lördag 19 januari 2019

Alla dessa små bevis på vår vänskap, av Bronwyn Donaghy

Helen växer upp i ett kärlekslöst hem där hennes far misshandlar och förgriper sig på henne medan modern är tyst och slösar all sin kärlek på Helens lillasyster. Jemma lever om given av kärlek från sin familj och sina vänner. Hon är den självklara ledaren i ett gäng där hon är den enda flickan. Jemma drömmer om ära och berömmelse medan Helen inte drömmer om något alls. När flickorna är tio år träffas de och blir oskiljaktiga vänner.
Jemma är vacker, livlig och färgsprakande och älskad av de flesta. Helen är stillsam och har svårt att formulera sig och blir Jemmas ständigt närvarande skugga.

Det är lätt att tro att detta är ännu en bok i kövattnet av Ferrantes succékvartet (som jag själv inte läst) men det är det inte. Den här boken kom ungefär tio år tidigare.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Jo, men jag tyckte om den. Den var lättläst och något av en bladvändare. Den berör svåra saker, så som övergrepp, och hur viktig vänskap är. Kanske viktigare än något annat i livet. Handlingen är driven vilket gör att en vill läsa mer. Men karaktärerna… tja, de är lite väl stereotypa. Jag upplever också ett visst mått av romantiserande kring väldigt svåra saker. Och sexscenerna, de av mer romantisk karaktär, är inte helt realistiska. De är sådär som sexscener ofta är i böcker ni vet. Särskilt i kombination med de övergrepp som den ena huvudpersonen utsätts blir det knepigt.
Men läs och avgör själva för det var hur som helst en läsvärd bok om en är på det humöret.
Dessutom utspelar sig bokens handling i Australien och där är en ju inte på besök allt för ofta.

Nattpatrullen, av Sergej Lukjanenko

Anton lever i Moskva och är ”en annan”, tillhör ”de andra”, de som har förmågan att gå in i ”skymningen”. Han arbetar inom Nattpatrullen som skyddar mänskligheten från ”mörkret”. Nattpatrullen (ljuset) och dagpatrullen (mörkret) har ett avtal med regler som måste följas.
Anton, som egentligen arbetar på it-avdelningen och är en ganska medioker magiker, skickas ut på fältet för att fånga in oregistrerade vampyrer. Det visar sig dock att det finns bakomliggande syften med uppdraget och Anton dras in i intrigerna i kriget mellan ljuset och mörkret.

Romanen är indelad i tre berättelser om Anton och Nattpatrullen. Boken börjar som en välskriven, underhållande, trevlig och ganska spännande fantasyroman. Men ju längre in i boken en kommer desto härligt mer trassligt och oförutsägbart blir det. Ärligt talat så hängde jag inte alltid med i svängarna och skulle nog behöva läsa om den för att förstå allt.
Från fart och fläkt övergår berättelserna till att bli allt mer filosofiska. Den tredje delen är till stor del ganska händelselös men inte mindre intressant för det. Tvärt om! Huvudrollsinnehaveren kämpar med sig själv och med tron på ljuset. För vad är ont och vad är gott? De mörka kan göra precis som de själva vill. De gör enbart sådant som gagnar dem själva och det behöver nödvändigtvis inte vara onda handlingar. De ljusa gör allt för den goda sakens skull och offrar sig själva för den, lever sina liv för ljuset. De måste ständigt göra avvägningar – kan den här, tillsynes, goda handlingen få onda konsekvenser och är det i så fall värt det? Och Nattpatrullens ledning är beredd att offra sina egna i kampen mot mörkret liksom Dagpatrullen i kampen mot ljuset.

Ja, det här var en härlig och intressant läsupplevelse som tydliggör hur svart och vitt är så mycket mindre än färgskalan där emellan. Som visar hur svårt det blir när starka övertygelser och hängivenheten till dessa måste konfronteras med ”verkligheten”.
Att författaren är rysk och att romanen utspelar sig i Ryssland ger förstås också ett extra perspektiv till berättelsen om Nattpatrullen.

fredag 18 januari 2019

Att göra någon glad

Plötsligt har den slutit sig, avgrunden, den som öppnade sig när luftslottet föll.
Plötsligt släpper bedövningen och jag kan gråta.
Gråta igen och därmed åter känna stunder av ren glädje.
Ja, till och med ilningar av förväntan.
Plötsligt kan jag acceptera min otillräcklighet, och gå med på att jag är fullt tillräcklig.
Låta det som varit och det som aldrig varit vila,
och vila i det som inte är och aldrig kommer att bli.
Och känna hjärtat mjukna omslutet av frid.
Plötsligt är jag alldeles tillfreds med att det finns dagar då jag gör någon glad.

söndag 13 januari 2019

Liten betraktelse över nutid och skrivande

Jag har tittat på Fredrik Lindströms fina program ”Helt lyriskt”, där musiker tonsätter svenska poeter. Verkligen inspirerande!
I ett avsnitt talar Lindström om vår tids besatthet av autensitet. Alltså, behovet av att känna till konstnärers, författares, musikers och poeters liv och bakgrund. Om det visar sig att en poet som skriver mörka dikter i själva verket är en person som är glad och nöjd med livet så blir vi besvikna.

Det där har jag tänkt mycket på. Det finns ett stort intresse av t ex författares och musikers liv. Det finns hur många tv-program som helst där vi får veckla ut kända personers omslagspapper och frossa i innehållet.
Även rena romaner ska analyseras. Kan det vara så att bokens huvudperson egentligen är romanförfattaren själv?

Jag förstår mig inte alls på fenomenet. Jag som är en bokslukare och bokälskare, och som själv skriver lite, tycker att det är fantastiskt att höra författare berätta om sitt skrivande. Men jag är inte särskilt intresserad av deras liv. Och jag vill absolut inte att de själva ska analysera sina böcker åt mig, och jag vill inte veta vad som är och inte är fiktion. För mig försvinner nämligen då en del av läsandets magi. Som läsare vill jag ha tolkningsföreträde och få plats med min egen fantasi.
Om boken är en uttalad självbiografi är det förstås lite annorlunda men inte ens då kan vi förvänta oss att få läsa sanningen och inget annat än sanningen.
Jag tänker också på det där när jag själv skriver och publicerar. Plötsligt tror sig folk veta och förstå saker om mig. T.o.m. människor som känner mig väl kan dra slutsatser som inte är korrekta genom att läsa min poesi. Jag har även blivit utsatt för rena personangrepp och påhopp (dock aldrig av mäniskor som känner mig bör tilläggas). Det kan kännas ganska obehagligt och kan få mig att tveka innan jag publicerar. Det kan också få mig att vilja lägga till rätta när jag skriver. Ibland ändra något för att det ska stämma överens med verkligheten, ibland för att det absolut inte ska stämma med verkligheten. Men jag hejdar mig alltid när dessa impulser kommer för så kan jag ju inte hålla på. Det dödar min kreativitet och min lust att skriva.
Så jag landar i det som jag tror att de flesta som skriver landar i: Det finns dom som läser det jag skriver bokstavligt (vilket måste ge intryck av en ganska så förvirrande personlighet) och dom människorna kommer att tro sig veta både det ena och det andra om mig. Och så får det vara. Det får det vara värt. För så finns det dom som läser och gör det jag skriver till sitt eget. Blir berörda eller störda för att det slår an något inom dom själva. Och vet ni, det är för er jag skriver. Inte för någon annan.

lördag 12 januari 2019

En trädgård vill jag ha

Jag vill ha en trädgård.
Inte en trädgård med perenner utan med ettåriga växter.
För jag vill att min trädgård ska spraka och skifta, vara föränderlig och nyckfull.
Och när den måste dö så ska det inte ta många smärtfyllda år.

Och jag har hittat en plats för min trädgård.
Den vackraste platsen på jorden.
Men marken är för näringsfattig.
Där blåser för mycket, där regnar för lite och solen lyser allt för sällan.

Så jag tillsätter näring till marken.
Sår mina frön och vattnar dom med mina tårar.
Jag sätter upp skydd för vinden och kallar fröna att växa med min sång.
Men de växer inte.
De finns där i jorden, fröna, men de växer inte.
För jag kan inte älska fram själva solen.

fredag 11 januari 2019

Hjärtats jubel

I ett slag raseras mina murar
allt jag byggt upp
alla mina föresatser
Och jag låter hjärtat sjunga ut sitt jubel
ut i hela min kropp, ut till varje cell
Och jag vill stanna tiden
Såklart att jag vill
För sedan börjar det mödosamma arbetet Arbetet med att återigen lägga hjärtat på plats
stoppa undan det
tysta dess röst
stilla dess jubel
tills bara en viskning återstår
En längtans viskning som jag nästan kan ignorera

onsdag 9 januari 2019

Självförakt

Och sedan kommer det, självföraktet
Att det jag gör inte är tillräckligt bra, inte på långa vägar
Att jag inte har rätt att tro mig själv om någonting
Att jag inte är vacker eller har rätten att vara ful
Att jag skrattar för högt, säger för mycket, känner för mycket, eller för lite
Att jag inte är smart nog eller har rätten att vara korkad
Att jag inte är tillräckligt stark i mig själv utan ibland behöver få höra:
”jag tycker så väldigt mycket om dig”
Och så självföraktet över självföraktet över självföraktet