.
Men han kan vara glad för att jag inte är hans barn eller fru eller annan närstående för då skulle han inte få göra annat än att läsa högt även på fritiden.
Otroligt hur det går att älska en röst!
Jag vet inte hur länge Ove har läst in böcker men i alla fall sedan tidigt 90-tal. Kanske ännu tidigare. Så ni förstår ju att jag börjar bli lite nervös över att han snart kommer att gå i pension. Gaaaah!
Jag har faktiskt försökt internetstalka honom lite men Ove Ström är inte ett särskilt ovanligt namn så jag har misslyckats.
men om du, Ove, mot all förmodan skulle googla dig själv och råka hitta det här inlägget så vill jag säga:
Underbara du! Tack för alla fantastiska läsupplevelser du gett mig! Må du aldrig gå i pension och aldrig sluta läsa dig rakt in i mitt hjärta!

tisdag 14 februari 2017

Nidstången, av Åsa Larsson och Ingela Korsell

Alrik och Viggo är bröder, och har just flyttar till Mariefred och sitt tredje fosterhem. Deras fosterföräldrar är varma och kärleksfulla men pojkarna betraktas i mångas ögon som typiskt struliga ungar och hamnar snart i trubbel. Trubbel som sammanför dom med syskonen Magnar och Estrid.

Magnar och Estrid arbetar på Gripsholms slotts ägor och vaktar ett hemligt och magiskt bibliotek. Estrid läser i korten att ”tiden pulsar”, mörka tider närmar sig men två krigare är på väg.
Tecknen pekar otvetydigt på Alrik och Viggo som dras rakt in i kampen mot ondskan och mörkret.

Kanske som bekant som gillar jag att läsa barnböcker som omväxling. Den här boken var perfekt för mitt trötta jag!
Fint språk, tvovärdiga karaktärer och dialoger, en spännande och magisk berättelse fylld med mytologiska inslag.
Författarna skyggar inte för eller förminskar det svåra i livet, varken det i verkliga livet eller det som gör boken till en saga. Det uppskattar jag hos barnböcker och författare. Det är farligare att som barn undanhållas det svåra än att konfronteras med och samtala om det.
De här två författarna verkar vara en mycket lyckad kombination och et är en stark barnboksdebut av Åsa Larsson.
De har ju också valt en fantastisk miljö för detta fantasydrama.

Det här är första delen i en serie och jag skulle tro att jag kommer att återkomma till den. Framför allt för Viggo och Alriks skull. Det går ju inte att överge två så fina och livsdrabbade barn. De, särskilt Viggo, har funnit en plats i mitt hjärta.

Den här lilla boken, tillsammans med några dagars semester har löst upp min läskramp. Nu har jag börjat med Oksanens ”Norma” och den känns riktigt lovande.

lördag 11 februari 2017

Lite av varje men mest om varför jag inte läser

Nu ska jag skriva, ett för mig, otypiskt blogginlägg. Ett inlägg om lite ditt och datt.

Det går otroligt dåligt för mig med läsandet nu. Jag har som helt tappat läslusten.
Dels beror det kanske på att jag läst rätt så intensivt på sistone.
Jag slutade blogga just för att det faktiskt nästan inte kändes roligt med läsningen längre. Det blev något kravfyllt och stressande. Jag läste inte längre för min egen skull utan för bloggens. När jag började blogga igen lovade jag mig själv att det inte skulle bli så den här gången. Jag ska läsa för att det är underbart och blogga för att det är roligt och för att jag vill berätta om det jag upplever när jag läser. Om det ibland blir långt mellan inläggen så gör det ingenting.
Men grejen är att jag blir triggad av bloggandet att läsa mer än jag kanske skulle göra annars. Jag väljer böckerna framför t ex podcastarna som jag också egentligen vill lyssna på.
Den här gången tänker jag dock inte låta det gå så långt att bloggen tar död på läslusten. För jag vill varken tröttna på läsningen eller sluta blogga. Därför accepterar jag helt enkelt min tillfälliga lästorka och ni får helt enkelt vänta ut mig. Snart tar det fart igen!
Boken jag somnar in till nu om kvällarna är en barn/ungdomsbok och ganska kort så det dröjer nog inte evigheter ändå till nästa bokpresentation.

Ett annat skäl till den minskade läslusten är nog bristen på koncentration. Jag är nämligen mellan två jobb just nu. Alltså helt frivilligt. Jag har avslutat en tjänst där jag trivdes bra men med lång resväg. Det har känts som om jag tillbringat halva tiden under de senaste fem åren i färdtjänsten.
Nu har jag fått arbete på betydligt närmare håll. Men det är inte bara nära utan också ett spännande och utmanande arbete. Dessutom på den plats där mitt prästkall väcktes och tillsammans med den församlingspedagog som redan då ansvarade för konfirmand- och ungdomsarbetet. Både han och platsen och flera andra människor betydde oerhört mycket för mig och nu är det lite som att komma hem.
Så faktiskt har jag vissa koncentrationssvårigheter. Jag blir fort rastlös.
Kanske blir det bättre när jag väl börjat arbeta om så där ca två veckor. Förhoppningsvis tidigare än så.

Den tredje orsaken är att jag har hittat ett nytt smartphone-spel som fungerar utmärkt med VoiceOver.Jag anser att jag inte är en människa med en beroendepersonlighet (om nu något sådant existerar). T ex kan jag med glädje festsnusa utan att känna minsta snussug annars.
Men när det kommer till spel… Jag skulle aldrig våga ge mig på att spela om pengar för jag är ganska så säker på att jag skulle kunna råka riktigt illa ut då.
När jag hittar ett spel som jag tycker är roligt och som engagerar blir jag helt fast. Jag får verkligen skärpa mig. Tänka att ”nej Mikaela, inget spel förens du har tagit hand om disk och tvätt och gett barnen mat”.
Så är det nu med det här spelet och det är ingen tvekan om att det utmanöverar läsningen.
Jag ska berätta mer om det här fantastiska spelet i ett annat inlägg. För liksom en bra bok vill en bara ha mer och något sådant måste jag ju bara tipsa om.

För övrigt så har jag och Henrik äntligen publicerat avsnitt 9 av På sängkanten.
Nu tycker jag att det börjar likna något. Tydligen så ska man inte publicera sina tio första avsnitt utan helt enkelt bara lära och sedan kassera dom. Jag förstår varför. En är ju inte skitbra i början. Men det tar sig! Avsnittet hittar ni häreller i Itunes.

Lite trist är det att om en bara googlar på ”På sängkanten” dyker inte vår pod upp utan en massa träffar på någon dansk gladporrfilm från 70-talet – Mazurka på sängkanten.

måndag 6 februari 2017

En storm kom från paradiset, av Johannes Anyuru

Det här är Johannes Anyurus roman där han berättar om sin pappa.
Pappan som ung ugandier tränades till stridspilot i Grekland. Inte för att han längtade efter krig och att döda utan för att han, sedan han var liten, alltid drömt om att flyga. Inte till våldet utan bort från det.
Så när en stadskupp bryter ut i Uganda och en blodtörstig ledare tar makten vill han inte återvända till sitt hemland.
Han flyr men gör ett oerhört misstag i val av flyktväg och en kamp för livet börjar. En kamp som kommer att påverka honom och hans framtida familj för alltid.

Detta är alltså den tredje författaren jag läser inför resan med Vi:s litteraturbåt.Fast i ärlighetens namn har jag inte orkat läsa ut den. Den är för tung! Det i kombination med att man tidigt i boken blir införstådd med att han kommer att överleva gör det hela inte tillräckligt spännande. Eller ja, det vet en ju redan från början eftersom det handlar om författarens pappa och själva författaren då finns och har skrivit boken.
Dock borde jag, som människointresserad, tycka att människoödet vore tillräckligt spännande i sig. Det gör jag! Men jag hoppas att jag får höra mer om det av Anyuru lajv på litteraturbåten. Att läsa böcker med känslan att gå till knäna i sand med en tyngd över axlarna går nämligen bort för mig.
Det är något med distansen i berättelsen som bara inte funkar. En distans som faktiskt blir förklarad i berättelsen – för mycket upplevt våld parat med militär träning får en att distansera sig från sina känslor. Begripligt men outhärdligt för en känslomänniska som mig.

För att ändå säga något positivt avslutningsvis så är det en stark berättelse som skildrar ett otroligt människoöde. Språket är vackert och förmedlar, trots distansen, sorgen, mörkret och smärtan.
Hm, där har vi det kanske. Det där mörkret är konstant närvarande samtidigt som en inte får komma riktigt nära. På något sätt anonymt och avvisande. Hit men inte längre. Som när en ser någon må väldigt dåligt men inte tillåts komma nära för att hjälpa och lindra eller ens vandra med i mörkret. Bara se på. Ja, så är det nog.

Jag skulle ändå vilja uppmuntra er att göra ett försök med den här boken. Kanske var jag helt enkelt inte i rätt sinnesstämning och då är det ju dumt om ni missar en god läsupplevelse bara p.g.a det.