tisdag 29 oktober 2019

Hetta, av Ian McEwan

Michael Beard är en avdankad nobelpristagare i fysik. Han är intelligent men inget geni precis. Han hade mest tur som lyckades med något som ledde till nobelpris. Han är fet och tunnhårig men lyckas, som så många av den här typen av män, att få ihop det med attraktiva kvinnor.
Hans femte äktenskap är på väg att krascha eftersom han är notoriskt otrogen. Den här gången är det dock lite annorlunda eftersom frun som hämnd tagit sig en egen älskare. Beard blir besatt av henne på ett sätt som han aldrig varit med om tidigare.
Han har något slags byråkratisk uppgift i ett miljöprojekt som han skiter fullständigt i eftersom han är en inbiten klimatförnekare. Ja, tills han kommer på att det finns pengar och prestige att hämta i klimatbranschen såklart. Att han är antifeminist behöver väl knappast ens nämnas.

Åh, det är så befriande när en man skriver om en man på det här viset. Insiktsfullt om nutidsmannen (OBS OBS inte alla män, just bara den här sortens man, ni vet) och beteendet hos de människor (kanske framför allt kvinnor) som befinner sig runt omkring honom.
Boken är otroligt rolig och fick mig att skratta högt, vilket inte är så vanligt vid läsning. Jag tog med förtjusning plats i det här gubbslemmets hjärna och njöt i fulla drag av resan. Mästerligt och skönt ironiskt skrivet.

söndag 27 oktober 2019

Allt jag fått lära mig, av Tara Westover

Tara Westover berättar om sin uppväxt i en stor familj på en gård i Idaho. Familjen är, liksom de flesta andra, mormoner. Men de flesta andra är som folk är mest och det är inte Taras familj. Flera av barnen ”finns inte” eftersom de fötts i hemmet och deras födelse inte registrerats. Tara är ett av dom. Hon får bristfällig hemundervisning av sin mamma, hjälper till med att lägga in frukt och grönsaker som bunkras inför undergången och arbetar, med fara för sitt liv, på faderns skrotupplag. Hon lever isolerad från andra barn och under missförhållanden som så småningom utmynnar i misshandel.

Westover skriver i sitt förord något i stil med att den här boken inte handlar om mormoner eller mormonism. Och det gör den verkligen inte heller. Den handlar om en dysfunktionell familj med en fader som lider av psykisk sjukdom. En sjukdom som blir allt värre med åren och som tar sig allt mer extrema uttryck. Om en broder som, om möjligt är ännu sjukare och om resten av familjen som antingen flyr eller blundar. Blundar för att inte bli utesluten från familjegemenskapen. Den handlar om smärtan i att inse att världen är en annan än det en fått lära sig. Smärtan i att tvingas välja mellan sin familj och sin egen överlevnad. Kampen att bryta sig loss från hårt knutna men förvridna kärleksband. Kampen att försöka fungera i en ny värld. Och om modet att våga berätta.
Nej, den här boken handlar inte om mormoner. Familjen råkar vara det men hade lika gärna kunnat vara något helt annat, någon annanstans.

Jag vet egentligen inte varför jag ens läste den här boken. Den är så fruktansvärd och smärtsam och vedervärdig. Vad är det som gör att vi vill gröta ner oss i andra människors lidande? Jag vet inte. För vissa kan det nog vara till hjälp i sina egna processer och bearbetning efter övergrepp av olika slag. För oss andra kanske det kan (förutom vanlig, snaskig sensationslystnad) handla om en önskan att förstå olika mekanismer och vad det är som driver och formar människor. Kanske är det behovet av att känna hopp. För visst är det hoppfullt när människor tar sig ur misär, hittar vägen till sig själv, hittar styrkan. Framför allt tänker jag att en berättelse, vilken den än är, måste få berättas och då måste det också finnas en mottagare. Till den här starka och självutlämnande berättelsen blev jag en av mottagarna.

onsdag 2 oktober 2019

Hon

Hon är den som gör vad hon kan men som går att ha eller mista.
Hon är den som ger utan att kräva tillbaka, för då har hon inget att förlora.
Hon är den som bär skulden, även den som inte är hennes att bära.
Hon är den som ibland också behöver och som då skäms över det.
Hon är den som somnar ensam för att hon vill det och vaknar för att hon måste.

onsdag 18 september 2019

Om jag kunde

Om jag kunde se himmelens stjärnor.
Om jag kunde uppfatta regnbågens skimmer.
Om jag kunde se dig djupt i ögonen.
Då skulle jag inte höra natten tala.
Då skulle inte doften från nyvätt jord drabba mig med fullaste kraft.
Då skulle jag inte uppfatta varje skiftning i din röst,
inte känna varje nervtråds vibration när din hand vidrör min.

tisdag 17 september 2019

Under floden, av Staffan Nordstrand

Under en fyraårsperiod reste författaren till den här boken runt i Asien och inhämtade fakta och människors berättelser. På denna fakta och dessa berättelser bygger han sina romaner.
Den här, som är den första delen i en serie, utspelar sig mestadels i Laos och skildrar befolkningens kamp för överlevnad där människohandel, vapen- och knarksmuggling är vanligt förekommande. Kvinnor säljer sina kroppar, föräldrar säljer sina flickor, men säljer och smugglar knark och vapen, allt för att få mat på bordet. Eller ja, bordet, om de någonsin haft något sådant lär det ha sålts först. Men självklart är dessa människor längst ner i näringskedjan. Högre upp i ordningen finns dom som drar in de verkliga pengarna på alltihop.
Huvudpersonen, flickan Prim, lever mycket fattigt men i ett kärleksfullt hem med sin lillebror, sina föräldrar samt mor- och farföräldrar. Men i ett slag raseras hela hennes värld. Ungefär samtidigt blir två av hennes väninnor sålda som sexslavar. Två amerikaner dyker också upp i historien för att leta reda på gamla kvarlevor från amerikanska soldater.

Jag har förstått att det här är en mycket uppskattad författare och han har nu skrivit sex romaner på samma tema. Tydligen ska även en av dom bli film Eller om den redan blivit det. Men för mig funkar det inte. Jag föll faktiskt på målsnöret och gav upp när jag bara hade några kapitel kvar. Krystade dialoger, där bl.a. romangestalterna berättar för varandra sådant de rimligtvis redan vet för att vi ska få tillgodogöra oss fakta. Och språket är helt utan finess. Jag har för det mesta inga problem med ett rakt språk men det här var liksom för platt och tafatt. Jag kände också att tidsangivelserna inte stämde. Något som hände för ett par dagar sedan hade plötsligt hänt för tre månader sedan. Eller om det var tvärt om. Eller om det bara var jag som inte hängde med. Oavsett vilket så störde det mig. Jag trivdes heller inte riktigt i amerikanernas sällskap. Först gästar de en bordellklubb för att sedan liksom bli hjältar. Inget konstigt att det både finns ljus och mörker i folk men det där klubb-besöket fick över huvud taget ingen uppföljning. Plötsligt var de bara ett par schysta snubbar.
En allt för platt roman för att beröra så djupa, svåra och komplexa frågor och människoöden. Trots det fruktansvärda blev jag inte fångad alls. Jag hade mycket hellre läst en ren reportagebok där fakta och människors vittnesbörd blandas. Synd, för det hade kunnat göras så bra. Att ta in verkligheten genom romanformen kan vara så effektivt. Det är också något som skaver med att en vit europé (i det här fallet också en man) ska berätta hur det är att vara en ung hmongflicka som utsätts för övergrepp. Tror kanske det är en del i varför jag skulle föredra reportageformen där människors upplevelser inte tvingas in i en romangestalt. Men uppenbarligen tycker andra helt annorlunda än jag så om fattiga människors livssituation i Asien intresserar dig så ge boken en chans. Eller kanske någon av de senare. Författarskapet kan ha utvecklats.
Hur som helst är Nordstrands mission och engagemang älskvärt.

måndag 16 september 2019

Då tystnar poesin

När jag känner mig vacker alldeles oavsett om någon annan tycker det.
När mörkret inte lyckas tränga in.
När jag inte håller mig vaken för att skjuta upp morgondagen.
När min hud accepterat att den aldrig kommer att få veta hur den känns mot din.
När mardrömmen enbart existerar då jag sover.
När jag kan ta emot din smärta utan att själv sjunka till botten.
När ångesten rullat ihop sig till en boll och somnat längst inne i min garderob.
Då, då tystnar poesin.

Sapiens, av Yuval Noah Harari

Undertitel – En kort historik över mänsklighetens historia.

Puh, nu är den utläst. Jag har hållit på med den till och från sedan april. ”Kort” är såklart ett relativt begrepp. Framställningen är kort i jämförelse med mänsklighetens historia men inte för min, fortfarande drygt tio år efter avslutade studier, faktatrötta hjärna. Mitt sug efter kunskap är stort men likaså mina koncentrationssvårigheter.
Nog om det. Det här är alltså en populärvetenskaplig översikt över vår historia. Den innefattar det mesta - från vår tid som samlare till dagens kapitalistiska samhälle och allt där emellan av social, teknisk, ekonomisk, industriell och vetenskaplig utveckling o.s.v. Jag kan inte räkna upp allt såklart men några partier som jag tyckte var extra intressanta var social konstruktion (förstås), vad övergången från nomader/jägare/samlare till bondesamhälle gjorde med oss, våra ekologiska avtryck samt författarens funderingar kring vår framtid. Det var också både skrämmande och kittlande när verklighetens gröna, floriserande kanin från Atwoods MadAdam-triologidyker upp.

Det var otroligt spännande läsning som både bekräftade och provocerade min egen idévärld. Det provocerande ligger kanske främst i kombinationen populärvetenskap och ”en kort historik” som oundvikligen leder till förenklingar. Trevligt när jag håller med, störigt när jag inte gör det. Särskilt provocerande när det kommer till styckena om religion. Dels för att det ligger nära mitt troende och tvivlande hjärta, dels för att jag faktiskt är religionsvetare och ser förenklingarna tydligt. Därav kan jag då också ana förenklingarna i resten av boken.
Men provokation är bra. Det får en att vända och vrida på sina egna tankar och föreställningar några varv. Det är utvecklande och utvecklas behöver vi.
En hel del är inte alls särskilt provocerande men däremot utmanande och det är spännande. Exempelvis tar författaren upp forskning som är på väg att göra oss odödliga. Alltså inte odödliga i den bemärkelsen att inget kan ta kol på oss, men kanske kan vi i framtiden leva mer eller mindre hur länge som helst om inga yttre dödsfaktorer drabbar oss. Vad händer då med religionen? Vad har kristendomen då att komma med som inte andra religioner har? Författaren menar att religionen då kommer få ännu mindre relevans i samhället och individens liv. Det tror inte jag av flera olika skäl. Det tänker jag dock inte fördjupa mig i här och nu.

Jag tycker i det stora hela att det är en läsvärd bok som väcker tankar, frågor och funderingar och som lockar till fördjupning. Mycket är självklarheter men så tröga som vi kan vara är det inte alltid så dumt. Ibland gav mig självklarheterna, ibland för mig helt nya infallsvinklar, fina aha-upplevelser. Så om du är sugen på att uppliva eller uppdatera dina historiekunskaper och inte är rädd för tjocka böcker så läs den här. Eller äh, det gör inget att den är tjock. Den behövs ändå intas i portioner och det går faktiskt att hoppa över kapitel som en inte alls är intresserad av.
Det är en bra bok som hjälper en att se de större sammanhangen och förstå sitt nu.
Utan att veta något om författarens bakgrund kan jag skönja en politisk riktning i boken. Det störde inte mig eftersom det är en riktning jag gillar och eftersom det inte går att skriva en bok helt objektivt. Kanske stör det dig men skit i det. I värsta fall slänger du boken i väggen och kryper tillbaka in i din bubbla, i bästa fall lär du dig något nytt och din bubbla vidgas något. Men om du redan kan allt om historia så behöver du inte läsa boken.

(Nu skrevs den här boken 2014 och en del har ju hänt sedan dess i världen. Kan vara bra att ha med i tanken under läsningen.)