Färden genom Mangroven

Av Maryse Condé

Den här månaden hann jag med mitt resmål i
Jordenruntresan
med marginal. Det känns bra.
Men jag är inte så överdrivet imponerad av min reseupplevelse i Sydamerika.

Berättelsen utspelar sig i en liten by på Guadalope. Eller egentligen är det många små, små berättelser som vävs samman till en. I mitten finns den man som hittas död med ansiktet ner i leran. En man och utbölling som både hatats och älskats hett av byborna.
Nu samlas man kring hans kista i äkta eller falsk sorg, eller bara för att få äta en massa mat.
Under vaknatten får vi inblickar i vars och ens av dessa människors liv.

Nästan alla av de här personerna är så inskränkta, egoistiska, trångsynta och egocentrerade att de inte kan se någon annan än sig själva. Allt handlar om dom och där finns ytterst lite önskan att förstå sig på andra människor.
Egentligen skulle det hela nog kunna vara ganska intressant men varje livsberättelse är för kort för det. Jag blir bara trött.
Inte är det heller helt lätt att håla ordning på alla namn och människor.

Jag har nog aldrig varit så förtjust i den här sortens romaner.
jag vill inte ha en massa glimtar. Visst, jag lär gärna känna fler karaktärer än en men inte på löpande band som i färden genom Mangroven. Jag möter hellre färre människor och lär känna dom på djupet än en många som inte hinner sätta några spår hos mig.
Visserligen har jag ett arbete som ofta kan vara lite åt det hållet. Sorjehus, dopfamiljer och vigselpar dyker upp en kort tid i mitt liv för att sedan försvinna. Men det är ok. Det är mänskliga möten där jag får ge och också genom det ta emot.
När jag läser är det bara jag som tar emot och då undviker jag helst flyktiga möten. De ger mig ytterst lite.
Men för den som gillar såna här böcker är den att rekommendera. Den är i allra högsta grad välskriven och även mycket färgstark.

(Finns inte som ljudbok.)